Hej, har ni intresse att lägga upp denna artikel.
 
Det är så att säga en föreläsning i miniformat vad läroböcker säger om tvångssimulering/malingering by proxy
vilket är inte bara min, SOU:s utan också den engelske prof. Bryan Lasks bedöming av den apatiska barn epidemin.
 
Svenska journalister med SVT i spetsen har gjort allt för att mörklägga detta.

Mvh, Thomas Jackson

En vädjan till svenska folkets hjärtan

Ingen kan säkert säga hur en annan människa mår. Men vi kan till en del förstå det genom att se på dem, tala med dem, bedöma deras mimik och kroppspråk, försöka förstå hur de kommit dit de är. Låt mig skriva kort hur jag tror de apatiska flyktingbarnen mår.

Jag ska beskriva tre olika svårighetsgrader hos barn som drabbas av tvångssimulering. Grad 1 är lindrig, grad 2 är mellan och grad 3 är svår tvångssimulering. Allt utifrån den bedömningsskala den engelske professorn i barnpsykiatri Bryan Lask har skisserat till mig. En skala han sagt han kan stå för i en domstolsprocess. En skala som Gellert Tamas, Sveriges Television, Sveriges Radio, DN, SVD, Expressen och alla andra tystat ned. Varför?

Denna min betraktelse bygger också på den speciallitteratur som finns om barn som utsätts för denna typ av tvång. En bok från Oxford Press diskuterar ”The role of symtom coaching by an actively fabricating parent may be quite powerful”. “Physicians are often deceived into colluding with these deceptions for surprisingly long periods of time”. “The child experiences feelings of powerlessness, chronic lack of control, and disappointment with the impotent physician figure who is unable to protect the child from the parents medical abuse”.

Jag tar också hänsyn till de fallstudier som finns. I boken från Oxford Press talas om sexårige Jose som modern tvingar i rullstol för att de ska få ekonomisk ersättning. Jose tror till slut att han är sjuk och kan inte gå. Han har fått hysteriska problem. Även fallet i England vid Exeter Crown Court som avgjordes för några år sedan finns med som förståelsemodell. Denna pojken sattes också i rullstol, sondmatades flera år för att modern fick ekonomisk vinning. Modern dömdes till tre års fängelse för barnmisshandel. Barnet omhändertogs, det trodde på allvar det var sjukt och kunde inte röra sig normalt. Att modern kunde dömas beror på att hon erkände vilket är ovanligt. Utan ett erkännande räcker nämligen inte indicierna för fällande dom.

Så har det varit i Sverige både för Migrationsverket som hösten 2005 polisanmälde nio fall av misstänkt misshandel och undertecknad som februari i år anmälde Röda Korset i Skövde. Föräldrarna frias för det är så svårt att bevisa deras skuld. Barnen är fångade i ett olösligt plågsamt grepp. Därför behövs speciallagstiftning för by-proxy övergrepp.

När Rädda Barnen och Karolinska Institutet hösten 2008 presenterade en rapport om ett 30-tal flyktingbarn fick de inte tag på ett enda barn. De var antingen försvunna eller så var familjerna negativa till att träffa ”forskarna”. Det brukar vara så vid simulering och dess varianter t.ex. tvångssimulering, en oro att bli avslöjade vid kontroll när allt gått ”bra”.

Typex 1. En 16-årig pojke. Varit i Sverige tre månader, familj fått avslag. Föräldrarna är pessimistiska om framgångsrik asylprocess. De vet att om ett barn blir tyst, sängliggande och får sondmatning så är det många som får asyl pga detta. Pojken kan bara sitt hemspråk. Mor och far berättar att om du nästa gång läkaren kommer ligger tyst och stilla och inte rör dig, vänder dig bort när de pratar med dig så tror de du är sjuk. De talar länge och väl, pojken tycker det kan vara OK eftersom han också vill bo i nya landet. Varje gång sjukvården besöker familjen ligger han tyst ner, föräldrarna säger han inte äter och kräver sondmatning. Sjukvården ger detta. Detta pågår åtta månader. Pojken börjar känna sig nervös efter någon vecka, han gillar inte sonden. Men han vet att det nu hänger på honom om de får vara kvar. Ibland drar de upp sonden och han äter normalt till nästa dag när sjukvården kommer igen. Detta upprepas rutinmässigt åtta månader, han är hela tiden aktiv, uppe och lever normalt förutom beteendet när sjukvården kommer.

Subjektivt lidande: Relativt hög stressnivå i samband med besöken. Upplever permanent oro under hela perioden för att göra familjen besviken om han inte lyckas vara apatisk tillräckligt bra. Men han anstränger sig. När de får asyl återgår allt till det vanliga men han känner sig inte som förr. Han har skam i själen, en sorts skuld trots att allt gått bra. Han har svårt att agera som han gjorde tidigare, har en tendens att bli irriterad. Har utvecklat identitetsproblematik som ger honom problem med självbilden i kamratrelationer. I skolan berättar lärare för andra elever att de aldrig får ifrågasätta den som varit apatisk, han får en udda och onaturlig roll, några klasskamrater är lite rädda, han bär med sig en djup hemlighet som gör honom annorlunda. Har utvecklat ett lindrigt till måttligt s.k. PTSD-syndrom.

Typex 2. Pojke 10 år, kan språket bra efter två år i Sverige. Asylprocess misslyckats. Föräldrar stressade och besvikna. Hela familjen mår dåligt. De känner väl till apatiska barn-systemet, alltså att svenska läkare tror att barnet är sjuk om det ligger tyst i sängen, får sond, inte rör sig. Familjen bestämmer sig för att säga till sjukvården att sonen blivit tyst och inaktiv. De kräver tolk, säger åt sonen vara tyst, liggande och orörlig när sjukvården kommer. Han får sond, han beskrivs som väldigt dålig av föräldrarna till tolken, sjukvårdspersonalen sitter mest tyst och lyssnar. De känner ju också till apatiska barnrollen, alla är frustrerade. Mamman skriker, ni måste göra nåt innan han dör, pappan gråter, sonen ligger och lyssnar på allt med bankande hjärta. Personalen vill inte sätta sond, föräldrarna kräver gång efter gång sondsättning, sonen har nu inte druckit säger de på flera veckor. Intensiva bråk med sjukvården under ett par månader, sonen blir alltmer nervös, spelar han tillräckligt bra? Plötsligt börjar han få lite ångest för att vara uppe, och äta normalt, han ligger allt oftare eftersom han tror mor och far blir nöjda då, och de kanske kan få stanna. Han börjar efter ett års spel inför vårdpersonal bli riktigt nervös, beter sig konstigt, han får sond och efter två månader får han och familjen asyl eftersom barnläkaren intygar att han är mycket sjuk med fara för hans liv för han klarar inte att livnära sig själv utan sond.

Subjektivt lidande: Pojken har blivit ordentligt nervös, har svårt att leka med kamrater som tidigare, har svårt med sin personliga utveckling, känner sig rastlös och aggressiv. Kan vid irritation på föräldrarna få dåligt kontrollerade aggressionsutbrott. Känner sig osäker i kontakten med andra, har skadad självbild. Har utvecklat ett mer eller mindre kroniskt ångesttillstånd ovanpå ett måttligt PTSD-syndrom.

Typex. 3. Detta är mardrömsfallet. Det är en 8-årig flicka som är köpt på en marknad för barnsexslavar i fjärran östern för ändamålet att vara murbräcka i Sverige för att vuxna i sällskapet hon är köpt av skall få asyl. Hon passar bra för ändamålet ty flickan är redan psykiskt skadad av sexuella övergrepp, men inte alltför svårt så hon har fortfarande någorlunda normalt beteende men har svår ångest och uppgivenhet. Hon har en barndepression pga den psykiska misär hon levt i på en barnbordell de senaste två åren efter hennes mor dog i misshandel framför barnets ögon. Hon är uppgiven när hon visas upp för sjukvården i Sverige. Hon är livrädd för de vuxna i sällskapet för en har redan utnyttjat henne sexuellt och skall slå ihjäl henne om hon inte gör som han säger. Hon blir beordrad att ligga tyst och stilla, inte röra på sig när den svenske barnpsykiatern kommer. Hon är livrädd för att inte spela bra så hon ligger helt stel, pulsen går upp till 200/minut och hon svettas svårt av ångest och pulsstegringen när läkaren undersöker henne. Hon hör de vuxna tala, de vuxna skriker åt tolken som blir rädd och upplever obehag men översätter till sjukvården att flickan har blivit svårt skadad psykiskt av män som våldtagit henne och mamman är död men pappan är här säger tolken och pekar på honom som inte är pappa men som har flickan i ett skräckgrepp och som redan har utnyttjat henne sexuellt. Han vet om att det är förbjudet med DNA-test för släktskapstestning, traffickern har sagt att man inte gör det i Sverige. Den lilla flickan finner ändå på något sätt inre frid där hon ligger, hon blir ju inte slagen om hon ligger. ”Kanske är det bästa att jag aldrig kommer upp och går igen” tänker hon. Hon får matsond utan motstånd. Hon kissar på sig, kan inte hålla normala avföringsvanor. Hon är redan alltför psykiskt traumatiserad för att ens ha ett hopp. Hon kan inte språket, hon förstår egentligen inte vad det handlar om, hon upplever sin kropp alltmer overklig, den känns stum och stel, hon dissocierar som det heter på fackspråk, mer och mer när månaderna går. Hon blir bara sämre och sämre. Efter två års sängläge får sällskapet asyl. Men hon kan inte röra sig längre, hon bara ligger och ligger, livrädd för att komma upp för hon vet inte vad som händer då. Det var sannolikt en sådan här flicka som SVT Aktuellt visade i sin 21-sändning november 2008 när journalisten Lennart Pehrsson intervjuade Nader Ahmedi som var sekreterare i Statens Offentliga Utredning om apatiska barn. Nader hade den moraliska resningen att stå på sig och säga att flickan kan ha varit utsatt för övergrepp trots att den svenske Aktuellt-journalisten skällde ut honom för att han kunde påstå att en sådan sjuk flicka simulerade. Pehrson sa ordagrant, nästan skrek, att ”familjen har ju fått asyl för två veckor sedan och flickan ligger ju fortfarande stilla och kan inte röra sig, det kan ju inte vara simulering”. Pehrson hade rätt, det var inte simulering utan tvångssimulering hos en svårt traumatiserad liten flicka. Till slut bar sällskapet iväg henne. De hade fått asyl, hon utnyttjas sedan regelbundet men blir så svag att de återvänder med henne till landet de flydde från, hon försvinner på ett eller annat sätt, kanske säljs hon till en ny barnbordell, kanske bara dödas eller lämnas hon för att de vuxna skall få hennes svenska barnbidrag för sig själva. Ingen saknar henne.

Hon finns inte, svenska journalister, barnläkare och Gellert Tamas har sagt att hon inte finns för övergrepp på flyktingbarn är inget som förekommer, alltså finns hon inte, ingen misshandel sker, ingen saknar henne. Hon är ingenting. Men hon flyger på vingar till Guds himmel.