Ekonomin går bra, det är väljarna det är fel på. Ungefär så kan man sammanfatta statsminister Stefan Löfvens intervju för affärstidningen Financial Times nyligen. I intervjun säger Löfven att alla siffror pekar åt rätt håll, men att svenskarna felaktigt tror att det går dåligt. Väljarnas attityd kallar han ”surrealistisk”.

Att en svensk regeringschef klagar i utländsk press över sitt folk är förstås unikt i sig. Men det är förmodligen mer ett uttryck för personliga brister hos Löfven, snarare än något egentligt systemfel. Den ekonomiska analysen är värre, och kan få mycket farligare konsekvenser. Ty siffrorna pekar nämligen inte alls åt rätt håll, och ute i kommunsverige sätts välfärden under allt hårdare press. Låt oss ta det bit för bit:

Tillväxten är just nu lika hög som under den förra högkonjunkturen 2005-2007. Men det finns en viktig skillnad. Då gick budgeten plus 2,5 procent. Nu går den en halv procent minus. Sverige lånar alltså pengar vid en tidpunkt då vi borde gå med plus och fylla förråden, likt en ekorre som äter upp sina nötter före den långa vintern.

Tillväxten är inte robust, utan är ett resultat av rekordlåga räntor och stora (och mycket dyra) ekonomiska stimulanser. Denna ekonomiska doping kan inte fortsätta hur länge som helst, och har i likhet med annan doping farliga bieffekter. Inom kort kommer tillväxten sjunka igen. Räknar man med befolkningsökningen så går vi mot nolltillväxt per person.

Regeringens egen budget slår fast att en miljon människor kommer att leva på bidrag i någon form, om bara fyra år. Arbetslösheten biter sig fast. Det tar många år för invandrare att komma i arbete, i den mån det alls sker.

Inom ett par år flyttas delar av kostnaderna för den stora migrationsvågen från staten till kommunerna. Detta sker samtidigt som kommunerna förväntas hantera både de många fyrtiotalisternas inträde på äldreboendena och ordna fram förskoleplatser till nittiotalisternas barn. Socialtjänsten går på knäna redan i dag, och det kommer bli värre.

Just de enkla jobb som är en viktig del av integrationen håller på att jagas bort av regeringens skatteattacker. 5 000 tjänsteföretag har slutat erbjuda Rut- och Rot-tjänster. De tjänstejobb som skapades under alliansen försvinner alltså, eller rättare sagt återvänder till den svarta sektorn. Men även andra jobb försvinner. Få kan ha missat Findus flytt till Tyskland, eller varningsropet från Spotify. Färska siffror från SCB pekar mot minskad ordergång till industrin och nedgång inom tjänstesektorn. Det visar återigen att man inte kan få välfärd genom att angripa företag.

Skatterna sticker återigen all världens väg. Det blir nu dyrare att arbeta, anställa, ha bil, tanka sin bil, pensionsspara, skänka till välgörenhet, producera el – ja, till och med att köpa kylskåp och tv-spelskonsoler. Och inför nästa år väntar sannolikt flygskatt, höjd alkoholskatt, ny företagsskatt och mycket mer. Pengar som kunde gå till att skapa nya jobb går nu till att lappa hålen i Stefan Löfvens regeringskostym.

Sveriges ekonomi visar alltså upp allvarliga sjukdomstecken, både feber och dödsandning. Ansvaret för detta vilar tungt på vänsterpartierna som med nya skatter, regler och pålagor gör livet surt för privata och offentliga jobbskapare, men även på allianspartierna som passivt väljer att låta den politiken passera.

Läget är naturligtvis inte hopplöst. Men det är allvarligt, och kan inte förbättras utan insatser för integration och ett bättre arbetsmarknads- och näringslivsklimat. Och problemen märks nu tydligare än på länge, både i enskilda människors vardag och i kommunernas verksamheter. Löfven har alltså fullständigt fel i Financial Times-intervjun. Sveriges siffror pekar åt helt fel håll, och folk har rätt god koll på den saken.

Johan Ingerö, Ansvarig för välfärdsfrågor, Timbro

Jesper Ahlgren, Chefekonom, Timbro