Nedanstående är en Debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009. Det var ett försök från Aftonbladet ett försök att klargöra Sverigedemokraternas värdegrund. Enligt höga jurister kunde artikeln uttrycka hets mot folkgrupp men chefredaktör Jan Helin valde ändå att publicera. Jimmie Åkessons text är viktig eftersom den mycket tydligt visar på vilka värdegrunder det parti som är på väg in i Sveriges riksdag vilar skrev Aftonbladet, som därmed bröt mot sina egna regler om att rapportera korrekt och opartiskt.

Idag har allt fler insett att Åkesson hade rätt, då för drygt sex år sedan. Moderaterna KU-anmäler den rödgröna regeringen för att den inte i tid insett vilka konsekvenser invandringspolitiken fått och glömmer att de själva bär en stor del av skulden. Det skrivs om invandrarrelaterad våldsbrottslighet, sjukdomar som TBC och skabb bland asylsökarna. Det skrivs om myndigheter som tappat kontrollen och ”mycket stora utmaningar” för både ekonomin och det svenska civilsamhället.

”Situationen kan med rätta beskrivas som en av största prövningarna för Sverige i modern tid”, konstaterar den moderata riksdagskvinnan Jessica Polfjärd som undertecknat KU-anmälan.

-Pettersson kan inte annat än hålla med men inte av samma anledning som Aftonbladet som försökte hindra SD från att komma in i Sveriges Riksdag.

Det kanske är dags att be Åkesson om ursäkt, nu när etablissemanget säger samma sak som Åkesson fast med andra ord.

***

DEBATT. En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba* västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. Den västerländska erfarenheten ses som ett högre utvecklingsstadium, som resten av världen bara inte hunnit uppnå ännu.

Detta är också anledningen till att dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud.

Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.

Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på vålds­användning. Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.

Detta, tillsammans med nästan 1 400 år av krig och motsättningar mellan islam och det kristna Europa, tror sig nu dagens makthavare kunna övervinna i en handvändning.

Såhär långt tvingas man dock konstatera att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam. Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker. Naturligtvis är en betydande andel av Europas muslimer inte bokstavstroende, även om de flesta studier som gjorts på området visar att fundamentalisterna är en stor och växande minoritet.

Rotlösheten, som den mångkulturella samhällsordningen underblåst hos många andra och tredje generationens invandrare, har fått många att söka sig till islam som en identitetsskapande och samlande kraft och vi upplever nu en radikaliseringsprocess bland muslimska ungdomar i Europa.

I Sverige finns mig veterligen inga kända studier på området, men i en brittisk undersökning från 2007 uppgav 37 procent av de unga, brittiska muslimerna att de skulle föredra sharialagar framför brittisk lag och lika många ansåg att den som konverterar från islam skall avrättas. I andra studier från bland annat Frankrike och Tyskland kan samma mönster urskiljas.

För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.

Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.

Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”.

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

*) Oikofob är enligt den brittiske filosofen Scruton en person som föraktar sin hembygd. (Red. anm.)