SvD:s politiske redaktör, Tove Lifvendahl, skrev en krönika i tidningen den 27/10 där hon bad läsarna mejla in förslag och lösningar på integrationsproblemet.

Vi skrev om det på Petterssons och uppmanade er besökare mejla era lösningar. Delar av redaktionen gjorde det, bl.a. undertecknad. Mejlet till Tove Lifvendahl såg ut så här i sin helhet.

Hej Tove

Jag läste din krönika om den svenska integrationen och du efterfrågade frågor och lösningar på denna.

Att integrationen är ett kapitalt misslyckande erkänner nog allt fler, även om många gärna använder väl inövade förklaringar för att dölja detta.

 Att finna lösningar gör sig nog inte så enkelt, även om de flesta inser att detta inte kan fortsätta. Jag tillhör själv inget politiskt parti eller intresseorganisation, utan tillhör de allt fler ”vanliga” medborgare som på nära håll upplevt hur integrationen misslyckats och hur detta påverkar samhället runt oss. Jag och familjen har själva bott i ett av Sveriges många segregerade områden och sett en verklighet många bara läser om eller ser på avstånd. Det är en katastrof och när även personer med utländsk bakgrund flyr detta, borde det rendera frågeställningar hos makthavarna.

 Jag är inte så pass gammal att jag upplevde 50 och 60-talets migration, men jag har och har haft arbetskamrater och nära vänner som själva kom hit som arbetskraftsinvandrare eller som barn till dessa. De vittnar om ett Sverige och ett mottagande som skiljer sig rejält från dagens och många av dessa personer är minst sagt bestörta över hur dagens integrationspolitik fungerar. Som en arbetskamrat med finsk bakgrund sade en gång: ”Jag och min man kom till Sverige på fredagen och började jobba på måndagen. Inte möttes vi av generösa bidrag från dag ett eller placerades i SFI-klasser. Vi började istället jobba från dag 1, har gjort detta i alla år, betalat skatt och svenska lärde vi oss genom våra arbetskamrater och genom att delta i det svenska samhället”. Liknande berättelser har jag hört från vänner med både norsk, chilensk, ungersk och polsk bakgrund.

 Att som idag anlända till Sverige och redan från första dagen mötas med retroaktiv föräldrapenning och andra bidrag, gör knappast att personerna ifråga anstränger sig för att införlivas i samhället. Kommer man från förhållanden där arbete inte ingick i vardagen, där ekonomin var knaper och samhället inte ställde upp på ett önskvärt sätt, till ett land som Sverige där inga krav ställs, där de ekonomiska förutsättningarna är långt bättre än hemma och pengarna ramlar in på kontot varje månad utan att man behöver arbeta en timme, så förloras många incitament för människor att komma ut på arbetsmarknaden och in i samhället.

 Frågan är ens om alla vill? Varför skulle de det, när allt ändå serveras på fat och man omges av vänner från samma kultur och med samma syn på samhället. Just det senaste är en viktig ingrediens i en fungerande integration. Väljer man att flytta till ett nytt land, väljer man också att anpassa sig till det landets lagar och regler. Med detta menar jag inte att man ska göra avkall på sina traditioner och seder, men att följa, i detta fall Sveriges, lagar och regler torde vara en självklarhet. Nu ser vi istället att skolor, arbetsplatser och samhället i stort, tvingas till omprioriteringar för att möta kraven från olika kulturer. Samlas man inte under ett regelverk, kommer integrationen aldrig att fungera och olika grupper dras isär istället för att enas. Görs inte detta återstår bara två lösningar. Det ena är att man tillåter alla grupper, kulturer och etniciteter att följa de lagar och regler man är vana vid från hemlandet och genast har vi skapat, inte bara ett utan flera parallellsamhällen. Detta tror jag inte är en lösning på integrationsproblemet. Alternativt tvingar man samtliga grupper, kulturer och etniciteter att göra avkall på ett antal av de lagar och regler man är vana vid. Vilka vill frivilligt göra det och vad skulle det innebära på samsynen mellan olika grupper? Nej, en integration fungerar bäst under ett samlat regelverk och de som vill bo i landet man väljer att flytta till, måste då också acceptera att allt inte kan vara som i landet man kommer från.

 Socialdemokraterna var något på spåret 1989 och jag tror inte en sekund på att det majoritetsbeslut som togs i dåvarande riksdag var menat som ett främlingsfientligt sådant. Situationen som då rådde gjorde detta till ett nödvändigt beslut. Jag kan inte låta bli att tänka tanken på hur integrationen i Sverige sett ut om Luciabeslutet fått råda ända in i våra dagar. Den politik som regeringen idag bedriver med behjälpligt stöd av Miljöpartiet är ett totalhaveri som aldrig kommer att skapa en fungerande integration. Man löser inga problem genom att hela tiden dra på sig nya och fortsätter det i den takt det gör idag har vi snart en situation som aldrig kan repareras. Min bestämda känsla är att regeringen tappat kontrollen och inte längre vet hur man ska lösa det hela. Att ett litet land som Sverige ska kunna fortsätta med detta ansvarstagande i år efter år, utan att det skapar problem tror jag att få egentligen tror på. Fredrik Reinfeldt har öppet sagt att denna politik som bedrivs tillkommit för att straffa Sverigedemokraterna. Jag tror inte att Sverigedemokraterna känner sig särskilt straffade, utan de som får ta smällen är de ”vanliga” medborgare som får se sin vardag förändras på ett högst påtagligt sätt och till dem hör jag, min familj, mina vänner, mina utländska arbetskamrater, deras familjer och alla som kommer till Sverige med förhoppningar om ett liv med egen försörjning, egen bostad och ett liv som alla vi andra lever.

 Det blev långt Tove, men den misslyckade integrationen går inte att beskriva i kortfattade meningar.

 M.v.h.

Igår, en vecka senare, skrev Lifvendahl en ny krönika där hon informerade om att 180 mejl hittills skickats henne och gav ett antal exempel på lösningar som getts. Jag tycker Tove Lifvendahl ska ha all heder för att hon faktiskt svarat alla och det är definitivt något svenska politiker ska ta åt sig av. De är nämligen usla på att svara och gör de det är svaret ofta ett massutskick som formulerats av en anställd brevsvarare.

Svaret från Lifvendahl var kort och gav egentligen inte några direkta svar på de lösningar jag förmedlade. Det man kan uttolka ur svaret är att även SvD:s politiske redaktör anser att det generösa bidragssystemet är en faktor som försvårar integrationen och att Sveriges ansvar för migrationen nått såna nivåer att vi måste begränsa detta för att lösa alla de problem som redan finns.

Kan man tolka svaret på mitt mejl på annat sätt?