Jag tänker på detta när vanligtvis synnerligen kosmopolitiska och invandringspositiva människor i umgängeskretsen plötsligt började vrida på sig. Det började med att Gustav Fridolin meddelade att barn som följer med tiggare till Sverige ska få tillgång till skolundervisning – goda lärare i min umgängeskrets började skruva på sig och fundera över hur klasserna skall fungera, hur lugn skall kunna uppstå, hur de skall orka med än mer förändringar och flöden av elever.

Det fortsatte häromdagen när justitieminister meddelade att de 100 000 flyktingar som förväntas ”ändå bara utgör 1 procent av Sveriges befolkning”.

Såväl Gustav som Morgan har moraliskt och sakligt rätt. Varje barn har rätt till utbildning, det är bara 1 procent av Sveriges befolkning. Problemet är att moral och saklighet inte är detsamma som politik och människors känsla av att bunken av problem känns överfull.

Bunken är inte överfull av problem i Sverige sakligt sett, konsumtionen väntas stiga än mer, de flesta har mer pengar i plånboken är någonsin, många unnar sig resor som de inte ens vågat drömma om för tjugo år sedan. Ändå känns bunken full för många. Vad det egentligen beror på kan diskuteras –  kanske beror det helt enkelt på att vi vant oss vid en livsstil som utgör en parentes i människans historia, kanske beror det på att vi fått för oss att vi alltid skall bli rikare och rikare, få tillgång till mer och mer, känner behov av att ständigt uppfylla begär snarare än behov, matas av livsstilspropagandan i form av reklam som ständigt uppmanar oss att inte vara nöjda med det vi har. Irrationellt på många sätt.

För en del beror det förstås på att deras personliga bunke faktiskt är full också rent sakligt – Alliansens arbetslinje tvingade ut redan drabbade människor i ett än värre skuggland i tron att de då skulle jaga jobb för att hitta de jobb som inte finns…

Men bunken känns uppenbarligen full även för andra. För den goda läraren som i den praktiska vardagen skall möta än större flöde av elever, för den goda politikern som vill ta sitt medmänskliga ansvar, för den goda medmänniskan som grämer sig över pappersmuggar som sträcks mot dem tio-tjugo-trettio gånger om dagen. Bunken blir full, känns det som. Jag kan förstå det. Trots att bunken för dem som tigger för att få mat för dagen, eller flyr för att kunna leva en dag till, är fylld över alla breddar. Inte bara känslomässigt, inte bara irrationellt – utan högst reellt.

Att SD skulle lyckas få en femtedel av rösterna i ett nyval håller jag inte för uteslutet. Att de skulle bli större än moderaterna är inte en främmande tanke. Kanske till och med större än ett krackelerande löfvenskt socialdemokratisk parti. Inte för att de som skulle rösta på SD gillar deras politik, tror på deras ekonomiska program, accepterar partiets ofta vulgära framtoning. Men någonstans blir bunken full och så länge inte övriga politiker förmår hantera detta, utan snarare bagatelliserar denna känsla – på grund av bristande retorisk analys? – så bäddar man för SD.

Till slut hamnar man i frågan: när leder goda avsikter och medmänskliga värden till att människor som upplever att bunken är full vänder sig till dess motsats? Något svar har jag inte. Men en känsla: skall Gustav och Morgan och de andra klara det här måste retoriken förändras. Inte bagatellisera, se de vars bunkar känns fyllda. Lyckas man inte – hur det nu skall gå till – kommer politiken i Sverige redan innan nästa ordinarie val  bli något helt annat än vad Gustav, Morgan och de andra egentligen vill.

Och vem vet vad som rör sig i den socialdemokratiska myllan – kunde den av så många aktade Ingvar Carlsson plädera internt som han gjorde innan Luciabeslutet så kan nästan vad som helst finnas i den myllan. Lägg till det att en opinionsmätning i somras gav resultatet att 62 procent av moderaternas väljare vill förbjuda tiggeri. Ett nyval skulle kunna medföra att S och M – med argumentet att Sverige är i ett svårt läge och i en parlamentarisk kris – bildar regering medan de mindre borgerliga partierna samt MP och V protesterar mot den då förda flyktingpolitiken.

Förmodligen hade jag inte haft något bättre än de nuvarande politikerna att säga eller göra om jag fortfarande varit politiker. Man är fast i system och strukturer – det är lättare att sitta vid köksbordet och skriva dagens blogginlägg eller sitta i tevesoffan och tycka till utan att behöva ta ansvar. Det skall erkännas. Det är svårt att vara Gustav och Morgan och de andra. Antar att sömnlösa nätter inte är något ovanligt. Om det är ovanligt så är det oroande tecken…

Det enda jag ser att jag, om jag varit statsråd, kunnat göra är att släppa det diplomatiska snällpratet för att istället skapa dålig stämning genom att råskälla på de EU-länder – som t ex Finland – som kryper undan sitt ansvar. Jag skulle kanske förstöra stämningen vid middagarna, få finska och andra ministrar till ovänner som vänder sig bort under minglen. Få stå ensam i ett hörn så där som politiker i karriären inte vill… Men god stämning under kristallkronor och trevligt småprat under mingel är ingenting värt när det mest bygger på strävan efter personlig bekvämlighet.

Fast jag kanske har fel. Kanske beror min inställning på att jag aldrig känt mig så hemma i de där sammanhangen. Att jag inte har förmåga att se upp till de upphöjda. Att jag bär på en oförmåga att se annat än teater när de upphöjda träffas. En brist förmodligen. Kanske byggd på fördomar och missuppfattningar av vad jag sett och upplevt.

Tillbaka till Sverige: För mig är inte SD bara sämsta alternativ när det gäller deras kärnfråga, utan i många andra frågor också. Klimatförnekelsen har fotfäste i det partiet, de helt verklighetsfrämmande budgetförslagen som utgör retorik eftersom man vet att man inte behöver genomföra dem. I fråga efter fråga är SD motsatsen till det jag anser. Partiet borde ses som ett parti vars hela politik bör granskas på samma villkor som man granskar andra partiers politik.

Det lustiga i hela denna historia är att såväl Alliansregeringen som den rödgröna regeringen har intagit en mer flyktingvänlig politik än vad som skett om inte SD funnits… Jimmie Åkesson har varit förutsättning för att S och M plötsligt lämnat sitt förflutna som riksdagens motståndare till human flyktingpolitik.

Jag kan tänka mig att såväl Alliansregeringen som den nuvarande rödgröna regeringen hade varit mycket, mycket hårdare i EU-sammanhang – när det gäller att alla EU-länder skall ta sitt ansvar – om man inte riskerat att få etiketten ”närmat sig SD” på sig. Man har varit så mån om att hålla rågången till SD att varje antydan om minskat ansvarstagande för flyktingsituationen blivit en omöjlighet. Vi som gillar en human flyktingpolitik har SD att tacka för mycket! De som röstat på SD har gjort Sverige till landet som tar emot flyktingar på ett sätt som andra länder inte gör.

Det originella i situationen just nu är att det är en miljöpartistisk biståndsminister som föreslår att alltmer pengar från biståndet skall användas för flyktingmottagning i Sverige. Det vill säga sådant som MP kraftfullt motsatt sig i opposition. Än mer originellt lär det bli när den gröna biståndsministern – uppmanad av Löfven – kan bli den första som motiverar en strängare flyktingpolitik med att pengarna ”i detta exceptionella läge” kan göra mer nytta i flyktingläger än för att ta emot ett jämförelsevis litet antal flyktingar i Sverige. Vad så säker, argumentet kommer… Frågan är om moderater och folkpartister  kommer före eller inte.

Kanske är det lättare för en grön biståndsminister att driva en sådan omstrukturering, precis som det varit lättare för en sådan att driva igenom att flyktingmottagning skall finansieras med biståndspengar. Alla vet att det inte beror på xenofobi, flyktingmotstånd eller på den människosyn som präglar många sverigedemokrater. Kanske är det lättare för de goda att göra det onda, som någon sagt i ett helt annat sammanhang.

Vi måste nog förstå att Sverige, Europa, världen står inför problem – flyktingar, religiöst motiverade krigshandlingar, klimatkaos – som gör att mycket av det vi vant oss vid kommer att förändras. Den som tror att detta går att genomföra på ett humant sätt utan att en större del av ekonomin underställs demokratiskt fattade beslut på nationell, europeisk och global nivå har nog inte förstått någonting. Den privata konsumtionen får maka på sig, de offentliga investeringarna och trygghetssystemen får prioriteras.

Annars ligger vi risigt till när det gäller såväl sociala anständighet som planetens förmåga att härbärgera 10 miljarder människor.Tror jag. Vid köksbordet. Vilket ju är lätt gjort.

Undrar vad Gustav och Morgan säger vid sina köksbord. Och om de är trötta efter ännu en sömnlös natt. Jag hoppas att de hittar såväl en bra modell för att stå upp för en flyktingpolitik – som gör att vi såväl slipper skämmas för vad riksdagen beslutar – som gör det möjligt att umgås med vänner som förblir icke-sverigedemokrater.