Varför tillåts zigenare bryta mot lagar och regler

I de flesta kommuner finns det kommunala ordningsstadgar. Där det anges var och när man får campa, var man får dricka alkohol, spela musik etc. Dessutom behövs ofta tillstånd för att samla in pengar vid den lokala butiken. I Oxelösunds fall är det ICA och Systembolaget men det ser likadant ut hos de flesta kommuner i hela landet. Varför gör polisen och de lokala politikerna inget när vissa människor bryter mot deras egna regler? 

2015-08-11_2110

14 thoughts on “Varför tillåts zigenare bryta mot lagar och regler

  1. Enskilda poliser har säkert velat ingripa men ledningen sätter stopp. Allt styrs uppifrån, av gapvänstern och av media. Och av våra fega politiker.
    Rent ut sagt: zigenarna från Rumänien och Bulgarien är vänsterns nya gosedjur och vänstern får man inte ge sig på hur som helst. Rör inte min EU-medborgare!

  2. Att dom låter vissa folk bryta mot regler och andra inte, beror väl på att politiker och poliser gör skillnad på folk och folk, och att dom vill att det ska vara så.

  3. Min favorit Dr Phil brukar svara när folk förtvivlat frågar honom ”varför behandlar han/hon mig så här?” -> ”Därför att du låter honom/henne göra det”.

    Säg STOPP nu. Lagen gäller för ALLA. Inklusive ”romer” och tiggare.

    • Som sagt tidigare så finns det regler och lagar men de måste finnas en myndighet som tillämpar dessa !!!
      Vilken är denna myndighet ?
      Är det befolkningen i alla städer/byar som ska se till dessa regler följs ?
      Kan någon svara på det ?

    • Här kommer skl´s regler om tiggeri ”obs kommunen” lägger grunen
      Lokala ordningsföreskrifter
      Tiggeri, dvs. att utan erbjudande av någon motprestation utbe sig om ekonomiskt
      understöd, är inte straffbart eller ens otillåtet enligt svensk lag. Det gäller även då
      sådan verksamhet bedrivs i former som kan beskrivas som organiserade, om man med
      detta menar att enskilda som tigger samordnar sin aktivitet samt bor, reser och lever
      tillsammans. Det är en annan sak att vissa organisatörer i sådana sammanhang kan
      tänkas ägna sig åt verksamhet som är straffbar såsom människohandel enligt 4 kap. 1
      a § brottsbalken. I förening med andra omständigheter kan tiggeri dock vara straffbart.
      Det kan till exempel vara fallet när den som tigger tar till hot eller handgripligheter
      som utgör ofredanden enligt 4 kap. 7 § brottsbalken. Ett annat exempel är om tiggeriet
      innefattar vilseledande av dem tiggaren vänder sig till med exempelvis med
      förespegling av påhittade handikapp m.m., vilket under vissa ytterligare
      2014-12-09 9 (12)
      förutsättningar skulle innefatta bedrägeribrott enligt 9 kap. brottsbalken (JO 2011/12 s.
      171).
      Kommunens rätt att meddela lokala ordningsföreskrifter måste enligt regeringsformen
      anges i lag. Enligt 3 kap. 8 § ordningslagen (1993:1617) bemyndigas därför
      regeringen eller, efter regeringens bemyndiganden, en kommun att meddela lokala
      ordningsföreskrifter. Bemyndigande för en kommun att meddela lokala
      ordningsföreskrifter återfinns i 1 § förordningen (1993:1632) med bemyndigande för
      kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen.
      Ordningsföreskrifter får enligt bemyndigandet meddelas om de behövs för att
      upprätthålla den allmänna ordningen på en offentlig plats. Av 3 kap. 1 §
      ordningslagen framgår att en offentlig plats inom ett detaljplanelagt område enligt
      huvudregeln inte utan Polismyndighetens tillstånd får användas på ett sätt som inte
      stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är
      allmänt vedertaget. Ordningslagens krav på tillstånd motiveras av att ett obegränsat
      användande av marken för något annat ändamål än det för vilket den i första hand är
      avsedd kan orsaka påtagliga störningar i trafiken eller av den allmänna ordningen eller
      säkerheten. Föreskrifterna får inte lägga onödigt tvång på allmänheten eller annars
      göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet. Tillsynen av att ordningen på
      allmän plats upprätthålls ansvarar Polismyndigheten för. Ingripanden som kan komma
      att genomföras för att upprätthålla ordningen sker därför genom Polismyndighetens
      försorg.
      I förarbetena till ordningslagen anförs att det kan finnas behov av lokala bestämmelser
      som reglerar penningsinsamling på offentligt plats. Undantag från tillståndskrav för
      sådan verksamhet bör emellertid regelmässigt göras i de fall då penninginsamlingen är
      ett led i en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning som i sig är
      tillståndskrävande. Skälet till detta tycks vara att någon prövning från
      ordningssynpunkt utöver den som görs i tillståndsärendet rörande sammankomsten
      eller tillställningen inte anses behövlig.
      Enligt dåvarande Kommunförbundets cirkulär 1995:41 är penninginsamling i
      samband med framförande av gatumusik inte tillståndspliktig, dels med hänvisning till
      att den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt eller annat konstnärligt verk i
      sådant fall begränsas, dels med hänvisning till att en musikants insamling i en
      instrumentlåda eller på ett klädesplagg är en passiv handling. Det förhåller sig
      annorlunda om musikanten går runt bland publiken och samlar in pengar. Ett sådant
      tillvägagångssätt betraktas som en penninginsamling som kan omfattas av
      tillståndskrav genom en lokal ordningsföreskrift (prop. 1992/93:210 s. 141 f).
      Undantag från tillståndskravet kan göras för till exempel skolklasser som samlar in
      pengar till hjälporganisationer.
      Länsstyrelsen i Västmanlands län beslutade den 26 april 2011 (Dnr 213-1208-11) att
      Sala kommuns ordningsföreskrifter, där ett generellt förbud mot tiggeri på offentlig
      2014-12-09 10 (12)
      och därmed jämställd plats införts, skulle upphävas. Länsstyrelsen ansåg bland annat
      att föreskriften om förbud mot tiggeri inte var motiverad med hänsyn till ordningen
      och säkerheten på offentlig plats. Att lägga fram ett klädesplagg för att samla in
      pengar ansågs påverka ordningen på den offentliga platsen i mindre omfattning och
      insamlingen ansågs vara passiv. Förbudet var för vidsträckt och enligt länsstyrelsens
      uppfattning innebar föreskriften vidare ett onödigt tvång mot allmänheten och en
      alltför långtgående inskränkning i den enskildes frihet.
      Rörande gatuförsäljare har man i förarbetena (prop. 1992/93:210 s. 274 f) till
      ordningslagen resonerat så att ju mer omfattande och till sin karaktär trafik- eller
      ordningsstörande ett ianspråktagande är, desto snävare blir utrymmet för ett
      tillståndsfritt ianspråktagande av platsen. Ett nyttjande av platsen som sträcker sig
      längre än någon timme kan som regel inte anses vara ett tillfälligt ianspråktagande.
      Inte heller blir ianspråktagandet att anse som tillfälligt, om platsen används endast
      under någon timme men nyttjaren efter ett kortare uppehåll återkommer till platsen
      och återupptar sin verksamhet där. Sålunda krävs tillstånd om en gatuförsäljare nyttjar
      en plats på till exempel en gågata under någon timme, varefter han avbryter sin
      verksamhet för att kort därefter återkomma till platsen och återuppta sin
      försäljningsverksamhet. I än högre grad gäller detta om ett avbrott beror på att polisen
      uppträder på platsen. För att ett ianspråktagande av en offentlig plats inte ska kräva
      tillstånd uppställs som ett ytterligare krav att ianspråktagandet är endast obetydligt. Av
      avgörande betydelse i sammanhanget blir då storleken på ytan av den offentliga
      platsen. Är det fråga om en begränsad yta kan således ett mycket blygsamt
      ianspråktagande komma att omfattas av krav på tillstånd, om en större del av den
      offentliga platsen därigenom tas i anspråk. Av betydelse för bedömningen av
      omfattningen av ianspråktagandet blir också om flera personer nyttjar den offentliga
      platsen samtidigt, t.ex. om ett stort antal gatuförsäljare samtidigt belamrar en gågata
      med stånd och filtar. Det får i så fall göras en samlad bedömning av
      ianspråktagandena. Inte heller blir sådana gatuförsäljares verksamhet fri från kravet på
      tillstånd enbart av den anledningen att de under verksamhetens gång byter platser med
      varandra. Även om en enskild nyttjare skulle anses ta en offentlig plats i anspråk
      endast i obetydlig omfattning kan hans verksamhet således anses falla under kravet på
      tillstånd, om flera andra personer tar platsen i anspråk på samma eller något liknande
      sätt. Samma resonemang som här ovan förs rörande gatuförsäljare skulle kunna
      tillämpas på tiggare.
      Sammanfattningsvis kan konstateras att utrymmet för att i lokala ordningsföreskrifter
      förbjuda tiggeri är begränsat, men att en sådan möjlighet troligen finns. Framförallt
      torde det finnas en möjlighet att förbjuda tiggeri på livligt trafikerade platser, såsom
      exempelvis vid gallerior där ett stort antal personer passerar eller vid
      omstigningsplatser för kollektivtrafik. Ett krav är dock att förbudet är erforderligt för
      att upprätthålla den allmänna ordningen. Detsamma gäller för en föreskrift i lokala
      ordningsföreskrifter om krav på tillstånd för tiggeri.
      2014-12-09 11 (12)
      I sammanhanget kan nämnas att JO i beslut den 24 september 2014 (Dnr 457-2014)
      kritiserade Polismyndigheten efter en händelse då polisen hade gripit tre personer för
      tiggeri, med hänvisning till kommunens lokala ordningsföreskrifter som säger att det
      krävs Polismyndighetens tillstånd för insamling av pengar. Gripandet varade i tre
      timmar. Grunden för att gripa personerna uppgavs vara att de saknade hemvist i
      Sverige och att det fanns risk för att de genom att bege sig från riket skulle undandra
      sig lagföring eller straff. JO fann att det stred mot proportionalitetsprincipen att gripa
      personerna för misstanke om en förseelse som endast kan medföra penningböter.
      Åtal väcktes sedermera mot de tre personerna, men tingsrätten ogillade åtalet.
      Tingsrätten motiverade detta med att de gärningar som personerna hade åtalats för inte
      var att betrakta som aktiv penningsinsamling. Ordningsföreskriften om krav på
      tillstånd var därmed inte tillämplig på deras agerande (Södertälje tingsrätt den 21
      februari 2014, B 266-14).

      Mycket att läsa men värt det !!!!!

KommenteraAvbryt svar