Etikett: stasi

I dåligt sällskap

Pettersson2 kommentarer

Av Stefan K

LO:s nya kampanj där man med hjälp av Expo tänker smälla medlemmar med fel åsikter på fingrarna, är ytterst tveksam.

Sverigedemokraten Oleg Datsishin från Halmstad kom som flykting till Sverige från Ukraina 1996. Han bodde på en flyktingförläggning i fyra år och har sett och hört det mesta. Datsishin hävdar att 90% av alla flyktingar kommer till Sverige enbart av ekonomiska skäl, vilket han själv erkänner att han gjorde.

Datsishin har med andra ord en bättre inblick i flyktingarnas värld än den stora majoriteten av de politiker och journalister som försvarar Europas mest extrema flyktingpolitik. Datsishin, som före detta medborgare i ett kommunistland, har också en bättre inblick i hur en totalitär stat fungerar, än den stora majoriteten av Sveriges befolkning.

I en ledare i Hallandsposten kritiserar han LO:s nya satsning man gjort tillsammans med Expo, där 150 000 så kallade ”åsiktsregistrerare” utbildats med hjälp av medlemmarnas pengar. Det officiella syftet med projektet är att bemöta den ”rasism” som finns i fikarummen och ute på arbetsplatsen. ”Rasism” är som ni vet vid det här laget, liktydigt med kritik av förda invandringspolitik. De medlemmar som vågar kritisera ska mötas av dessa ”åsiktsregistrerare” och i värsta fall riskerar du att förlora dina uppdrag, vilket har hänt flertalet med fel åsikter. Det inofficiella syftet kan lika gärna vara partipolitiskt, då SD är det näst största partiet bland LO:s medlemmar och givetvis är detta inget LO och deras moderparti Socialdemokraterna uppskattar, då många röster försvinner åt andra håll.

Datsishin gör en bra jämförelse när han belyser DDR:s forna säkerhetspolis, Stasi, med LO. Stasi hade Europas största säkerhetsapparat, som när de var som störst hade en agent per 60 invånare. Med LO:s 150 000 informatörer ligger man inte långt efter Stasi i storlek och detta borde inte göra någon demokrat stolt, även om man tillhör sosseledet.

Datsishin avslutar sin ledare med en fråga. Han undrar om arbetsgivarna och vanliga LO-medlemmar verkligen stöder denna satsning? Jag kan tala om för dig Oleg och er andra, att förvånansvärt få känner ens till att 150 000 fackliga representanter utbildats till åsiktsregistrerare med hjälp av medlemmarnas pengar.

Källa: Hallandsposten


Angivarna på LO

Pettersson4 kommentarer

Av Pettersson

LO ska utbilda 150 000  ombudsmän i de kallar anti-rasism. Enligt SVT:s Agenda ska en arbetare inte ens få säga ”att det finns för många invandrare i Sverige” utan att riskera att bli utesluten från facket. Flera medlemmar har redan tvingats lämna LO. Ska facket tvinga arbetsgivarna att säga upp personal som inte delar LO:s eller socialdemokartternas åsikter?

Socialdemokraterna har en gammal tradition av åsiktsregistrering så ingen är förvånad. Ni minns väl IB-affären när S och LO ägnade sig åt att kartlägga och registrera kommunister. Idag håller närstående vänsterextrema Expo med Poohl Pot i ledningen på med olaglig åsiktsregistrering av invandringskritiker.

150 000 ombudsmän som ska övervaka arbetskamrater och grannar och göra dem rädda för att utrycka sina åsikter börjar likna den Östtyska spionorganisationen Stasi.   

Kenneth Bergqvist, förtroendevalt LO-ombudsman och utbildad angivare säger – Som förtroendevald måste man ställa sig bakom den värdegrund som finns i fackförbundet. – Sitter någon då och ifrågasätter invandringen och säger rasistiska grejer, då måste man ingripa, så är det bara.

-Pettersson kan bara konstatera att om LO fortsätter så här får de nog svårt att få ihop 150 000 medlemmar över huvudtaget om de inte ska bli en underorganisation till Sveriges Muslimska Förbund. Att de bryter mot FN:s konvention och svensk grundlag där det står att ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser” verkar inte bekymra LO.

SVT Play 13:40 in i programmet.

LO brukar surra om att grundläggande fackliga rättigheter hotas när något går dem emot. Själva hotar LO de mänskliga rättigheter utan att rodna.

Stasiagenterna

Pettersson1 kommentar

Av Olli Rein

Det kalla kriget mellan Öst och Väst

Berättelsen om de svenska Stasiagenterna utspelar sig mot en mörk fond: det kalla kriget som pågick från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Det kalla kriget var inget krig i vanlig mening. Men i psykologisk mening befann sig världen ständigt på randen av ett krig i en 46 år lång kylskåpsvandring av djupfrysta relationer, terrorbalans och kapprustning mellan östblockets Warszawapakt och västalliansen Nato. Båda maktblocken utvecklade tillräckliga kärnvapen för att kunna förinta varandra. Skräck och ångest för ett kärnvapenkrig låg som en våt filt över alla som orkade ta del av de mullrande hoten i nyhetssändningarna. Språket användes av båda sidor som symbolladdat vapen. I väst kallades Berlinmuren ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. Bakom den antifascistiska skyddsvallen hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.

”Den tappre journalisten Jan Guillou”

Spionaget och den politiska propagandan blev viktiga och avgörande delar av den psykologiska krigföringen. Näst efter sovjetiska KGB var östtyska Stasi den största underrättelse- och säkerhetstjänsten i Östeuropa med 91 000 heltidsanställda och 189 000 inofficiella medarbetare, IM. Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var KGB:s förlängda arm. Deras verksamhet styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.

Sverige försökte gå balansgång och ville representera en tredje väg mellan de båda supermakterna. Men Boris Grigorjev, överste inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och stationerad i Sverige 1977-1982, hävdar att Sveriges neutralitet och alliansfrihet under det kalla kriget var ensidig. Sovjetunionen misstänkte att svenskt territorium användes som bas för spionage mot Sovjet. Men de hade inga säkra upplysningar om detta förrän, som Grigorjev skriver ”den tappre journalisten Jan Guillou” gjorde ”utomordentligt bra” researcharbeten som 1973 resulterade i artiklar i FiB/Kulturfront (om bland annat IB-affären). Grigorjev berömmer Guillou och understryker att hans avslöjanden ”gjorde stor nytta för oss”.

Läs mer om Sveriges intima förbindelser med DDR och om grundskolan som skapades efter deras modell. Eller om hur kulturvänstern lobbade för diktaturen med författarinnan Sara Lidman i (s)petsen, och den Östtyske pressattachén med hans journalistvänner. Samt hur Stasis svenska medarbetare skyddas av den nuvarande regeringen.

Allt detta och lite därtill finns att läsa i Julia Caesars söndagskrönika på Snaphanen: Stanken från DDR

Expo, Sveriges version av stasi

PetterssonLämna en kommentar

Av Stefan K

I en artikel av olli kunde vi läsa att Expo besöker petterssons…

…och organisationen Expo börjar allt mer att framstå som Sveriges svar på DDR:s stasi. Ni kan läsa en artikel på PI där man tar upp Sydsvenskans stora granskning av sajten, men tack vara en besökares kommentar har det nu dykt upp fakta som borde vara ganska generande för både Sydsvenskan och Expo.
Källa: PI

Ja, kommunisterna på Expo gillar uppenbarligen hur de gamla kommunistdiktaturerna i DDR och Sovjetunionen höll sina medborgare under uppsikt. Samtidigt beklagar sig vänsterpartiet och andra vänstersocialister över storebrorssamhället och dess förslag om FRA-lagar och kameraövervakning.

Undrar om Mona Sahlin trivs i organisationen?

KGB-spionerna vid Umeå universitet

PetterssonLämna en kommentar

Pettersson har lagt ut en text av Johan Lundberg som anknytning till artikeln om Stasiarkiven nedan.

I ”Thule, Kungliga skytteanska samfundets årsbok”, 2011, kan man läsa en mycket intressant artikel av Lennart Stenflo, professor emeritus i teoretisk plasmafysik vid Umeå universitet. Där beskrivs en forskarkarriär som till betydande delar har utspelats i det forna Sovjetunionen – från 1960-talet och framåt. Stenflo ger en rad ögonblicksbilder av hur det var att bedriva forskning under en paranoid regim med allt vad det innebar av plötsliga husarrester samt av mysiskt försvunna kolleger.

För svenskt vidkommande är det intressant att ta del av Stenflos beskrivning av de informationer om hans eget liv som han sedermera fick ta del av i KGB:s arkiv, vilket indikerar att den sovjetiska underrättelsetjänsten hade uppgiftslämnare även vid Umeå universitet:

”KGB hade samlat på sig ett stort arkiv som innehöll detaljerade uppgifter om mitt liv vid Umeå universitet, dit jag kommit 1971 som ung (31 år gammal) professor. Jag blev förvånad över att t o m uppgifter från min tonårstid fanns med. Uppenbarligen hade de en informationskälla i Umeå. Under 1970-talet var ju universitetet där mycket ’rött’. När jag kom till Umeå för fyrtio år sedan kontrollerades studentkåren av olika kommunistiska fraktioner. På väggarna utanför studenternas och lärarnas matsal hängde stora porträtt av Lenin och Stalin. En del av lärarna inom främst de humanistisk-samhällsvetenskapliga ämnesområdena omfattade också de vänsterextrema åsikterna. Några av dessa lärare hade dessutom nära politiska förbindelser med Sovjetunionen. KGB har ju som bekant haft många kända svenska kontakter, men varifrån Umeå-informationen kom har jag inte lyckats få fram. Jag misstänker dock vissa personer som tidigare arbetat vid universitetet och som numera av taktiska skäl inte längre kallar sig kommunister. En av mina ryska gästforskare hade nämligen blivit mycket upprörd när han fick se ett bokbord med kommunistisk propagandalitteratur i en av universitetets lokaler. Incidenten kom tydligen till de sovjetiska myndigheternas kännedom. Han straffades därför omedelbart efter sin återkomst till Moskva. Detta kan naturligtvis ha varit en tillfällighet, men mina erfarenheter indikerar ett samband med diktaturregimens sympatisörer i Umeå. Denne gästforskare är en av mina närmaste vänner och därför ansträngde jag mig till det yttersta för att reda ut orsakerna. Vissa fakta som då framkom fick livsavgörande konsekvenser även för mig själv.”

Som framgår av denna text, kan man anta att de till synes naiva och godtrogna svenska kommunistsympatisörernas görande och låtanden i Sverige på 1960- och 70-talen inte blott fick konsekvenser för samhällslivet, opinionsbildningen och utbildningspolitiken i Sverige utan att det också kom att få betydligt mer handgripliga följder för sovjetiska systemkritiker. Detta ökar naturligtvis pressen på att listorna med svenska KGB- och Stasi-kontakter offentliggörs.

Varför är journalister ointresserade av Stasi-listan?

Pettersson3 kommentarer

Pettersson

Nio av de 57 svenskar som finns med på Säpos lista över personer som samarbetade med Stasi är journalister.

Uppgiften framkommer i forskaren Birgitta Almgrens nya bok ”Inte bara spioner” som kom ut i dagarna. Är journalisternas överrepresentation på den svenska Stasi-listan en av anledningarna till att svenska opinionsbildare inte mer aktivt driver kravet på att namnen på listan ska offentliggöras?

Statistiken bekräftar att journalister var en prioriterad grupp för DDR och dess beryktade säkerhetstjänst.
Uppgifterna i boken ”Inte bara spioner” är dessutom en bekräftelse på att journalister som Flemming Sørensen på Jyllandsposten i Danmark och Stein Viksveen på Stavanger Aftenblad i Norge – som både erkänt att de försett Stasi med hemlig information – inte var några skandinaviska undantag.

”en av de svenskar som finns med på den svenska Stasi-listan, Björn Jensen, som journalist var knuten till det socialdemokratiska partiet, till Socialistinternationalen och till Bommersvik.
Två veckor före Palme-mordet lämnade Björn Jensen, som hade täcknamnet König, den rapport som Stasi klassade som mest betydelsefull av Königs samtliga rapporter.
Björn Jensen redogjorde för de viktigaste medlemmarna i det socialdemokratiska partiet och berättade om situationen i riksdagen för partiet. Dessutom beskrevs den militärpolitiska situationen i Sverige, kontroverser inom socialistinternationalen, samt kontakter mellan svenska LO och polska Solidaritet.
Han levererade dessutom det socialdemokratiska partiets interna telefonlista till Stasi.

En annan socialdemokrat som förekommer i Stasis register – Kolmårdens förre chef Ulf Svensson – var i sin tur god vän med Sten Andersson, Olof Palme och Ingvar Carlsson, och rapporterade om militära anläggningar för u-båtar, om Norrköpings hamn med omgivningar, samt om säkerhetsanordningar runt svenska Säpo-chefens sommarstuga.
Hans kontaktperson var Stasi-agent, hette Dieter Schwartz och var djurparksdirektör i Rostock. I april 1988 fick Ulf Svensson ta emot DDR:s hedersnål i guld som tack för alla kontakter som förmedlats.
Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att svenska medier hellre intresserar sig för Ingvar Kamprads anknytningar till nazismen i samband med andra världskriget istället för att undersöka i vilken grad Ikea-möbler tillverkades av dissidenter på DDR-anstalter så sent som i mitten av 1980-talet?

Nu kan sanningen om Sveriges förhållande till DDR visa sig ha betydligt större sprängkraft än så. I november 1984 försvann SVT-journalisten Cats Falck spårlöst och våren 1985 hittades hennes döda kropp i Norra Hammarbyhamnen. När radiojournalisten Christoph Andersson gick igenom hennes gamla anteckningar visade det sig att Cats Falck hittat en tråd som ledde till topphemlig och statsunderstödd vapensmuggling. Illegala affärer var en grundförutsättning för att Honeckerregimen skulle kunna behålla makten i DDR. Men tråden ledde även till den svenska regeringen, som värnade om goda relationer med kommuniststaten DDR, avslöjade Christoph Andersson i radiodokumentären ”Scoopet som försvann” från år 2005. På Sveriges Televisions debattsida skriver nu Christoph Andersson att det mest uppseendeväckande i Stasi-arkiven kanske är hur den socialdemokratiska regeringen Palme exporterade kärnvapenteknologi till DDR i mitten på 80-talet. ”Ytterst ansvarig var statsrådet Thage G. Peterson. Den som först upptäckte det hela var Rapportjournalisten Cats Falck 1984. Strax därefter dog hon under mystiska omständigheter”, skriver Christoph Andersson. 25-årsminnet av Cats Falcks död för knappt två år sedan passerade obemärkt förbi på hennes egen redaktion på Sveriges televisions Rapport”

 − Pettersson har tidigare skrivit om detta flera gånger men journalisterna föredra att jaga Ingvar Kamprad för det han gjorde som 17-åring 1943 och drottning Silvia för det som hennes pappa eventuellt gjorde under 1930 och 1940-talen. Att tvätta sin egen skitiga byk är tydligen fullständigt ointressant för vår journalistkår.

Jan Guillou var inte ensam, det är dags att offentliggöra alla namnen.

Läs Ruben Agnarssons artikel på Newsmill

Läs tidigare på Petterssons HÄR, HÄR och HÄR.