Den norske barnboksförfattaren Thorbjørn Egners bok ”Folk och rövare i Kamomilla stad” får sig nu en rejäl känga. ”Hans ideologi närmar sig det högerextrema”, skriver den svenska teaterregissören Sofia Jupither i norska Aftenposten.
Uttalandet är ett i raden den senaste tiden där barnböcker anklagas för diskriminerande innehåll.
Ett nytt bråk i linje med dem om Lilla Hjärtat, Tintin och Disney är på gång i Norge. Den här gången är det den älskade barnboksklassikern ”Folk och rövare i Kamomilla stad” från 1955 som hamnat i skottgluggen. Boken anklagas bland annat för att förmedla en högerextrem ideologi.
Sofia Jupither, svensk regissör verksam vid bland annat Stockholms Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Nationaltheatret i Oslo, skriver i en krönika i Aftenposten att Thorbjørn Egner hade dålig kvinnosyn och en brist på mångfald som är skadlig för barn.– Det är första gången som jag stöter på något som jag menar är direkt skadligt för den yngre generationen. Den här boken bidrar till att hindra arbetet med mångfald och jämställdhet för kommande generationer, säger hon till Aftenposten.
”Folk och rövare i Kamomilla stad” handlar om invånarna i den fridfulla staden Kamomilla. Där finns ingen biltrafik, bara en gratis spårvagnslinje som tar en minut att åka och där alla passagerare bjuds på kakor under färden. De enda karaktärer som skapar bekymmer är de tre rövarna Kasper, Jesper och Jonatan som bor utanför staden med sitt tama lejon. De är inte särskilt elaka men ibland stjäl de saker.
I sin krönika skriver Sofia Jupither att man i pjäsen ”ser en idealiserad värld, en idyll. Men vad är det som den idealiserar? Vilka värderingar lyfts fram och vad är budskapet? Även om det för vuxna kanske blir som att gå på museum, kommer det för ett barn att verka som något åtråvärt och rota sig i det undermedvetna som en bild av en idealisk värld”.
– Det är en stad i pastellfärger där alla är nöjda och har tomma, äppelkindade ansikten. Polisen är för snäll och den rådande filosofin är att så länge man är snäll och trevlig och inte plågar andra så kan man göra vad man vill. Det är ett mantra som återupprepas i det oändliga och som förefaller lika skrämmande som extremhögerns retorik, säger Sofia Jupither.
-Pettersson undrar hur fan långt får det pågå, boken handlar om en stad på 1950-talet där invånarna är på otroligt gott humör. Vad är det för fel på att vara lycklig, glad och snäll?
Påminner mig om extrema islamister som förstör monument på världsarvslistan för att det är något de aldrig är kapabla att åstadkomma själva.
Normännen skiter säkert i vad den lilla uppskruvade
damen tycker, och det gör dom rätt i !
Det märkliga är att är man höger så är man Extremist.
Men är man vänster, kallas man Aktivist`?
Fast det mest extrema finner man på vänsterkanten!
Givetvis är det en svensk bitterfitta, som har tänkt sig att förolämpa hela Norges befolkning, med sina sjuka ideer. Det verkar som om man tydligen måste vara sjuk i huvudet, om man ska komma sig fram som teaterregissör. Det ska faan vara teaterdirektör fanns det en pjäs som hette kring sekelskiftet 1900. Det är väl det skitregissören Sofia Jupither (jag har aldrig hört namnet ens) vill ha fram så där 100 år efteråt. Ingemar Bergman hade ju ändå ett och annat förståeligt teaterstycke, där man inte behövde vara Schizofren för att förstå handlingen. Det klarar nog inte Sophia Juphiter av att göra. Förvirrad kärring, kallar jag sån här skit.
Vad menar de politiskt korrekta med ”högerextremism”? Frågan är högst berättigad eftersom man kallar den vänsterextrema Nationalsocialismen (”en tysk variant av kommunismen) för yttersta högern? Vänstermänniskorna kallar uppenbarligen allt de ogillar för ”höger”.
Så länge dessa har hegemonin i massmedierna kommer sanningen inte fram. De hoppas väl, som Göbbels, att lögnen skall bli sanning bara den upprepas tillräckligt ofta!