INVANDRING. Egor Putilov började arbeta på Migrationsverket i januari 2012 och avslutade tjänsten i mars 2015. Han jobbar även som frilansjournalist med fokus på invandring och Mellanöstern. Läs hans inlägg nedan. 

Migrationsverkets rekryteringspolicy är ett hett ämne i och med att antalet asylsökanden ökar samtidigt som det krävs fler och fler handläggare när äldre tjänstemän med lång erfarenhet går i pension. Numera finns det inga krav på en fullgod juridisk examen för en anställning som asylhandläggare – ett arbete som ibland innebär att skriva beslut i asylärenden som kan vara 10-20 sidor långa och som ska hålla i alla överklagandeinstanser, och eventuellt även i Europadomstolen. Bristen på jurister som vill jobba på verket har lett till att socionomer, statsvetare och även folk utan någon akademisk utbildning får jobb som handläggare. I den senaste stora rekryteringsvågen i höstas, till exempel, fick en person jobb vars enda merit varit att jobba som passhandläggare vid pakistanska ambassaden i Stockholm. Det kan möjligtvis finnas vissa ytliga likheter mellan att utfärda pakistanska pass till pakistanier bosatta i Sverige och ta beslut i livsavgörande ärenden som handlar om att man får stanna i Sverige eller ej. Det förefaller dock tveksamt att likheterna är så stora att de kan belägga beslutet att anställa den här personen som asylhandläggare.

För några år sedan fanns det en grupp som hette ”Aktion mot deportation”. Gruppen ägnade sig åt fysiska blockader av Migrationsverkets förvar för att hindra verkställigheter av utvisningsbeslut samt skadegörelse av Migrationsverkets lokaler och fordon. Så småningom trappades deras aktivitet ner. I myndighetens korridorer viskades det att verkets ledning kom på en lysande lösning för att få bukt med problemet – nämligen att erbjuda jobb som handläggare till mest aktiva medlemmar i gruppen. Det är oklart hur mycket inverkan den här påstådda rekryteringen har haft på rättssäkerheten i migrationsärenden men skadegörelserna har i stort sett upphört.

Sedan Anders Danielsson tillträdde som generaldirektör på Migrationsverket 2012 har man även infört nya riktlinjer vid nyanställningar. Att ha en tidigare arbetserfarenhet på Rädda Barnen, Amnesty eller Röda Korset – organisationer med en stark politisk och ideologisk agenda – har blivit en merit eftersom det anses ge värdefull erfarenhet av att arbeta med ”utsatta människor”, trots att själva jobbet oftast har varit att sitta på ett kontor och läsa/skriva/sammanställa rapporter. Allt detta i sammanhanget har lett till att väldigt många människor som aldrig borde jobba på Migrationsverket fått anställning på myndigheten med allvarliga konsekvenser för hur Utlänningslagen tillämpades.

Exempelvis kom 2012 ett nytt rättsligt ställningstagande om somalier som stoppade permanenta uppehållstillstånd till alla somalier per automatik som alternativt skyddsbehövande vilket var praxis innan dess – på samma sätt som med syrier idag. På grund av förbättrade säkerhetsläget skulle man nämligen börja från ett visst datum pröva individuella skäl av de sökande – något som inte gjordes innan. En möjlig konsekvens av detta var ett avslag ifall de individuella skälen inte räckte. När detta blev känt bland asylhandläggare började vissa prioritera somaliska ärenden för att stämpla så många PUT som möjligt medan andra pausade hanteringen av sina somaliska ärenden i väntan på att nya ställningstagandet träder i kraft.

En asylhandläggare har en enorm makt. Deras beslut berör framtiden och intressen, inte bara den asylsökanden själv, utan för många andra personer – deras familjer och släktingar, personer som ska komma i kontakt med denne i framtiden, människosmugglare m.fl. På sätt och vis kan man säga att deras makt är större än en domares makt. Därför stoltserar Migrationsverket med att Sverige har en ordning med så kallade ”tvåmanna-beslut”. Det är två signaturer som ska stå på ett beslut i ett asylärende: en av asylhandläggaren och en av beslutsfattaren. Medan asylhandläggaren genomför den muntliga utredningen, värderar bevis och skriver besluten ska beslutsfattaren kontrollera att allt står rätt till, argumentationen i besluten håller juridiskt och att handläggningen sköttes på ett korrekt sätt. Detta skulle ha gett hanteringen en nödvändig nivå av rättssäkerhet och skydd mot godtyckliga beslut. Migrationsverket åker till och med runt i andra europeiska länder och lär ut denna praxis.

Sanningen är dock att varje asylhandläggare är fri att bestämma till vilken beslutsfattare den ska gå till. Och det är allmänt känt på enheter vilka beslutsfattare är ”snälla” och vilka är ”hårda”. Med andra ord är det lätt för en asylhandläggare att få igenom beslutet smidigt om den har bestämt att det blir ett avslag eller ett bifall.

Det här är alarmerande i sig men inte nog med det – den situation med rekryteringen av nya handläggare som jag beskriver ovan har lett till att rättssäkerheten försvann ur Migrationsverkets hantering av asylärenden. En stor del av asylhandläggare är födda utomlands och har, tyvärr, inte blivit kvitt med de inställningar och fördomar de tar med sig från sina gamla hemländer.

Under min tid på Migrationsverket såg jag hur asylhandläggare som var sunniter regelmässigt hade skrivit avslag på kristna asylsökanden från muslimska länder och på shiiter medan de också slogs för bifall för varje asylsökande sunnit. Shiiter svarade sunniter med samma mynt och skrev avslag på sunniter samtidigt som de favoriserade sina egna. Man kunde säga direkt att en homosexuell person skulle få ett avslag om den hade otur att hamna hos en handläggare som var troende muslim. Detta trots alla HBTQ-satsningar på Migrationsverket och särskilda HBTQ-handläggare som sådana ärenden ska föredras för. De religiösa och kulturella aspekterna av handläggningen på Migrationsverket är en elefant i rummet som ingen på myndigheten vågar prata om eftersom då öppnas det en avgrund: i princip utgör detta en grund för att ompröva alla Migrationsverkets beslut som har fattats under de senaste 5-6 åren.

Egor Putilov