GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.
Nakenstudie
Jag är utbjuden på lunch. Den gästfrie yrkesbrodern har angelägna saker att lägga i dagen över pumpasoppan och pannbiffen.
Det handlar om vedstaplars estetik samt i vissa fall vedstaplars synbart bristande estetik.
Mitt lunchsällskap säger sig ha hört att en snyggt staplad vedstapel tyder på att huset står under kjortelregemente medan en slarvigt staplad vedstapel tydligen ska ses som att husbonn inte tar order av vare sig sin äkta hälft eller f-n själv, vilket i en del hushåll kan vara densamma. Det är åtminstone vad jag har hört.
Den tidigare arbetskollegan fångar en bit pannbiff och löksky med gaffeln och kniven samtidigt som han ogenerat förhör sig om hur vedtravens arkitektur ter sig vid det hemman där jag och torparhustrun är mantalsskrivna.
Jo, det kan jag ärligt tala om. Här syns inte av någon vedstapel alls. Än så länge. Jag har inte hunnit med någon vedhuggning. Än så länge.
Det ska bli andra takter när jag vässat eggen på stora klyvyxan. Och arbetslusten infunnit sig. Det brukar dröja. Det vill gärna bli så att jag istället nöter Fristads-byxans bakdel på huggkubben och vänder ansiktet mot vårsolen.
Det vill jag tro att ni alla har förståelse för. Möjligen med undantag av torparhustrun.
Visst, det händer att solen lyser med sin frånvaro och vårdagen ter sig grådaskig som havregrynsgröt, men under sådana deprimerande yttre betingelser lyser även min håg till att hugga ved med sin totala frånvaro. Det är dylika dagar det känns bättre att ligga på kökssoffan och klia vovven under hakan.
Härvidlag stödjer jag mig på vad som står i Predikaren: ”Allt har sin tid”.
Det ordnar sig alltid med brännved till vintern. Det är heller inte hela världen om det en kall vinterdag skulle råka saknas ved till en sprakande brasa i kaminen.
Det går lika bra att värma sig framför teven med en hederlig åkarbrasa. Det är en beprövad metod som både höjer kroppstemperaturen och ökar blodcirkulationen.
Dessutom riskerar man inte soteld i skorstenen.
Hur maten smakade? Jovars, det var inget fel på den. Nu försåg jag mig i och för sig bara av pumpasoppan och två små brödbitar.
Det vore ju synd att ruinera den frikostige kamraten, tänkte jag. Det hade jag nu inte behövt bekymra mig om eftersom lunchpriset innefattade både dagens soppa och varmrätt.
Typiskt. Pannbiff som är så himla gott.
Trösten är att soppa påstås vara slankmat. Det tror jag emellertid vad jag vill om. Särskilt som badrumsvågen säger något helt annat.
Nu hör det till att jag vid tillfälle bjuder tillbaka. Det innebär att den nämnde yrkesbrodern kommer att göra en betydligt bättre deal eftersom han inte är lika petig i maten som jag utan sannolikt tar chansen att sleva i sig allt vad som bjuds på lunchmenyn. Bitter? Nej då!
Värre är i så fall, för min egen del, alltså, om dagens rätt vid nästa lunchtillfälle skulle visa sig vara vegetarisk nudelsoppa och blodpudding. Det är ingen traktering jag är trakterad av.
Nej, jag sympatiserar med det lösliga gastronomiska sällskap vars devis är att all glädje utan rotmos är en konstlad glädje. Rotmos är därtill en färgklick på tallriken, vilket är mer än man kan säga om den färglösa blodpuddingen. Jag kan bara komma på en enda positiv sak med den så kallade radhusbiffen. Lingonsylten.
Händelsevis spatserar jag en dag utan vare sig mål eller mening inom den sörmländska residensstadens hank och stör vis om att med mina argusögon upptäcka något att förfasas över. Den här gången går det dock trögt. Eller om jag med åren blivit mer försonande.
Väl kommen till Nicolaiskolan, i tidernas begynnelse Nyköpings högre allmänna läroverk, ett lärosäte med 142-åriga anor, får jag i alla fall ögonen på en känd figur värd att ha en åsikt om. Där står bildstoden Prometheus och poserar med en brinnande fackla i vänsterhanden. Symboliskt alltså, ska tydliggöras för den som eventuellt kan tänkas oroas över brandskyddet.
Prometheus ska ha varit den titan som bringat elden till människorna. Där ser man. Jag som alltid trott att det var ingenjör Ivar Kreuger. Tändstickskungen. Jag skojar med er aprillo.
Det var annars den så kallade Kreugerkraschen som var upphovet till börspaniken 1929 som fick investerare världen över att rusa till banken med eld i baken.
Myten om Prometheus kan man ta del av i ett alster med den träffande titeln ”Mytologiboken”. Den har ni kanske inte läst. Inte jag heller. Mina uppgifter är i det avseendet inhämtade från en bekant med bredare och djupare läsvanor än mig.
Mitt eget läsande stannar för dagen vid ett dagligt studerande av annonserna på Blocket.
Det ger mig en förevändning att här publicera ett upprop: Hör av dig om du har en brukbar trädgårdsgrupp som står och skräpar till ingen nytta.
Jag kan även vara intresserad av en röjsåg.
Detta i så fall med villkoret att det medföljer en manual. Och på svenska. Då manualer på arabiska eller finska för mig är rena grekiskan.