Pettersson hoppabrev 8 i en serie som kommer från signaturen ISM.

Till ledningen för socialdemokraterna

(S)kumraskaffären

2002 använde den socialdemokratiske riksdagsmannen Ola Rask  i sin egenskap av vd för  fackets och socialdemokratins paradkursgård Rönneberga  en miljon av  fackets pengar  för lyxrenovering av en vindsvåning för sonen.  Lägenheten var avsedd som personalbostad för Rönnebergas anställda.  Rask junior är musiklärare och var i motsats till övriga familjemedlemmar inte anställd i företaget.

Rönneberga drevs som ett familjeföretag med såväl hustrun som dottern på lönelistan. Hustrun var vice vd och dottern ekonomiansvarig och attesterade bl. a sin fars reseräkningar! 2005 avslöjades att Rask sedan han blev riksdagsman 1994 tagit ut både sin heltidslön från riksdagen på ca 46 000 kr och heltidslön som chef för Rönneberga på nästan 40 000 kr i månaden.

Vännerna i Rörelsen och i Rönnebergas styrelse fackpamparna Hans Tilly,  Byggnads, Kjell Dahlström, Skogs- och Träfacket och Lars Åke Lundin, Målarförbundet hoppades att Rask skulle frias från misstankarna och ”allt ställas till rätta” i den särskilda utredning som tillsattes direkt efter DN:s avslöjanden.  Men i stället tvingades de med darr på stämman tillkännage att Rask sparkats frän chefsbefattningen på Rönneberga. Utredningen visade att styrelsen haft mycket dålig kontroll – i klartext: noll koll – över vad Rask och familjen  haft för sig.

Utöver dubbla löner framkom att han sedan 1994 även hade dubbla pensionsavtal  från såväl riksdagen som Rönneberga HB.  Han gick i pension sommaren 2005. Genom att hustrun var vice v d för Rönneberga HB kunde familjen Rask bo kvar i tjänstevillan även efter husfaderns pensionering.

Den revisionsfirma som anlitats för att reda ut familjen Rasks förehavanden  var samma som år efter år godkänt affärerna – Öhrling Pricewaterhouse.  Revisionen omfattade enbart åren 2001 – 2004. Enbart under denna treårsperiod uppgick  den extra pensionsförmånen till 1,5 miljoner kr.

Granskningen av Ola Rask avslöjade att han ”attesterat sina egna kostnader, hade en omfattande  representation och gjorde ett orimligt antal studieresor. ”

Han hade bl a rest till Argentina och Chile för att lära sig engelska (sic) och besökt Köpenhamn för att ”studera hotell- och restaurangliv”!

Rask fick i sann socialdemokratisk anda ersättning för kostnader han inte haft. Han hade sedan 1997 tagit ut 105 000 kr i reseersättning från riksdagen trots att han reste med den tjänstebil  – inklusive bensinen – som Byggnadsarbetarförbundet och tre andra fackförbund betalade via Rönneberga  HB. Att dra av för resor med egen bil gav högre ersättning än för tjänstebilen.

Enligt riksdagens administrativa kontor hade Ola Rask inte lämnat in någon redogörelse för sina sidoinkomster. Hans (bort)förklaring var: ”Nej, nej sådant tycker jag inte… Det vet ju alla vad man har. Det kan inte vara någon hemlighet. Om jag har båda uppdragen är det inte jag som avgör om det är lämpligt eller inte. Det gör min styrelse och mina uppdragsgivare i den politiska organisationen” sade Rask i DN den1 februari 2005.

Ola Rask polisanmäldes  men åklagaren lade ner åtalet, eftersom ”det inte kunde bevisas att Rask handlat med uppsåt eller att Rönneberga lidit ekonomisk skada.” Att skattebetalarna lidit skada hade givetvis ingen betydelse.

Göran Persson kallade den 3 februari 2005 bedrägerierna med reseräkningarna för ”fusk.” Han sade till TT: ”Han behöver inte skämmas för att ha varit en bra kursgårdföreståndare” och att ”debatten var underlig.”   Persson beklagade vidare att  Rask fått sparken som vd för Rönneberga: ”Att efter 35 års tjänst få avsked tre månader före pension är tragiskt. Jag har inte läst rapporten men uppenbarlige har han levt lite på för stor fot.”

LO-ombudsmannen Olle Sahlström konstaterade däremot att ”Ola Rasks agerande är en del av en maktfullkomlig kultur som arbetarrörelsen blundar för. Det är en spik i rörelsens kista.”

”Avståndet växer till gräsrötterna. Rasks och Perssons efterträdare får ett styvt jobb, om de ska kunna återställa förtroendet för partitoppen” skrev Niklas Ekdahl på DN:s ledarsida den 20 april 2005. Hittills har – som bekant – varken Mona Sahlin eller Håkan Juholt lyckats återställa det förtroendet!

På sin hemsida skrev Ola Rask: ”Ett gott skratt förlänger livet… Vad kan vara roligare och mer stimulerande än att vara socialdemokratisk politiker och försöka påverka samhällsutvecklingen mot större jämlikhet och solidaritet.” 

Tror fan det!  Men skattebetalarna och LO-medlemmarna, som fick stå för ”Raskens” kalas kunde nog hålla sig för skratt!