Sveriges bistånd högst i världen 2011

Av Pettersson

Sverige toppar listan på världens största biståndsgivare 2011 mätt som andel av BNI. Nyutkommen statistik från OECD:s biståndskommitté DAC visar också att den ekonomiska krisen orsakade ett fall i de globala biståndsvolymerna 2011.

 – Sverige klarade den ekonomiska nedgången bra och kunde till skillnad från flera länder fortsätta ha ett högt bistånd till fattiga länder, säger biståndsminister Gunilla Carlsson. Jag kommer fortsätta förtydliga det svenska biståndet för att säkerställa att våra insatser verkligen ger resultat. Att de globala biståndsnivåerna nu minskar ställer ännu större krav på att biståndet fördelas på ett smart sätt och utgår från vad som gör nytta. Min förhoppning är att de utfästelser om resultat, ansvarsutkrävande och transparens som det internationella samfundet gjorde vid högnivåmötet om biståndseffektivitet i Busan 2011 verkligen får genomslag. Det är nödvändigt för att vi ska nå FN:s millenniemål till 2015.

Preliminär statistik från OECD/DAC visar att medlemsländerna i DAC minskade sitt bistånd med cirka 3 procent 2011. Det är ett trendbrott och första gången på 14 år som det totala biståndet sjunker istället för att öka. Bland annat minskade det bilaterala biståndet till de minst utvecklade länderna med cirka 9 procent, enligt DAC.

Minskningen i biståndsvolymerna förklaras av den globala ekonomiska nedgången som satt ökad press på statsbudgeten hos många så kallade traditionella biståndsgivare. Av de 23 länder som är medlemmar i OECD/DAC minskade biståndet hos 16. Samtidigt märktes genomgående en ökning av biståndet hos flera andra länder, till exempel Turkiet (som ökade sitt bistånd med 38 procent), Estland (21 procent) och Ungern (16 procent). EU-ländernas bistånd minskade i genomsnitt med cirka 3 procent.

Sveriges bistånd uppgick 2011 till cirka 36 miljarder kronor vilket motsvarar 1,02 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Enligt OECD/DAC:s statistik får det Sverige att toppa listan på världens största biståndsgivare mätt som andel av BNI, tätt följt av Norge (1,0 procent av BNI) och Luxemburg (0,99 procent av BNI). De länder som hade störst biståndsvolymer 2011 var USA, Tyskland och Storbritannien.

-Pettersson noterar att när FN har som mål att länderna ska ge 0,7 % av BNI i bistånd så drar Sverige till med 1,02 %. När andra länder drar ned på grund av krisen så ökar Sverige med 10 % och våra politiker försöker inbilla oss att det inte kostar något på hemmaplan. Vi ökar biståndet samtidigt som fler och fler röster hörs om biståndets begränsade nytta eller till och med skadliga inverkan på mottagarna.

Regeringen

Sida satsar mot svält i Sahel

Av Pettersson

Idag rapporterar Ekot att Efter larm om en hotande svältkatastrof i Sahel-området söder om Sahara omfördelar Sida sin budget och satsar 220 miljoner kronor för att hålla igång livsmedelsproduktionen. Efter flera år av torka väntas årets torrperiod bli ovanligt lång. Politisk oro spär på problemen.

– Vi har tecken på grav undernäring hos barn i väldigt stora tal. Om vi inte gör någonting nu tidigt så kan vi komma att se en svältkatastrof senare, säger Åsa Palmgren på Sida till Ekot.

I augusti 2010 skrev Sida ett pressmedelande…omkring tio miljoner människor i Sahelregionen i Västafrika lider av matbrist och hunger på grund av torka efter två regnfattiga år. Miljontals människor i Burkina Faso, Mali, Niger och Tchad är undernärda och värst drabbade är barn under fem år samt gravida och ammande kvinnor. Nu utökar Sida sitt humanitära stöd i regionen med ytterligare 57,5 miljoner kronor…

– Pettersson säger att naturligtvis ska vi ställa upp när det sker akuta katastrofer men Sida som bildades 1965 borde veta att det inte är torkan som är problemet utan människorna och den politik som bedrivs där. Om inte Sida vet det så har vi i Sverige en ihållande torka varje år som kallas vinter och då gäller det att ha mat i ladorna.  

Om fulmedias bilder av de ändlösa torra områdena vore sanna skulle det garanterat inte bo en enda människa där så nedan en bild från en skog nära Kayes, Mali…lägg även märke till vägen på bilden och minns att Afrika har alla förutsättningar att vara precis lika rikt som Västeuropa eller USA men något skiljer tydligen.

Afrika – Världens rikaste kontinent, där svälter människor på grund av biståndet

Afrika är jordens rikaste kontinent. Afrika borde vara lika rikt som vi i Europa eller USA men tyvärr bidrar biståndet att hålla Afrika kvar i fattigdom. Se inslaget i Aktuellt om Zambia, Afrikas kornbod där många ton mat ligger och ruttnar och där landet tjänar enorma pengar på sina koppargruvor. Trots detta får de jättelika summor i bistånd från Sverige, Europa och USA.Read More »

”Regeringen har gett upp om biståndet”

Pettersson har kopierat delar av en artikel i DN. Länk nedan.

Göder diktatorer. Under ett halvt sekel har en brokig skara främst afrikanska envåldshärskare fått hundratals miljarder kronor i svenskt bistånd. Nyttan är tveksam, vilket man även erkänner på regeringsnivå. Om inte biståndet fungerat sedan det startade för femtio år sedan – vad är det som talar för att det plötsligt ska börja fungera nu, skriver Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson.

Det svenska statliga biståndet fyller 50 år i år. Det borde vara något att fira, men svenska skattebetalare bör nog vänta med att korka upp champagnen. Biståndsminister Gunilla Carlssons närmaste medarbetare meddelade nyligen att regeringen inte vet om biståndet gör någon nytta.

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Vi förutsätter att detta också är Gunilla Carlssons och därmed regeringens ståndpunkt.

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige. Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Man skulle kunna tro att Hellquists uttalande är en sensation. Men öppna erkännanden av biståndets misslyckande är vanligare än man tror. I en av de ovan nämnda skrivelserna beskrevs ”svårigheterna att redovisa långsiktiga effekter av den verksamhet som får stöd genom det svenska utvecklingssamarbetet”.

Såvitt vi vet reagerade ingen politiker på detta. Skrivelsen möttes med tystnad och lades till handlingarna.

– Pettersson konstaterar att de två författarna till denna artikel i DN-Debatt som ni kan läsa hela HÄR lika gärna hade kunnat kopiera Petterssons gamla artiklar HÄR och HÄR så hade de sluppit en massa jobb. 

Lägg biståndsbudgeten på ökad invandring

Av Pettersson

Vi har en biståndsbudget på 35 miljarder kronor, som idag används till utgifter som varken Sida eller regeringen kan visa leder till långsiktig utveckling på ett övergripande plan. Varför då inte använda 20 av dessa miljarder för att finansiera ökad invandring? Det skriver Fredrik Segerfeldt, liberal debattör och författare.

– Pettersson vill bespara er från resten av skiten och undrar om den gode Fredrik Segerfeldt vet att det finns 1,5 miljarder fattiga i världen och de får det inte bättre om vi kör ner Sverige till samma nivå som de fattigaste u-länderna. Bättre är att lägga ner biståndet helt så biståndstagarna blir tvungna att börja försörja sig själva. Vi har i mer än ett halvt segel vräkt tusentals miljarder över Afrika men Afrika behöver inte bistånd, de behöver kloka politiker och det har vi inga att skicka.

 Newsmill

Svensk biståndshistoria

Av Pettersson

Med bistånd ska fattigdomen i världen minska. Det är det ursprungliga och alltjämt viktigaste skälet till att världens rika länder ger ekonomiskt stöd till fattiga länder.

Med hjälp av bistånd kan fattiga länder bygga upp sin ekonomi och sitt näringsliv. Då kan människor börja tjäna pengar och leva på sina arbeten. En starkare ekonomi kan även bilda en grund för att stärka eller bygga upp ett demokratiskt statsskick. När ett lands befolkning får politiska rättigheter kan de vara med och påverka samhällsutvecklingen i positiv riktning. Ekonomiskt bistånd kan även främja fred. När fattiga länder utvecklar sin ekonomi minskar risken för interna och externa konflikter. 

Missionärer: De första svenska ”biståndsarbetarna” var missionärer från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen som i mitten av 1800-talet var utsända till Abessinien (nuvarande Etiopien). Deras uppgift var att sprida Guds ord. Men de startade också skolor och byggde sjukstugor.

Folkrörelser: Det svenska organiserade biståndet inleddes 1952. Då bildades CK (Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden) av 44 folkrörelseorganisationer. Etiopien och Pakistan hörde till CK:s första biståndsländer. De första projekten handlade om byggande och att utbilda yrkeslärare. 1955 startar CK kampanjen Sverige hjälper för att bilda opinion för statligt bistånd till ”underutvecklade” länder.

”Biståndsbibeln” 1962 läggs första regeringspropositionen om statligt utvecklingsbistånd. Den kallades ”biståndsbibeln” och la fast fyra mål:

  • ekonomisk tillväxt
  • ekonomisk och social utjämning
  • ekonomiskt och politiskt oberoende
  • demokratisering 

 Sida efter NIB: Samma år, 1962, ersattes Centralkommittén med NIB, Nämnden för Internationellt Bistånd. Det var ett statligt verk med folkrörelserepresentanter i styrelsen. Tre år senare, 1965, lades NIB ned och ersattes med Sida, Swedish International Development Authority.

På mottagarnas villkor: Under 70-talet handlade ”u-hjälp” mycket om att bygga skolor, sjukhus, elverk och fabriker. Samtidigt växte insikten om att västeuropeiska modeller inte enkelt kan överföras till andra länder och kulturer. Ett nytt begrepp blev ”bistånd på mottagarnas villkor”. Begreppen utvecklingssamarbete och samarbetsländer etablerades.

Från slutet av 1980-talet ökade antalet biståndsländer snabbt till närmare 125 stycken. Men 2007 skar den svenska regeringen ned antalet till 33 för att med färre länder kunna få bättre överblick över och samla biståndsresurserna så att de gör mer nytta.

Sverige når under 2011 upp till sitt biståndsmål på en procent av den beräknade bruttonationalinkomsten, BNI. Det svenska biståndet för 2011 är 35,2 miljarder kronor.

─ Pettersson säger att efter tusentals miljarder i bistånd ser det ut som det gör i Afrika medan exempelvis Sydkorea som på 1950 och 1960-talet var lika fattigt som de fattigaste i Afrika genom hårt arbete och handel nu tillhör världens rikaste länder.

Rädda Afrika – Stoppa biståndet, efter 60 år ser vi att det inte fungerar att försörja korrupta odemokratiska regeringar som lever lyxliv och köper vapen för pengarna eller göda Sidatjänstemän och västerländska konsulter.

Sida storsatsar på yttrandefrihet på nätet – utomlands

Av Pettersson

Styrelsen för internationellt utvecklingsarbete, Sida har beslutat att satsa 30 miljoner skattekronor på ökad yttrandefrihet på Internet.

Sida kommer att fördela de 30 miljonerna av svenskarnas skattemedel på olika internationella organisationer, till exempel Freedom House och Civil Rights Defenders. I år satsar regeringen 150 miljoner på särskilda insatser för demokratisering och yttrandefrihet, en satsning som inleddes 2009 för att stärka förändringsaktörer, grupper och organisationer ur det civila samhället som arbetar för demokratisering och yttrandefrihet. Som en del av detta initiativ har regeringen stärkt fokus på frihet på nätet inom biståndet.

Pengarna ska gå till ”demokratiaktivister”, det vill säga regimkritiker, som använder internet som bas i ”repressiva stater” i framför allt Afrika, Mellanöstern och Asien, men även i Östeuropa.

– Behoven är påtagliga. Stater satsar stora resurser och samarbetar över nationsgränser i sina försök att inskränka medborgarnas tillgång till information. Utvecklingen är allvarlig, säger Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka.

Särskilt tonvikt kommer att ligga på sociala medier. Bloggare och medborgarjournalister ska på olika sätt få hjälp att lyfta sådana frågor som inte tillåts diskuteras i vanliga medier.

─ Pettersson säger att läs den sista meningen ”lyfta sådana frågor som inte tillåts diskuteras i vanliga medier” Svenska staten och Sida borde nog satsa de pengarna i Sverige i stället.

Sida