Miljöpartiet går till val på att lagstifta om fyradagarsveckor. Det är givetvis ren populism, för vem vill innerst inne inte arbeta mindre? Denna arbetstidsförkortning ska dessutom ske med bibehållen lön och vem betalar detta?

Pettersson tog igår upp DN:s intervju (ej betalvägg) med Miljöpartiets bägge språkrör. ”Svenska folket vill ha sänkt arbetstid”, säger Amanda Lind. En korrekt analys, men alla som tänker lite längre än den populistiska näsan räcker, inser det omöjliga i detta.

Pettersson publicerade igår Henrik Jönssons nya lördagsfilm, i vilken han på ett bra sätt beskriver hur vänstern väljer populism före verklighet i syfte att vinna väljare inför nästa val. Sverige är idag sämst i klassen på snart varje punkt. Tillväxt och arbetslöshet är två exempel som Jönsson tar upp i sin fil.

Det han inte tar upp är pensionen. Vi ska arbeta allt mer och allt högre upp i åldern. Detta beror dels på riktåldern som räknas upp i förhållande till den ökande medellivslängden, men också att pensionssystemet blivit väldigt dyrt. Pensionen baseras också på arbetade timmar. Går hela Sverige ned till 32 timmars arbetsvecka, som Miljöpartiet vill, kommer också den framtida pensionen att påverkas negativt. Möjligt är att man på den politiska vänsterkanten vill att pensionen ska vara opåverkad, precis som man vill att lönen ska vara.

Vem ska betala allt detta?

Låt mig ta ett exempel. Jag jobbar inom verkstadsindustrin, på ett företag med 40 fast anställda inom LO-kollektivet. Utöver dessa lika många på kontorssidan och personal från ett bemanningsföretag.

Grundlönen bland oss kollektivare är 31 000. Då ska alla veta att en arbetsgivare betalar ca 52% mer för varje enskild anställd utöver grundlönen. Det i form av arbetsgivaravgift, intjänad semesterlön och inbetalningar till pensionssystemet (tjänstepension). Du kan göra egna uträkningar här efter förhållande som gäller på din arbetsplats. Det innebär att min arbetsgivare har en fast månadskostnad på 47 364 per LO-anställd.

Det är säkert olika på varje enskild arbetsplats, men där jag arbetar finns ingen tid att stå med händerna i byxfickan, dra ut på de två raster vi har eller privatsurfa på datorn/mobilen. Det är hårt arbete i 8 timmar och så är nog fallet hos de flesta arbetsgivare.

Ponera att Miljöpartiets och den övriga vänstersidans populistiska dröm går i uppfyllelse. Många skulle nog jubla, ända tills de sätter kaffet och verkligheten i halsen.

Arbetet måste utföras, det kräver de kunder som arbetsgivaren är helt beroende av. I exemplet jag använder försvinner 320 mantimmar varje vecka (8 timmar x 40 anställda) enligt Mp:s dröm om en fyradagarsvecka. Dessa timmar kan inte arbetas in av nuvarande personal, det förstår alla. Hur löser man då detta?

Att arbeta övertid är uteslutet, då detta skulle radera ut syftet helt och hållet. Ta bort frukostrasten eller dra ned på lunchrasten till hälften skulle skapa ett ramaskri hos både löntagare och fack, så det är uteslutet. Jobba hårdare går inte och en ökad stress skulle få konsekvenser för både den enskilde och arbetsgivaren, så nej.

Att nyanställa är självklart det enda alternativet. Jippie, jublar politikerna och myndighetscheferna, tills också de sätter kaffet i halsen.

Att anställa 10 personer (320 mantimmar/vecka) skulle kosta min arbetsgivare 473 640:- varje månad (se uträkning ovan) eller 5 683 680:- per år. Då har jag ändå inte räknat in kontoret där man också måste anställa x antal personer. Till detta tillkommer kostnaden för att hyra in fler truckar och andra nödvändiga arbetsredskap, inköp av datorer, arbetskläder och annat som hör till.

Låt mig dra till med siffran 7 miljoner per år. Det kan vara vad min arbetsgivare tvingas betala för vänsterns våta dröm. Accepterar arbetsgivaren den förlusten? Accepterar någon arbetsgivare en sådan förlust? Självklart inte, så hur löser man detta? Jo, precis som man brukar lösa situationer som denna. Det man förlorar i ena änden tar man igen i den andra.

Inte sällan innebär det att företaget väljer att lämna Sverige. Nu gäller exemplet ovan ett relativt litet företag, men när industrijättar som SSAB, LKAB, Scania och Volvo ska ersätta de förlorade timmarna, då lär det slå hårt mot svensk ekonomi. För att inte tala om kommuner och regioner.

För den enskilde är givetvis en arbetstidsförkortning en gåva. För Sverige som land kan det innebära en högre arbetslöshet, enorma kostnadsökningar och ett pensionssystem som havererar. Vilket i slutändan också drabbar den enskilde.