Expressen tar ännu några årtag som Roddare. Denna gång med Sakine Madon vid årorna…

ISLAM. Våldsbejakande islamism är ett växande problem. Trots det har frikostiga bidrag getts personer och föreningar med kopplingar till extremismen. Om detta har debattören Hanna Gadban skrivit en viktig bok.

I ”Min jihad” (Fri Tanke förlag) har Gadban kartlagt hur den radikala islamismen fått fäste i Sverige. Pusselbitar sätts på plats för den som vill förstå hur det har gått till.

Den extrema organisationen Islamic Education and Research Academy (IERA) har på bara några år etablerats i flera svenska städer. Och då inte bara i storstäderna, utan även på platser som Borlänge, Örebro, Uddevalla och Fagersta. Foldrar med Islamiska statens logga delas ut i svenska köpcentrum och bostadsområden. På nätet uttrycker svenska IS-anhängare bland annat entusiasm för en plastpåse med eurosedlar, indränkta i blod från en Syrienkrigare från Angered.

Många av inläggen från IS-anhängarna är på svenska, men att Gadban kan arabiska ger henne språkliga möjligheter att även förstå uttryck och detaljer i sammanhanget. Det skadar inte heller att hon är orädd när hon tar sig an ämnet: hon namnger ett flertal nyckelpersoner som verkar i den islamistiska miljön. Inte sällan har de kontakt med föreningar som i svensk offentlighet ger sken av att representera landets muslimer.

Naiviteten bland svenska makthavare är slående. Gadban nämner personer som har Islamiska statens flagga som profilbild på Facebook, som poserar med automatvapen och skriver hårresande inlägg om kvinnor, homosexuella och judar. Varför har personer med sådana åsikter fått förenings- och projektbidrag? Vad gör Skolinspektionen när det visar sig att en lärare uttrycker uppskattning för IS-krigare som låter ”fiendens huvuden rulla”? Varför marknadsför Sveriges Television filmen ”Pantrarna” – namngiven efter en förortsorganisation i Biskopsgården i Göteborg – med en affischbild på en avliden IS-krigare från nämnda stadsdel?

Varför har Sveriges Unga Muslimer, Studieförbundet Ibn Rushd och Islamiska Förbundet i Sverige bjudit in islamistiska talare på det populära evenemanget Muslimska familjedagarna? Det är på tiden att dessa frågor ställs, och att svenska politiker har bilden klar för sig.

Gadban själv har i den svenska debatten argumenterat för att personer som begår hedersrelaterade brott ska kunna få medborgarskapet indraget, och hon har kritiserat hijabuppropet till stöd för beslöjade kvinnor. Jag håller inte med henne, men dessa åsikter gör inte Gadban – vilket somliga av hennes kritiker hävdar – till rasist och muslimhatare. Dock finns relevant kritik: Vad menade Gadban när hon tidigare på Facebook skrev att det inte borde finnas moskéer i Sverige? Hur kunde hon ”gilla” så många antisemitiska inlägg och inlägg av islamofober, var det av misstag eller hyste hon dessa åsikter?

I stället för att bokförlagets Christer Sturmark rycker in till hennes försvar (Aftonbladet 14/7) borde Gadban själv bemöta kritiken. Alla kan ändra uppfattning och det är mänskligt att fela, men också viktigt att förklara tidigare misstag. Inte minst när man har skrivit en så angelägen bok om ett av våra allvarligaste samhällsproblem.

Granskningen av våldsbejakande islamistisk verksamhet i Sverige är måsteläsning för varje politiker, tjänsteman och journalist som kommer i kontakt med frågan.