Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken, skriver Catharina Lind, förhandlare och föredragshållare.

Löfven är en fackföreningsman, den rollen är starkare än den politiska roll han har som statsminister. Fackföreningsrörelsens konfliktförhandling är den kunskap och det inlärda beteende vilken styr hans handlande. Under de senaste dagarna har vi sett fackordförande Löfven försöka inordna det politiska etablissemanget inom arbetsmarknadens ramar, vilket är både tragiskt och kostsamt för Sverige.

Låt oss titta på händelseförloppet utifrån det här perspektivet. Svensk arbetsmarknad är unik jämfört med många andras. Trots konflikter och olika åsikter hålls Saltsjöbadsandan levande och arbetsmarknadens parter är präglade av ett outtalat samförstånd där parterna agerar inom givna ramar. Det politiska livet saknar dessa ramar och därmed också samförståndskravet.

Fackföreningsmannen Löfven visade, både i såväl ord som kroppspråk, en stor förvåning kring att Alliansen inte släppte fram en socialdemokratisk budget när den släppte fram dess regering. För Alliansen är det självklart att hålla sitt löfte till sina väljare, för fackföreningsmannen Löfven är deras aktiva stöd av sin egen politik ett otänkbart brott mot den outtalade samförståndsanda han är skolad i.

Den framsträckta handen är en viktig symbol för arbetsmarknadens parter och har där en tung betydelse, men den saknar politisk motsvarighet. En verklighet som Löfven inte klarade att anpassa sig till, och hans ord fick aldrig det resultat som de fått i den miljö han har erfarenhet ifrån.

Så hettade det till i förhandlingarna, SD lämnade beskedet att de skulle fälla regeringens budget och därigenom var deadline satt. En stressad och hårt pressad Löfven föll ännu djupare in i sitt fackliga agerande.

Jag har själv över 20 års erfarenhet som förhandlare, författare och lärare inom förhandling. Den enda typ av förhandlingssituation som tjänar på en deadline är den mellan arbetsmarknadens parter. Deadline och hotet om konfliktåtgärder hjälper till att tvinga fram eftergifter, vilka alltför ofta manglas fram sista natten, fem i tolv. Det skulle inte behöva vara på detta sätt, det finns avsevärt mycket effektivare förhandlingsmetoder att använda. Tyvärr har beteendet blivit norm mellan arbetsmarknadens parter och fackföreningsrörelsen har fostrat sina förhandlare i den mentaliteten.

I stället för att agera som en politiskt skicklig statsminister, så agerade Löfven som en fackföreningsman som hamrar fram lösningar i elfte timmen. Uttalandet om att regeringens besked skulle komma under budgetdebatten tyder på att Löfven var övertygad om att förhandlingen skulle gå i lås innan omröstningen började.

Utifrån Lövens uttalande och agerande så trodde han nog aldrig att Alliansen skulle stå fast vid löftet till sina väljare, han trodde istället att Alliansen skulle begå politiskt självmord i sann saltsjöbadsanda. Att stå fast vid ett löfte har aldrig varit primärt för arbetsmarknadens parter, den typen av principer försvinner när båda parter har en agenda baserad på lojalitet gentemot samförståndet. Det finns inget långsiktigt alternativ till konflikt, arbetsmarknaden får inte kollapsa och arbetsmarknadens parter är därav alltid tvingade att komma överens.

Här började verkligheten komma ikapp Löfven, men fackföreningsmannen såg Alliansens ståndpunkt som ett utspel för att förändra förutsättningarna i förhandlingen. Enligt läroboken kommer du längre om din motpart tror att du är ointresserad, det bästa sättet är att tacka nej, exakt vad Alliansen gjorde.

Fortfarande fanns den grundläggande principen kvar att ju närmare regeringen kom deadline, desto lättare skulle det vara att komma överens med Alliansen. Jag tror inte att Löfven förstod grunderna till Alliansens agerande, eftersom han saknar referenserna.

Att höra Löfven säga att beslutet om åtgärder skulle komma i samband med budgetdebatten, var ett skolboksexempel på LO:s taktik i förhandlingar. Det handlar om att visa förhandlingsvilja, för i Löfvens värld kommer resultatet alltid minuterna innan deadline.

Nu är det inte en löneförhandling mellan arbetsmarknadens parter som Löfven har försökt att genomföra och på grund av det har vi nu ett nyval vilket en mer erfaren och politiskt skicklig partiledare och förhandlare hade undvikt. Alliansen har stått fast vid sina vallöften och konfliktåtgärden blev en verklighet – budgeten föll.

Löfven agerar än en gång som fackföreningsman och inte som statsminister. Alla som har varit inblandade i arbetsmarknadspolitiska förhandlingar vet att när konfliktåtgärderna utlöses så krävs det ett snabbt agerande. Som part behöver du tydliggöra att ansvaret för konflikten är motpartens, detta är mycket viktigt och visar på styrka. Du behöver visa att du inte är berörd av stritsåtgärderna. Löfven har gjort detta genom att förklara att om de vinner valet i mars så kan de korrigera den nu liggande budgeten i samband med vårbudgeten, trots att Alliansens budget gäller under 2015. Dessutom måste du eskalera genom att komma med motåtgärder och ny deadline. Är hotet om motåtgärder tillräckligt starkt så kommer motparten tillbaka till förhandlingsbordet.

Löfven agerar helt enligt fackföreningarnas förhandlingstaktik. Så fort hans budget hade röstats ned gick han ut och förklarade att Alliansen bar ansvaret för den uppkomna situationen. Löfvens, nu så välkända, utsträckta hand var avvisad och för att skapa tyngd bakom orden lade han fram sin motåtgärd; regeringen kommer utlysa nyval. En motåtgärd med en lämplig och behändig deadline.

Den svenska regeringskrisen är ett faktum och vi står inför ett kostsamt nyval. En politiskt kunnig statsminister som förstår skillnaden mellan politik och fackföreningspolitik hade aldrig försatt Sverige i den här situationen. Det politiska kaos vi ser just nu visar på behovet av rätt kompetens på rätt plats.

Politiker som Göran Persson, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade varken grävt gropen eller själv fallit ner i den. Kanske behövs det här extravalet för att dagens socialdemokrati skall vakna upp och inse att det politiska landskapet har förändrats och att det behövs skickliga förhandlare för att kunna navigera det, inte ärvd taktik från arbetsmarknadens parter. För vi får väl anta att hotet om upptrappning av den rådande konflikten inte bara är en motåtgärd i ett försök att tvinga Alliansen tillbaka till förhandlingsbordet.

CATHARINA LIND  för SvD

författare, förhandlare och föredragshållare

Det känns lite roligt tycker Olli. Löfven hänvisade till sin stora förhandlingsförmåga och så var det just den som han föll på. Med tanke på hans och Magdalena Anderssons  barnsliga upptåg att kalla SD och dess över 800 000 väljare för Fascister, så anser jag båda dessa kandidater förverkade. Det enda de kan göra med hedern i någotsånär behåll, är att be SD:s representanter och väljare om ursäkt för att de gormade Fascister både i tal och skrift. Därefter förutser jag att de har kurage att ta sin Mats ur skolan och avgå snarast möjligt, med hela sin regering. Underbart är kort!