En dag år 1983 hade jag radion påslagen på jobb. De spelade någon helt oerhörd musik, jag stannade upp för att lyssna och blev närmast paralyserad.
På hemvägen stack jag mig in i Digelius skivaffär. Vid disken förklarade jag att jag letade efter en konstig låt. ”Dom sjunger inte utan liksom pratar rytmiskt. I refrängen upprepar dom New York, New York.” Försäljaren smålog och plockade fram vinylen. ”Du menar säkert den här. Det kallas rap.” ”Vadå för nåt?” ”Rap.”
En ny värld öppnade sig för mig. New York, New York av Grandmaster Flash måste vara alla tiders raplåt. Soundet, stilen, attityden. Här en snutt av låttexten:
Nine months later, the baby is there
And the nigger that did it said ”I don’t care!”
You don’t have enough money to help feed two
So you have to choose between the baby and you
The sky was crying, rain and hail
When you put your baby in the garbage pail
Then you kissed the kid and put down the lid
And you tried to forget what you just did
The muffled screams of a dying baby
Was enough to drive the young mother crazy
So she ran in the rain trying to ease the pain
And she drove herself insane
DET kan man kalla socialt etos. Hela texten finns här.
Denna musikrevolution pågick några år, men tyvärr urvattnade den småningom i partyskrål och gangsta-rap, som handlar om att framhäva artistens egen betydelse. I längden hade de svarta amerikanerna tydligen inget mer väsentligt att uttrycka (enstaka undantag fanns förstås).
I mitt euforiska tillstånd spelade jag någon låt också för farsan min. Han lyssnade och skakade vantroget på huvudet. ”Den ena negern slår på en trumma och den andra babblar.”
Rune Holmström
Hmmm, inte min musik. Hur kunde du fastna för den.
Men, liknande hände mig i 12 årsålden, när jag besökte godis/kondis butiken där radion stog på. Hörde denna och glömde den aldrig. Etsade minnen.
65 tror jag det var…
Det var tider det. Jag gick och nynnade på denna på jobbet. Nu vet jag mer vad Carola menar i låten.
Vi är för gamla för att uppskatta rap och om 50 år är det bara åldringar som uppskattar sån musik.
För oss som växte upp på 50-60 talets musik har jag hittat denna trevliga kanal, ingen reklam, bara lite mellansnack och bra musik för dom flesta (tror jag)
https://sverigesradio.se/p4plus
vinylgodis.se
Vilken ENORM tur att smaken är som baken DELAD !!!!
Rap är inte en musikstil jag föredrar men så länge de inte uppmanar till olämpligt beteende så är det väl ok. Själv väljer jag annat.
Den rap man hörde så där i början var i allmänhet så mycket bättre. Jag antar att när de kompetenta rapparna lyckades så följde åtskilliga mindre duktiga personer i deras fotspår vilket ledde till att mycket skräp har producerats.
Jag noterar att en riktigt duktig rappare är någon som är rn hejare på ordsmideri på samma sätt som Povel Ramel var. Povel Ramel är saknad och nu blev jag sugen på att svnjuta några av hans verk på Spotify. Hörs gott folk.
Att kalla detta torftiga och mycket obehagliga skräp för musik är att förolämpa musiken själv!
Bl.a. så här skall riktig musik låta:
https://www.bing.com/videos/search?q=svunnen+lycka&&view=detail&mid=62D8F814E776EE50892B62D8F814E776EE50892B&&FORM=VRDGAR&ru=%2Fvideos%2Fsearch%3Fq%3Dsvunnen%2Blycka%26FORM%3DHDRSC3