Pettersson har kopierat delar av en artikel i DN. Länk nedan.

Göder diktatorer. Under ett halvt sekel har en brokig skara främst afrikanska envåldshärskare fått hundratals miljarder kronor i svenskt bistånd. Nyttan är tveksam, vilket man även erkänner på regeringsnivå. Om inte biståndet fungerat sedan det startade för femtio år sedan – vad är det som talar för att det plötsligt ska börja fungera nu, skriver Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson.

Det svenska statliga biståndet fyller 50 år i år. Det borde vara något att fira, men svenska skattebetalare bör nog vänta med att korka upp champagnen. Biståndsminister Gunilla Carlssons närmaste medarbetare meddelade nyligen att regeringen inte vet om biståndet gör någon nytta.

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Vi förutsätter att detta också är Gunilla Carlssons och därmed regeringens ståndpunkt.

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige. Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Man skulle kunna tro att Hellquists uttalande är en sensation. Men öppna erkännanden av biståndets misslyckande är vanligare än man tror. I en av de ovan nämnda skrivelserna beskrevs ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”.

Såvitt vi vet reagerade ingen politiker på detta. Skrivelsen möttes med tystnad och lades till handlingarna.

– Pettersson konstaterar att de två författarna till denna artikel i DN-Debatt som ni kan läsa hela HÄR lika gärna hade kunnat kopiera Petterssons gamla artiklar HÄR och HÄR så hade de sluppit en massa jobb.