Signaturen ISM skickade dessa ord den 21 december 2011. 

Vi ber än en gång om ursäkt för att inläggen är långa men rötan har varit långvarig och är svår att korta ned. Men ta er gärna tid, det är en intressant inblick ur det som en gång var ett statsbärande partis innersta kärna och det verkar fortsätta än idag…

Till Socialdemokraterna; Partisekreterare Carin Jämtin, Partiordförande  Håkan Juholt, f k Kanslichef Sven-Erik Söder, Marika Ulvskog, Lars Stjernkvist, Ingvar Carlsson, VU f k.

Den moraliska rötan i Rörelsen 5. Avdelning Käka och kröka

Kontokortsklipparen Mats Hulth (S) finansborgarråd i Stockholm – ett kapitel för sig. En värdig representant för det moraliska avskrädet inom socialdemokratin heter Mats Hulth. Likt en sentida Fredman drog finansborgarrådet Hulth från krog till krog – men i motsats till Bellman utsträckte Hulth sina krogrundor även till Europas huvudstäder.

Mats Hulth krökade och bjöd generöst kreti och pleti på flotta middagar på skattebetalarnas bekostnad.  Efter en ovanligt tjusig och – får man förmoda blöt – braklunch på krogen Viktoria i Sundsvall uppmanade hr Hulth – enligt servitrisen Ulrika Jonasson – med sedvanlig arrogans sina gäster: ”Tacka nu skattebetalarna för en god lunch.”

Varför blir man inte förvånad över makthavarnas arrogans och översitteri?  Hulths raljerande vittnade med all önskvärd tydlighet om politikernas människosyn: vi är boskap inför vilka man kan uppträda hur fräckt som helst. Politikerna borde dock akta sig för att gnälla över ”politikerförakt” så länge de så frikostigt förser oss med anledning till detta förakt och öppet visar sitt eget förakt för folket. Folket har – i motsats till politikerna – oftast inte gjort sig förtjänt av förakt!

Under 1996 och 1997 – dvs. under 104 veckor – lunchade, dinerade, superade, ölade och snapsade hr Hulth och hans kumpaner på stadens dvs. skattebetalarnas bekostnad vid 150 tillfällen!  Enbart 1997 representerade hr Hulth för 145 000 kr! Nästan en tredjedel var ”intern representation” dvs. krogbesök med de egna medarbetarna.

1997 flög Hulth till S:t Petersburg i ett inhyrt plan för 44 000 kr!

I samband med budgetdiskussioner den 27-29 september 1996 hann fem personer med fyra krogrundor! Vid en av dessa satte de fem i sig åtta snapsar och 12 starköl.

Efter avslöjandena iklädde sig hr Hulth rollen som pajas i TV och klippte sönder ett kontokort, som givetvis aldrig skulle ha utfärdats till denne skojare.

Lika litet som Björn Rosengren m fl. visste Mats Hulth var han befann sig. På en faktura uppgavs ändamålet med krogbesöket vara ”OS-uppföljning” vilket sedan ändrats till ”EU:s regionalkommittéarbete.”

Enligt Aftonbladet ”handlade det inte om enstaka slarv utan om systematiska missbruk från Hulths sida.”

Mats Hulth placerade Stockholms Brysselkontor inte som alla andra regionkontor i närheten av EU:s institutioner utan vid Grand’ Place. Hr Hulths lilla Bryssel-lekstuga kostade skattebetalarna 1,3 miljoner kr i årshyra i stället för 200 000 – 300 000 kr per år!

Givetvis invigdes kontoret med en radda fester: Rapporteringen hem till Stockholm löd: ”Champagnekorkarna flög med ett behagligt plopp ”

Den 2 december 1998 avhölls ett party för ”EU-folk” och 58 nedresta politiker och tjänstemän från Stockholm: ”Vi var en jättedelegation, en helt oproportionerligt stor grupp som åkt ända från Stockholm för att äta snittar och dricka champagne. Om jag förstått att det bara skulle bli fest hade jag aldrig åkt” sade Jan Björklund.

Någon verksamhet att tala om lär aldrig ha bedrivits i lokalen. Jan Björklund konstaterade att ”målen för verksamheten är så fluffiga att de inte ens går att kritisera.”

Under 1997/98 besökte Hulths två gånger Namibia till en kostnad drygt 300 000 kr.  Stockholm Stadshus AB fick bl.a betala en krognota från Erich’s Restaurant som upptog ostron, vin och 15 snapsar! Hults förklaring till resorna var att han skulle ”marknadsföra Stockholm.” I Namibia!!? Varför? ”Huvudstaden har åtaganden” sade Hulth.

Förmodligen var han i Afrika för att få uppslag till bättre organisation av snöröjningen i Stockholm!

Två konsulter debiterade stockholmarna 440 000 kr enbart under 1997 för Hulths Namibiaprojekt – vilket det nu var.

På SvD:s fråga om Hulth tycket att kostnaderna för Namibia-resorna stod i rimlig proportion till resultatet – som var klent – sade  Hulth att han inte kunde svara eftersom han ”inte följt upp projektet.”

”Slarv” sade Hulth när han först skulle förklara hur han gång på gång hamnat på krogen med partikamraterna, trots att det fanns direktiv för återhållsamhet med internrepresentation. När media ifrågasatte hur det kom sig att ”slarvet” framför allt gälle snaps och starköl (stöl) försökte Hulth med en ny (bort)förklaring: ”Nja, det kanske inte ska kallas slarv utan snarare en kultur i Stadshuset. Spriten satt i väggarna.” 

När det framkom att Hulths agerande inte handlade om ”slarv” utan om systematiska överträdelser av regelverket skyllde Hulth – i vanlig ordning – på”bristande administrativa rutiner.” 

Som bevis för att hans supande varit begränsat åberopade Hulth läkarintyg på att hans ”lever mådde bra.” Efter alla pajaserier hade det onekligen varit intressantare med ett läkarintyg på att hans hjärnceller inte tagit skada av supandet!  För om man tror att det finns sprit i väggarna i Stadshuset har man nog problem av något slag!

Hulths skattefinansierade generositet när det gällde sprit, drinkar, vin, champagne och starköl rimmar illa med ett parti med rötter i nykterhetsrörelsen.

Man kan inte låta bli att undra hur alla dessa korrumperade skojare rekryteras.

S-märkta mediestrateger ger (bort)förklaringarna ett ansikte. Lars Thalén och hustru Ingela anlitades som mediestrateger för att förklara och försvara hr Hulths krökande och brist på skamkänsla, moral och etik.  Den ömkliga och hycklande strategi som lades upp – över en god måltid får man förmoda – gick som alltid ut på syndamedvetande, pudlar och spelad ånger, ”öppna kort” – eller snarare sönderklippta kontokort – och så givetvis motanklagelser ”drevet går”, ”otydligt regelverk”, ”bristande administrativa rutiner” och bortförklaringar och undanflykter: ”det var bara mellanöl, det var bara slarv.” Säck och aska. Mea culpa: jag fattig slarvig människa. Bot och bättring.

Hulths snyftvalser: Med nedslagen blick och knäppta händer spelade hr Hulth förorättad över ”drevet: ”Vill de krossa mig fullständigt?  Det finns inga proportioner längre.” Fanns det några proportioner i Hulths representerande och festande? Politiker av Hulths kaliber vill givetvis ha journalister som ligger plats i korgen och kommer rusande först när han behagade kalla till presskonferens för att klippa sönder kontokort inför kamerorna!

Dag ut och dag in jämrade sig Hulth inför TV-kamerorna över världens orättvisor: under ”de svåra dagarna”, då hans kreativa utnyttjande av stadens kontokort avslöjades ”våndades han dygnet runt, åtta dagar i sträck.”  Han ”kunde inte sova” gnällde han. Det kanske berodde på att han inte valt den bästa huvudkudden: ett gott samvete!

”Bytet skulle fällas, avsättas, förnedras och krossas. Så har jag upplevt det” klagade den förfördelade hr Hulth i direktsändning. Att han aldrig behövt schavottera i media om han vetat hut var något som ö h t inte föresvävade hr Hulth!

”Jag har inte gjort något kriminellt.” Men som finansborgarråd borde han givetvis ha begripit att hans beteende var moraliskt förkastligt. Att missbruket av skattemedel inte är kriminellt – vilket det givetvis borde vara – beror enbart på att maskorna i regelverket är så glesa att t o m de största fiskarna alltid lyckas slinka igenom.

Han ”hade spelat hockey i två veckor ensam mot 25 motståndare.” Han hade flera exempel på att det fanns felaktiga uppgifter i massmedias rapportering; ”det skulle ha varit 16 cl whisky och inte 16 whisky” som felaktigt uppgetts på en nota. Någon servitör hade tydligen ”slarvat.”  Och så var det bara mellanöl ”men de bongar in d et som starköl”- därav alla ”stöl, stöl, stöl…” Självklart spelar det ingen roll om man betalar för 16 whisky i stället för 16 cl och för starköl när det bara varit mellanöl när någon annan – dvs. skattebetalarna – får stå för notan!

”Jag åker hellre hem till min åttaårige son och äter köttbullar än sitter på krogen” var ännu en variant på  den Thalénska  strategin  säck och aska! I DN den 13 februari sade han sig ha ”lätt att glömma oförrätter.”  Vem var det som ”förorättats”? Givetvis var det inte hr Hulth utan Stockholms skattebetalare som han lurat och bedragit.

När han bara hade sitt privata kontokort kvar sade han med darr på stämman:”Jag får väl försöka överleva på det så länge. ” Det var givetvis beklagligt att stackars Hulth hade så dålig lön som finansborgarråd att han måste sko sig på andra för att klara livhanken. Det var givetvis svårt att klara sig på 60 000 kr i månaden.

Den 12 februari 1998 publicerade AB ”ett öppet brev” från Mats Hulth till stockholmarna.” Jag är medveten om att allt jag nu säger kan vändas mot mig. Ändå tar jag risken eftersom sant och falskt, stort och smått, nu blandas ihop i en enda röra. ”Också i Juholts bortförklaringar till sitt tvivelaktiga agerande var det mycket som var ”huller om buller.”

Hr Hulth ansåg bl.a. att hans ”höga arbetstempo” motiverade hans sätt att handskas med skattemedel. Att en sjuksköterska eller ett vårdbiträde har ett högt arbetstempo utan att hon för den skull tar sig rätten att leva flott på skattemedel hade uppenbarligen förbigått hr Hulth.

”I tjugo år har jag arbetat för stockholmarna och Stockholm  /…/ Jag har arbetat mycket med att ’sälja’ Stockholm och sätta Stockholm på kartan” – Mats Hulth krökade och bjöd generöst kreti och pleti  på flotta middagar på skattebetalarnas bekostnad.  Efter en ovanligt tjusig  och – får man förmoda  blöt –  braklunch på krogen Viktoria i Sundsvall uppmanade hr Hulth –  enligt servitrisen Ulrika Jonasson  – med sedvanlig arrogans sina gäster: ”Tacka nu skattebetalarna för en god lunch.”

Varför blir man inte förvånad över makthavarnas arrogans och översitteri?  Hulths raljerande vittnade med all önskvärd tydlighet om politikernas människosyn: vi är boskap inför vilka man kan uppträda hur fräckt som helst.

Politikerna borde dock akta sig för att gnälla över ”politikerförakt” så länge de så frikostigt förser oss med anledning till detta förakt och öppet visar sitt eget förakt för folket. Folket har – i motsats till politikerna – oftast inte gjort sig förtjänt av förakt!

Under 1996 och 1997 – dvs under 104 veckor – lunchade, dinerade, superade, ölade och snapsade hr Hulth och hans kumpaner på stadens dvs skattebetalarnas bekostnad  vid 150 tillfällen!  Enbart 1997 representerade  hr Hulth för 145 000 kr! Nästan en tredjedel var ”intern representation” dvs krogbesök med de egna medarbetarna.

1997 flög Hulth till S:t Petersburg i ett inhyrt plan för 44 000 kr!

I samband med budgetdiskussioner den 27-29 september 1996 hann fem personer med fyra krogrundor! Vid en av dessa satte de fem i sig åtta snapsar och 12 starköl.

Efter avslöjandena iklädde sig hr Hulth  rollen som pajas i TV  och klippte sönder ett kontokort, som givetvis aldrig skulle ha utfärdats till denne skojare.

Lika litet som Björn Rosengren m fl   visste Mats Hulth var han befann sig. På en faktura uppgavs ändamålet med krogbesöket vara ”OS-uppföljning”  vilket sedan ändrats till ”EU:s regionalkommittéarbete.”

Enligt Aftonbladet ”handlade det inte om enstaka slarv utan om systematiska missbruk från Hulths sida.”

Mats Hulth placerade Stockholms  Brysselkontor inte som alla andra regionkontor i närheten av EU:s institutioner utan vid Grand’  Place. Hr Hulths lilla Bryssel-lekstuga kostade skattebetalarna 1,3 miljoner kr i årshyra  i stället för 200 000 – 300 000 kr per år!

Givetvis invigdes kontoret med en radda fester:  Rapporteringen hem till Stockholm löd: ”Champagnekorkarna flög med ett behagligt plopp ”

Den 2 december 1998 avhölls ett party för ”EU-folk” och 58 nedresta politiker och tjänstemän från Stockholm: ”Vi var en jättedelegation, en helt oproportionerligt stor grupp som åkt ända från Stockholm för att äta snittar och dricka champagne. Om jag förstått att det bara skulle bli fest hade jag aldrig åkt” sade Jan Björklund.

Någon verksamhet att tala om lär aldrig ha bedrivits i lokalen. Jan Björklund konstaterade att ”målen för verksamheten är så fluffiga att de inte ens går att kritisera.”

Under 1997/98 besökte Hulths två gånger Namibia till en kostnad drygt 300 000 kr.  Stockholm Stadshus AB fick bl a betala en krognota från Erich’s Restaurant som upptog ostron, vin och 15 snapsar! Hults förklaring till resorna var att han skulle ”marknadsföra Stockholm.” I Namibia!!? Varför? ”Huvudstaden har åtaganden” sade Hulth.

Förmodligen var han i Afrika för att få uppslag till bättre organisation  av snöröjningen i Stockholm!

Två konsulter debiterade stockholmarna 440 000 kr enbart under 1997 för Hulths Namibiaprojekt – vilket det nu var.

På SvD:s fråga om Hulth tycket att kostnaderna för Namibia-resorna stod i rimlig proportion till resultatet – som var klent –  sade  Hulth att han inte kunde svara eftersom han ”inte följt upp projektet.”

”Slarv” sade Hulth när han först skulle förklara hur han gång på gång hamnat på krogen med partikamraterna, trots att det fanns direktiv för återhållsamhet med internrepresentation. När media ifrågasatte hur det kom sig att ”slarvet” framför allt gälle snaps och starköl (stöl) försökte Hulth med en ny (bort)förklaring: ”Nja, det kanske inte ska kallas slarv utan snarare en kultur i Stadshuset. Spriten satt i väggarna.”

När det framkom att Hulths agerande inte handlade om ”slarv” utan om systematiska överträdelser av regelverket skyllde Hulth – i vanlig ordning – på ”bristande administrativa rutiner.”

Som bevis för att hans supande varit begränsat åberopade Hulth läkarintyg på att hans ”lever mådde bra.” Efter alla pajaserier  hade det onekligen varit intressantare med ett läkarintyg på att hans hjärnceller inte tagit skada  av supandet!  För om man tror att det finns sprit i väggarna i Stadshuset har man nog problem av något slag!

Hulths skattefinansierade generositet när det gällde sprit, drinkar, vin, champagne och  starköl  rimmar illa med ett parti med rötter i nykterhetsrörelsen.

Man kan inte låta bli att undra hur alla dessa korrumperade skojare rekryteras.

S-märkta mediestrateger ger (bort)förklaringarna ett ansikteLars Thalén och hustru Ingela anlitades som mediestrateger för att förklara och försvara hr Hulths krökande och brist på skamkänsla, moral och etik.  Den ömkliga och hycklande strategi som lades upp – över en god måltid får man förmoda –  gick som alltid ut på syndamedvetande, pudlar  och spelad ånger, ”öppna  kort” – eller snarare sönderklippta kontokort – och så givetvis motanklagelser ”drevet går”,  ”otydligt regelverk”, ”bristande administrativa rutiner” och bortförklaringar och  undanflykter: ”det var bara  mellanöl, det var bara slarv.” Säck och aska. Mea culpa: jag fattig slarvig människa. Bot och bättring.

Hulths snyftvalserMed nedslagen blick och knäppta händer spelade hr Hulth förorättad över ”drevet:  ”Vill de krossa mig fullständigt?  Det finns inga proportioner längre.” Fanns det några proportioner i Hulths representerande och festande? Politiker av Hulths kaliber vill givetvis ha journalister som ligger plats i korgen och kommer rusande först när han behagade kalla till presskonferens för att klippa sönder kontokort inför kamerorna!

Dag ut och dag in jämrade sig Hulth inför TV-kamerorna över världens orättvisor: under ”de svåra dagarna”, då hans kreativa utnyttjande av stadens kontokort avslöjades ”våndades han  dygnet runt, åtta dagar i sträck.”  Han ”kunde inte sova” gnällde han. Det kanske berodde på att han inte valt den bästa huvudkudden: ett gott samvete!

”Bytet skulle fällas, avsättas, förnedras och krossas. Så har jag upplevt det” klagade den förfördelade  hr Hulth i direktsändning.  Att han aldrig behövt schavottera i media om han vetat hut var något som ö h t inte föresvävade hr Hulth!

”Jag har inte gjort något kriminellt.” Men som finansborgarråd  borde han  givetvis ha begripit att hans beteende var moraliskt förkastligt. Att missbruket av skattemedel inte är kriminellt – vilket det givetvi s borde vara – beror enbart på att maskorna i regelverket är så glesa att t o m de största fiskarna alltid lyckas slinka igenom.

Han ”hade spelat hockey i två veckor ensam mot 25 motståndare.” Han hade flera exempel på att det fanns felaktiga uppgifter i massmedias rapportering; ”det skulle ha varit  16 cl whisky och inte 16 whisky” som  felaktigt uppgetts  på en nota. Någon servitör hade tydligen ”slarvat.”  Och så var det bara mellanöl ”men de bongar in d et som starköl”-  därav alla ”stöl, stöl, stöl…” Självklart spelar det ingen roll om man  betalar för 16 whisky i stället för för 16 cl och för starköl när det bara varit mellanöl när någon annan – dvs skattebetalarna – får stå för notan!

”Jag åker hellre hem till min åttaårige son och äter köttbullar än sitter på krogen” var ännu en variant på  den Thalénska  strategin  säck och aska! I DN den 13 februari sade han sig ha ”lätt att glömma oförätter.”  Vem var det som ”förorättats”? Givetvis var det inte hr Hulth utan Stockholms skattebetalare  som han lurat och bedragit.  När han bara hade sitt privata kontokort kvar sade han med darr på stämman:

”Jag får väl försöka överleva på det så länge.” Det var givetvis beklagligt att stackars Hulth hade så dålig lön som finansborgarråd att han måste sko sig på andra för att klara livhanken. Det var givetvis svårt att klara sig på 60 000 kr i månaden.

Den  12 februari 1998 publicerade AB ”ett öppet brev” från Mats Hulth till stockholmarna.”Jag är medveten om att allt jag nu säger kan vändas mot mig. Ändå tar jag risken eftersom sant och falskt, stort och smått, nu blandas ihop i en enda röra. ” Också i Juholts bortförklaringar till sitt tvivelaktiga agerande var det mycket som var ”huller om buller.”

Hr Hulth ansåg bl a att hans ”höga arbetstempo” motiverade hans sätt att handskas med skattemedel. Att en sjuksköterska eller ett vårdbiträde har ett högt arbetstempo utan att hon för den skull tar sig rätten att leva flott på skattemedel hade uppenbarligen förbigått hr Hulth.

”I tjugo år har jag arbetat för stockholmarna och Stockholm  /…/ Jag har arbetat mycket med att ’sälja’ Stockholm och sätta Stockholm på kartan”  – bl.a. i Namibia – och då krävdes det enligt Hulth ”informella överläggningar där man äter tillsammans. Man kan ha synpunkter på vad som äta och dricks. Nu ser jag att det blivit för mycket öl. /.. / Jag har dessutom slarvat med att skriva upp på många kvitton vad representationen handlat om. Det är mycket dumt av mig. /…/ Han hade  även ”slarvat med att reglera när barnen varit med och ätit. Det ska jag självklart betala.”  Med låtsad ångerfullhet skrev Hulth att han ”fått upp ögonen för saker jag borde sett tidigare. Det betyder att den värste åklagaren sitter just nu inne i mig själv. Jag måste återfå självrespekten. Utan självrespekt kan jag inte fortsätta mitt arbete.  Utan respekt för mig själv kan jag inte kräva att andra ska respektera mig. ”Hur många gånger har vi inte hört de Hulthska litaniorna, när socialdemokraterna ertappats med inte bara fingrarna utan hela armen upp till armbågen i de skattefinansierade syltburkarna?

Under rubriken ”Mats Hutlhs hybris och maktmissbruk” konstaterade Birgitta von Otter i DN den 14 februari 1998 att ”Maktens män kan sätta sig över normer och regler som gäller för andra. /…/  Mats Hulth har smort sina polare med mat och sprit inte för att förbättra sina ekonomiska villkor  /nåja – det var väl en sanning med modifikation/ utan för att få deras lojalitet. Och mycket riktigt: nu när det blåser stöttas han av de ledande inom Stockholms arbetarkommun, varav de flesta haft personlig glädje av hans representerande. Genom att bilda kotterier, ha människor omkring sig som är välvilligt inställda och beroende av ens gunst, försäkrar man sig om makten. Både att ha och behålla den.” Otter slog fast att ”de förtroendevalda måste tänka igenom på vems uppdrag de arbetar och vems intresse de bör ha för ögonen. Kamaraderi och pampvälde borde bannlysas i demokratiskt uppbyggda folkrörelser.”

”Slarv” lydde Mats Hulths och hans anhängares  (bort)förklaring. Enligt Göran Persson gällde det för Hulth att ”återvinna förtroendet.”  Otter undrade: ”Hur nu det ska gå till? Ett första steg skulle kunna vara att sluta använda Orwellskt nyspråk  som ”slarv” när det faktiskt handlar om hybris och maktmissbruk.”  Voilà!

 En vecka med Mats Hulth: DN gjorde den 10 februari 1998  en sammanställning över hur ”en ordinär vecka” med Mats Hulth kunde te sig.

3/6, Kommunfullmäktige kongress i Västerås – Scandic – starköl och sprit 452 kr, 4/6  Radisson SAS – ej specificerad nota  941 kr, oklart syfte och ospecificerad restaurang – 10 starköl och sju mellanöl 552 kr, oklart syfte och ospecificerad restaurang, förmodligen Radisson  – 11 starköl och cigaretter 430 kr, 5/6  representation i oklart syfte 350 kr, puben London/New York – starköl, mellanöl och nötter 560 kr, Melanders Fisk – ej specificerad nota 560 kr. ”Vi var ute med folk på roteln. I efterhand tyckte jag inte det här vara så bra.”   6/6 Gamla stans Bryggeri – ostron 324 kr, hälleflundra 690 kr, vin och sprit 524 kr, varav Chablis för 265 kr för fyra personer.  7/6 Möte med gruppen Samarbete med Sarajevo, Wasahof  sprit, starköl, vin och mat 1 850 kr.  ”Det är stora gubbar.” 26/6 Konsum Gustavsberg – mat och tillbehör 1 203 kr. för ”överläggning med folk på roteln i min sommarstuga på Runmarö.”

DN redogjorde också för följande representation mm:  1-7 juli – hotell i Calgary för 2 180 kr – barnotor, videotittande på rummet, telefonsamtal. Inga namn på inbjudna gäster . ”Filmerna tittade min son på. Jag måste ha bjudit en del gubbar från organisationen på någon drink.”  11 juli – Den svenska truppen kring World police and firegames på en timmes fri sprit i baren på hotellet – 18 680 kr. ”Det var Stockholmsmässan som betalade, tror jag.”  11/12  – Hulths närmaste arbetskamrater äter lunch på krogen Mäster Anders 840 kr, drar vidare till Sheraton och Die Ecke – starköl 342 kr. ”Jag kan inte kommentera det. Jag minns inte allt.”

19/12  Grand Hotell Saltsjöbaden – en stor stark och ett paket Marlboro – 106 kr. Hulths kommentar. ”Det är väl bra att man kan ta en öl i baren i stället för att sitta på långa middagar som både blir dyra och tar tid.” Skattebetalarna förväntades givetvis vara tacksamma för denna omtanke!

På frågor angående gäster och syfte med representation svarade Hulth att ”Jag har väl tänkt att jag ska fylla i efteråt vilka som varit med men så har det inte blivit.” Ett stort antal  ospecificerade taxiresor tillkom.[1]

Sammanfattningsvis ansåg Hulth att han ”kanske varit litet fartblind.”

Ingen röd avgång Hulth hade inga planer på att avgå efter alla graverande avslöjanden.  Han ville stanna på sin lukrativa post som finansborgarråd för att ”bringa ordning och reda” i den oordning och oreda hans ”slarv” orsakat. Det gällde givetvis att klamra sig fast vid de skattefinansierade köttgrytorna så länge som möjligt.

Enligt Göran Persson var det ”Stockholms arbetarkommun som skulle avgöra om Hulth hade fortsatt förtroende. ” Hulth höll tal enligt  S-formulär 1: han ”hade felat, men man måste ju få vara människa och ta sig en sup eller två på skattbetalarnas bekostnad.”

Utgången var given. Leden skulle på känt sossemanér ”slutas.”  Och Hulth var nöjd och glad och skulle ”ge järnet.” I motsats till att ta ”ett järn” – eller flera – får man förmoda!

Socialdemokraternas stödtrupper ryckte ut. Anders Ehnmark kallade skriverierna om Hulth för ”skitsakernas tyranni.”  Uppenbarligen lever hr Ehnmark i samma ”verklighet” som politikerna, eftersom han inte förstått att det inte är någon ”skitsak” att supa upp skattebetalarnas pengar!  Dessutom torde det ha handlat om politisk korruption, eftersom finansborgarrådet satt i system att smörja kråset – och levern – på sina polare för att få deras lojalitet!  Genom att bilda kotterier, ha välvilligt folk omkring sig som är beroende av ens gunst försäkrar man sig om makten. Och det gav utdelning: han stöttades av en enhällig arbetarkommun.

Samma dag som åklagare Eva Regnér beslöt att inte inleda någon förundersökning av Hulths sprit- och krognotor kom domen mot en postanställd, som sparkades och dömdes till 60 dagsböter för ”undandräkt” dvs för att ha ”slarvat” med 60 kr ur faxkassan efter 32 prickfria år. En höjdare som smörjt sitt och andras krås med tiotusentals kronor av andras pengar  frias  med motiveringen att  han ”bara slarvat.”  När Hulths ”slarv” avslöjats erbjöd han sig att betala tillbaka 7 000 kr ”ur egen kassa” eftersom denna summa enligt Hulth befann sig ”i en gråzon.” Frågan är varför inte kassörskan kunde få betala tillbaka de 60 kronorna och som Hulth lova att ”inte göra om det.” Enligt kassörskans chef ”gäller 0-tolerans på posten. Vi hanterar ju andras pengar.”  Någon motsvarande nolltolerans gäller uppenbarligen inte inom socialdemokratin trots att även de hanterar andras pengar!

Hulth glömde lämpligt nog att i sina snyftvalser nämna att han skulle ha blivit långt ifrån lottlös vid en röd avgång. Han hade landat mjukt med en väl utvecklad fallskärm i form av full pension på 40 571 kr/mån fram till sin 65-årsdag – totalt 13 620 000 som plåster på de påstådda såren.

Så småningom fick hr Hulth ett uppdrag som med råge torde motsvara hans kvalifikationer: han blev ordförande i Hotell- och restaurangfacket .Tala om att sätta bocken till trädgårdsmästare! Hulths efterträdare i Stadshuset blev en kvinna – en av de mest frekventa gästerna vid Hulths bord – dvs.  i praktiken ”en av grabbarna”!

När Hulth utsetts till direktör för den svenska hotell- och restaurangrörelsen ryktades det att en representant för Arbetsgivarföreningen konstaterat att”Det fattas väl bara att han anställer Marjasin som controller.”

Traditionen går vidare ”Det som har varit, har varit” kommenterade Annika Billströms sina många representationstillfällen med  kollegan mm Mats Hulth.

Hulth lanserade Annika Billström som sin efterträdare 1998. De hade tidigare haft ett förhållande. Peter Kadhammar avslöjade i AB den 27 juni 2006  under rubriken ”Makt, politik och kärlek” att ”det pratats om deras resor tillsammans och hur han coachade henne.” Lena Nyberg, som också vill bli socialdemokratisk ledare i Stockholm ansåg att ”det var osunt att Billström hade ett förhållande med sin chef. De var dessutom gifta på var sitt håll.”

2006 avslöjades att borgarrådet Annika Billström, fastighets- och gatuborgarrådet Rönngren, stadsdirektör Sundling (tidigare socialdemokratisk parikassör!) bjöd sex partikamrater från gruppstyrelsen i riksdagen på middag på Sturehofs slott den 4 maj 2006.  Trerättersmiddagen med vin och avec kostade 29 962 kr och bröt mot reglerna för representation. På SvD:s fråga varför det dracks avec när Stockholm har spritfri representation” svarade Sundling: ” Var avec med på räkningen? Det kommer jag ärligt talat inte ihåg vad det bestod av.”

Sundelin ansåg vidare att ”middagen gagnade alla stockholmare” eftersom man sade sig ha ”diskuterat trängselskatten och bostadsbyggandet i Stockholm.”

Malin Siwe ansåg i DN den 13 juli att ”när sossar pratar politik med sossar ska partiet ta notan Inte skattebetalarna i Stockholm.”

Trots utmärkta T-bane- och bussförbindelser  föredrog det glada gänget att åka båt till middagen för 12 716 kr  inklusive vin och chartrad buss hem för 2 133 kr!  Eftersom enhetstaxan precis införts så hade färden  kostat 20 kr per man för enkel resa.

Pettersson tackar än en gång signaturen ISM och fortsättning följer…