VALET 2018. I går var det Liberalernas dag i Almedalen. L-ledare Jan Björklund verkade ha glömt att skolan och integrationen skulle vara fokus för Liberalerna i valrörelsen. Men sedan hände något. SD har gått ut och krävt att Sverige ska lämna EU under kommande fyraårsperiod, swexit, sa Björklund. 

– Sveriges i dag tredje största parti, som enligt mätningar kan bli riksdagens näst största, eller till och med största parti, kräver att Sverige ska lämna EU. Detta, åhörare, är på största allvar. Jag hittar inget annat europeiskt land där ett så stort parti kräver det egna landets utträde ur EU, sade Jan Björklund.

Enligt Björklund är det ett hot mot den liberala ordning som i huvudsak rått i Europa under efterkrigstiden och sedan murens fall. – Det är denna liberalism som Sverigedemokraterna nu pekar ut som sin huvudfiende, sade han.

Bakom SD:s EU-motstånd ligger partiets nationalism, enligt Björklund. Han påminde om att nationalismen tidigare lett till upprepade katastrofer i europeisk historia och uppmanade SD-ledaren att läsa historia, enligt TT. 

Liberalernas EU-program är lite annorlunda än SD:s minst, som att att bygga upp ett europeiskt FBI och att Sverige ska bidra med militär trupp i en franskledd europeisk snabbinsatsstyrka. L stödjer en större EU-budget för att unionen ska kunna göra allt det partiet vill. – Det kostar naturligtvis resurser. Jag uppfattar det som att alla andra partier säger nej till en större EU-budget, sade Björklund på en presskonferens under tisdagen.

L vill också ha en färdplan för svenskt euromedlemskap. Partiet har tidigare sagt att Sverige bör införa euron 2022. L anser också att Sverige ska gå med i EU:s bankunion.

Andra punkter är en europeisk skatt på utsläpp från flyget och en europeisk koldioxidskatt.

Björklund upprepade i sitt tal också budskapet att Liberalerna aldrig kommer att sitta i en regering som gör sig beroende av SD.

– Vi liberaler kan kompromissa med någon som har en annan syn än oss på pappamånader eller en annan syn än oss på höghastighetståg. Men vi liberaler kan faktiskt inte kompromissa med någon som anser att judar och samer inte är svenskar, sade Jan Björklund.

-Pettersson tror att Jan Björklund ljuger lite. Jag ar inte sett några krav från SD att Sverige ska  lämna EU på fyra år.

Däremot är EU idag inte samma organisations idag som den svenskarna röstade ja till år 1994. Det är rimligt att omförhandla avtalet och sedan ordna en folkomröstning som SD vill.

• SD vill ha ett bestämt nej till Turkiet i EU.
• SD vill inte att Sverige går med i EMU.
• SD vill inte att som Liberalerna öka EU:s budget, alltså dyrare för Sverige, tvärtom.
• SD vill återupprätta gränskontrollerna.

Nåväl, jag är emot EU som federal och överstatlig organisation. EU får gärna vara kvar, men orgaanisationen ska vara mindre än idag och de ska inte kunna tvinga alla EU-länder att gå med på allt.

Läs gärna SD:s EU-politik så ser ni att Jan Björklund är lite ovarsam med sanningen, men vill ni att Sverige betalar mer till EU, att vi ska ha en franskledd militär styrka, fördjupa samarbetet med EU osv. ska ni naturligtvis rösta på Jan Björklund och L.

• L:s EU-politik
• SD:s EU-politik

Det finns dock flera områden där L och SD kunde samarbeta, som avskaffandet av EU:s jordbruksstöd, samarbete mot brottslighet, gemensam flygskatt osv.

När det gäller historia tycker jag Jan Björklund ska läsa lite historia som han uppmanar Åkesson:

Liberalernas skelett i gardroperna: Liberalerna hette tidigare Folkpartiet. Samtliga borgerliga partier hade proselyter i bl a Per Engdahls och Ragnar Erikssons – sedermera Edenmans – nazistiska förbund Det nya Sverige. En av de mest aktiva och uppskattade medlemmarna bland dessa Uppsalafascister hette Birgit Grabe, gift Rodhe, och gjorde karriär i folkpartiet bl a som skolminister i en av de borgerliga regeringarna på 1970-och 80-talen. Folkpartiet har haft valsamarbete med dåtidens stora nazistpartier, bl a med Sven Olov Lindholms Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, SNAP som 1938 bytte namn till Svensk Socialistisk Samling, SSS. Vid kommunalvalet 1938 hade SNAP/SSS, Folkpartiet och Högerpartiet gemensamma vallistor i Härnösand och Uddevalla. Dessa listor resulterade i totalt 13 mandat. I Haparanda, Nybro och Nässjö ingick Folkpartiet valkartell med det minst sagt högerextrema och antidemokratiska Sveriges Nationella Förbund, SNF. Dessa gemensamma listor resulterade i 28 mandat.

I kartell med Folkpartiet och högern fick SNF ett 70-tal mandat i Sjöbo, Karlskrona och Eksjö. I Mölndal tog SNF mandat i kartell med Folkpartiet, högern och Bondeförbundet. Fyra år senare – 1942 – ställde Folkpartiet åter upp i valkartell med SNF och Högerpartiet i Malmö och erövrade 10 mandat.

De borgerliga partierna hade alltså inga som helst problem med att samarbeta med nazister och fascister. Trots att judeförföljelsen i Tyskland vid det laget tagit fart på allvar och uppgifterna om vad som hände i Tyskland även nått Sverige var detta inget som helst hinder för bl a liberalerna att samarbeta med nazisterna! Men om sitt eget förflutna som samarbetspartner till ”de bruna lössen” talar de aldrig idag. De tiger givetvis som muren om detta ”fiskande i grumliga vatten” som det ju brukar heta när det gäller sverigedemokraterna.

Folkpartiet har givit hyckleriet ett ansikte
I en debatt för några år sedan i SvD om folkpartiets förhållande till nazi-Tyskland försökte Lars Leijonborg och Erik Ullenhag förneka att partiet 1941 röstat ja till ‘svenskt stöd till nazismens krig’ – dvs till transiteringarna – genom att påstå att ”motståndet var större i folkpartiet än i de andra partierna.” Detta är faktafel. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade nej. Folkpartiet röstade ja. Punkt. Folkpartiet borde anlita en historiker innan Leijonborg och Ullenhag försöker skriva historiska debattartiklar /…/ Leijonborg menar att det var okej för folkpartiet att stödja nazismen 1941 eftersom andra partier gjorde detsamma. En mycket märklig inställning. ”

”Även om folkpartiet var det minst nazianstrukna av alliansens partier ansåg de dock att en nazitysk seger vore det bästa för Sverige för att skydda oss mot bolsjevismen” som DN:s chefredaktör konstaterade i en ledare. (1) Beträffande transiteringarna – eller ”resetrafiken” som den eufemistiska omskrivningen löd – kallade vice talmannen och folkpartisten Ivar Österström tysktågen för ”en liten vänlighet, visad en vänligt sinnad makt, som varje dag visar nya vänligheter.” (2) Den 29 april 1940 uttalade sig Österström om det norska folkets frihetskamp: ”Historien har knappast någon motsvarande exempel till det norska på allmän upplösning, desorganisation, förvirring, brist på fattning och ledning samt hopplös uppgivelsevilja. Man frågar sig hur det är möjligt att en demokratisk nation till den grad kan falla sönder i provens stund och visa sig vara skal utan kärna. Allting har ett pris. Även friheten. Ett pris i pengar och ett moraliskt pris. Norge har på ett avgörande sätt brustit beträffande bådadera. Dess öde måste fullbordas. ”

”Orden står kvar oförändrade och bevarade åt eftervärlden som ett monument över Sveriges hållning till Norge år 1940 – som ett vittnesbörd om det officiella Sveriges hållning till broderfolket i dess hårdaste prövnings stund” konstaterade Vilhelm Moberg i De ofria ordens tid. 1944 gav Ture Nerman ut sin pamflett 1940 års män, där han brännmärkte fyra kända politiker som ”anpasslingar”.

Med detta ord avsåg Nerman de politiker som var ”ekon av regeringens politik och helhetssyn”. En av dem var folkpartisten Österström. (3) Folkpartisten Erik Boheman som var kabinettsekreterare 1938- 44 var tveksam i valet mellan demokrati och de nya idéer som nazismen representerade. Från en informationsmiddag för näringslivets och försvarets toppar på hotell Rosenbad den 18 november 1940 noterade Sven Grafström: ”Boheman talade något om att han egentligen inte för sin del försvurit sig åt demokratin.”. Bohemans avståndstagande från demokratin utgjorde givetvis inget hinder för hans fortsatta diplomatiska karriär: Envoyé i Paris 1944-47, ambassadör i London 1947-48 och i Washington 1948-58. 1960 blev han vice ordförande i utrikesutskottet och var även verksam inom exportindustrin.

Det liberala Torsten Kreuger-ägda Aftonbladets utrikeskommentator tog inte avstånd från Hitler och de våldsmetoder nazisterna använt sig av under 30-talets maktkamp. Den tyska propagandan avspeglades i såväl nyhetsartiklar som i ledarkommentarer. AB menade redan i mitten av 30-talet att ”nazismen var mogen att ta makten och dessutom parlamentariskt motiverad. Hitler hade en önskan att göra det tyska folket lyckligt.” När Tyskland den 22 juni 1941 anfallit Sovjet uttryckte de liberala tidningarna Stockholmstidningen och Aftonbladet förståelse för den tyska saken och framställde Hitler som ”frihetens värn” på sina ledarsidor.

Under rubriken ”Europas frihetskrig” skrev Aftonbladet i en ledare: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen, som utgjort ett hot mot själva frihetens princip.” 1941 pläderade Aftonbladet för en ”modig uppslutning” på nazi-Tysklands sida. Också högertidningarna Helsingborgs Dagblad och Norrbottens-Kuriren var 1941 influerade av Hitlers korstågspropaganda mot Sovjet. Man kan undra varför alla dessa f d nazister och fascister inte nämns när deras nuvarande partier omtalas i massmedia? Varför är däremot varje koppling till nazismen – om än aldrig så perifer – så intressant när det gäller Sverigedemokraterna?

Avslutningsvis…
Under rubriken ”Släpp in forskarna i historiearkiven” skrev Leijonberg & Ullenhag i SvD för några år sedan: ”Forskarna måste få studera varför det officiella Sverige anpassade sig efter nazisterna – Sverige måste på allvar göra upp med vår hållning till nazismen.” Just det! Mot den i mina fyra brev skisserade bakgrunden har allianspartierna betydligt större och mörkare fläckar i sitt förflutna än Sverigedemokraterna. De idag etablerade partiernas tidigare idéer om ras, invandring, flyktingmottagning, människosyn, ”vi och dom” etc stiger som sumpgas ur det förflutna. En viss återhållsamhet i fördömande av sd skulle därför vara klädsam. De som med stora bokstäver talar om ”alla människors lika värde” bemöter Sverigedemokraterna som om de vore mindre värda än andra. Hur går den ekvationen ihop, hr Björklund?

(1) Henrik Arnstad i SvD: Folkpartiet bör granska sin egen historia (2) Vilhelm Moberg:: Att stå, det onda emot. Om kriget och friheten (3) De tre övriga var socialdemokraterna försvarsminister Allan Vougt, Richard Lindström och Harald Åkerberg. Källa: Jan Linder: Andra världskriget och Sverige. Historia och mytbildning. Svenskt militärhistoriskt bibliotek, 2000.

Mycket av sammanställningarna ovan har gjorts av Inger-Siv Mattsson som tidigare skickat mycket information till bloggen. Läs HÄR.