KLIMAT. Elsa Widding är civilingenjör från Chalmers i Göteborg och har arbetat i energibranschen under 25 år, bland annat för tre av de fyra största energibolagen i Norden. Då hon arbetade på Näringsdepartementet blev hon känd som Sveriges bråkigaste kvinna – hon försökte nämligen stoppa Nuon-affären, statens största och sämsta affär genom tiderna. Tyvärr misslyckades Widding och det kostade svenska skattebetalare minst 50 miljarder kronor.

Idag arbetar Elsa i sitt eget konsultbolag Elsa Widding AB med klimatfrågan och strävar efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor. – Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras, skriver Elsa Widding i förordet till sin bok Klimatkarusellen – vilka frågor kan besvaras?

Elsa Widding har  var med på bloggen några gånger…

Nu skriver Elsa Widding på Klimatupplysningen om klimat och klimatpolitik

HÄR hittar du Elsas Youtube-kanal, där hon samlar alla aktuella och framtida filmklipp. Var noga med att klicka på ”Prenumerera”-knappen, så att du inte missar när det kommer något nytt

Nedan följer exempel på varför det är så oerhört viktigt att koordinera den skeptiska kunskapen:

Ide, manus och presentation: Elsa Widding Introduktionsvideo och musik: Ulf Gabrielsson och Carl Johan Thore Filmning och redigering: Ulf Gabrielsson

OM vi nu ska basera våra politiska beslut på modellernas uppskattningar så är det viktigt att bilda sig en uppfattning om hur trovärdiga dessa modeller är. Tillförlitligheten av beräkningarna och klimatmodellernas förutsägelser är starkt ifrågasatt både på teoretiska och på beräkningstekniska grunder. Ändå anses alltså dessa modeller vara tillräckligt trovärdiga för att ställa om hela samhället.

När forskarna säger att temperaturen ska stiga si och så mycket har de använt sig av datorprogram som ska försöka räkna ut hur mängder av meteorologiska parametrar ändrar sig över tid när koldioxidhalten ändras. Det är dessa datorprogram som kallas klimatmodeller. Men klimatsystemet är oerhört komplicerat och det finns inte kunskap för att kunna räkna ut alla meteorologiska parametrar.

Därför måste man sätta många av dessa parametrar för hand, man måste gissa, och det är det man kallar parametrisering. En viktig parameter som till stor del parametriseras är molnbildningen. Genom en metod som kallas regressionsanalys tränas Klimatmodellerna för att matcha uppmätta marktemperaturer. Det är alltså regressionsanalysen som gör att klimatmodellerna ser ut att stämma hyfsat väl historiskt. För att få modellerna att stämma historiskt, justerar man dem bland annat med mängden aerosoler. Aerosoler är små partiklar i luften som hindrar solinstrålning och gör att det blir kallare. Dessa aerosoler kommer främst från olika vulkanutbrott men även från mänsklig påverkan genom olika slags förbränning.

Men bara för att klimatmodellerna kan simulera marktemperaturen historiskt fram till nu med hjälp av regressionsanalys betyder inte att de kan göra det för framtiden. Klimatmodellerna har egentligen inte alls har räknat fram den historiska temperaturen utan man har använt parametrisering av framförallt aerosoler för att få fram en “bra” kurva som ser ut att följa historiskt uppmätta värden. Man har fått fram den kurva man vill ha. Sen är det också så att uppmätta marktemperaturer och uppmätta temperaturer i troposfären (nedre delen av atmosfären) hänger inte ihop.

Uppvärmningen vid marken har varit mycket större än i troposfären när det egentligen borde vara tvärt om. Det gör också att klimatmodellerna inte alls kan simulera temperaturen i troposfären. Mest fel blir det närmast ekvatorn. Klimatmodellerna är programmerade så att en liten ökning av temperaturen pga koldioxid förstärks av vattenånga och på detta sätt kan man få dessa modeller att visa en dramatisk temperaturökning. Mest tydligt ska detta vara över det tropiska bältet där mitten av troposfären skulle värmas upp väldigt kraftigt.

Detta har setts som ett bevis på den av människan orsakade uppvärmningen. Problemet är bara att någon sådan uppvärmning över det tropiska bältet aldrig har uppmätts. Det här är ett mycket viktigt motbevis mot hela teorin om den katastrofala globala uppvärmningen. FNs klimatpanel är självklart medveten om att klimatmodellerna inte kan simulera temperaturen över det tropiska bältet. Så här skriver man i sin senaste rapport 2014 (WG1 AR5, Executive summary): “De flesta, men inte alla, modeller överskattar den observerade uppvärmningstrenden i den tropiska troposfären under de senaste 30 åren, och tenderar att underskatta den långsiktiga lägre stratosfärens nedkylningstrend”

Normalt är marken varmare än atmosfären längre upp. För varje 100 meter man åker upp i luften blir det ungefär 0,5 till 1 grad kallare. Är luften helt torr ligger denna temperaturgradient på ungefär 1 grad och ju fuktigare luften är ju mindre blir den. Eftersom markmätningar visar på en mycket högre uppvärmning än mätningar uppe i troposfären betyder det att temperaturgradienten har ökat. Det skulle innebära att luftfuktigheten har minskat.

Elsa Widding

***