I kvällens Agenda rabblade Ylva Johansson (S) och Elisabeth Svantesson (M) upp samma gamla trötta floskler om nyanlända och deras väg in på arbetsmarknaden.

Ni som följt debatten vet att numera talar man inte om att få in arbetslösa svenskar på arbetsmarknaden, utan allt fokus ligger på nyanlända från Somalia, Syrien, Eritrea, Afghanistan etc.

Kvällens Agenda visade ett reportage från Uddevalla där utbildade läkare från Syrien och Somalia fått möjligheten av via genvägar närma sig den svenska arbetsmarknaden. Dock lite typiskt att hela debatten handlade om läkare, civilingenjörer, andra högutbildade och inte om de tiotusentals med låg eller ingen utbildning alls. Vilka jobb ska man hitta åt dessa i ett Sverige där allt högre utbildning krävs?

Bra i sig att människor som kommer hit arbetar och försörjer sin familj, så att inte svenska skattebetalare tvingas stå för detta, men nu kommer det paradoxala i kvällens Agenda.

Reportaget efter handlade om den svensk-italienska diplomaten Staffan de Mistura som befinner sig i Syrien för att försöka medla parterna fram till fred. Förhandlingen går ut på att peka ut IS som en gemensam fiende och att man därför hoppas på att Assad-regimen och rebellgrupperna ska enas mot fienden och att fred i landet därför ska kunna skapas.

Hela världen hoppas nog på att de Mistura lyckas med sitt uppdrag, men…

…om fred nu kan skapas i Syrien, vilka ska då bygga upp landet? I Västeuropa och inte minst Sverige, befinner sig då tiotusentals läkare, sjuksköterskor, lärare, advokater, ingenjörer och andra högutbildade som är så nödvändiga för ett land när det ska läka sina sår och byggas upp på nytt.

Ingen tror väl att de som fått PUT i Sverige för sig själva, sin familj och stora delar av släkten tänker återvända till sitt hemland för det viktiga arbetet att få landet på fötter igen? Så hur resonerar Johansson och Svantesson när de så egoistiskt lägger beslag på Syriens välutbildade yrkesarbetare?