Joakim Lamotte, journalisten som gjorde UGs granskning av skolan i Rosengård, skriver ett dräpande inlägg om politikernas misslyckande och journalisternas förskönande beskrivning av samma misslyckande.

    – För några decennier sedan började Sveriges politiker placera ut tidsinställda bomber runtom i landet. De här bomberna har på senare tid börja ticka alltmer frekvent, och det dröjer inte länge innan explosionerna är ett faktum. Det handlar om förorten – områden som Biskopsgården, Tensta och Rosengård.

Varje svensk stad har idag sitt eget område som liknar de ovan nämnda. De präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet, droger, utanförskap och stor andel invånare med invandrarbakgrund. Jag har under åren besökt de flesta större förorterna i Sverige och lärt känna människor som bor där. Senast var jag i Rosengård för att göra reportage för Uppdrag Granskning om en havererad skola. Trots att Rosengård ligger relativt nära centrala Malmö, betraktas området som en förort och är kanske Sveriges mest segregerade stadsdel. De flesta som bor i Rosengård har svårt att definiera sig som svenskar, trots att många har svenskt medborgarskap, och till och med är födda här. När jag kommer till Rosengård tror folk ofta att jag är antingen civilpolis eller att jag arbetar för socialtjänsten, för det är de enda svenskar som kommer dit, brukar de säga till mig.

I Rosengård har jag sett ungdomar som tillverkat slangbomber, som de tvingat ännu yngre ungdomar att kasta på polisbilar. Jag har suttit på amfetaminfester med beväpnade 16-åringar och jag har sett mellanstadiekillar röka splif i sunkiga källarutrymmen, som fungerar som tillfälliga ungdomsgårdar. Jag har pratat med uppgivna mammor som kämpar ensamma, i alldeles för små lägenheter, för att ge sina barn drägliga liv. Ofta är de fast i en ond spiral av arbetslöshet, utförsäkringar och bidragstagande, och inte sällan är papporna ute ur bilden. Jag har pratat med unga människor som ser fängelsevistelse som en naturlig del av livet. ”Man gör brott och ibland får man sitta några år, om oturen faller på – thats life”, är en ganska vanlig inställning. Fängelse och kriminalitet har, i mångt och mycket, normaliserats i Rosengård och andra förorter i Sverige.

De här delarna av Sverige är bra ställen att växa upp i om man vill lära sig tillverka slangbomber, stjäla bilar eller deala fultjack. Men det är inga bra områden för de som vill få en utbildning och bra framtid. Idag ligger Sveriges tio sämsta skolor i områden som liknar Rosengård. Den allra sämsta ligger i min före detta hemstad Trollhättan. Stadsdelen heter Kronogården och grundskolan heter Kronan. Där går, enligt Skolverkets statistik, bara 16 procent av eleverna ut nian med godkända betyg i alla ämnen. På listan över områden med Sveriges sämsta skolor kan adderas ställen som Bergsjön, Gårdssten, Tensta och Botkyrka.

Men där skolväsendet misslyckas vinner andra aktörer mark – de kriminella gängen. Många av dessa områden fungerar idag som plantskolor för kriminella. Medan det övriga våldet i samhället minskar, så sker en ökning av det gängkriminella våldet. Enligt Brottsförebyggande rådet har svenska sjukhus tagit emot dubbelt så många skottskadade patienter de senaste tre åren jämfört med de tre första åren under 2000-talet. Varje vecka rapporterar media om skjutningar i förorten. Bara i Göteborg har det skett 50 skottlossningar sedan årsskiftet, med 8 åtta dödade som följd.

Samtidigt finns det exempel på hur aningslösa politiker vill förneka problemen och måla upp en förskönad bild av förorten. Under arbetet med mitt senaste reportage om Rosengård kom jag i kontakt med Malmö stads kommunikationsstrategi för Rosengård. Syftet med denna var att börja prata positivt om Rosengård. Man skulle inte längre säga att det var ett socialt utsatt område, och istället för misslyckad integration skulle Rosengård kallas porten till integration. För mig som har spenderat en hel del tid i Rosengård blev läsningen av detta förnekelsedokument plågsam. Att förneka och försköna kan aldrig vara lösningen på ett samhällsproblem, snarare tvärtom.

Tyvärr hör jag ibland samma tongångar inom journalistkåren. Det finns en rädsla för att rapporteringen ska bli för ensidigt negativ, och att redaktionerna för sällan skickar ut reportrar för att bevaka positiva nyheter i förorten. Varje gång jag själv har gjort journalistiska jobb i förorten har jag gått i samma tankar. Jag har varit orolig för att de boende i exempelvis Rosengård har känt att man pissar på deras område, och de som bor där. Därför ringde jag runt förra veckan, efter att mitt reportage om Rosengårdsskolan hade sänts i Uppdrag granskning, till personer jag känner från Rosengård. Jag ville veta om de tyckte att reportaget gav en oriktig bild av området. Det tyckte ingen, förutom en. Han var upprörd för att reportaget gav en alldeles för positiv bild av Rosengård, och menade att vi journalister har ett ansvar att visa upp den bistra verkligheten för folket. ”Skiten måste fram, annars kommer politikerna aldrig att fatta vad det är för områden de tvingar oss att bo i”, sa han.

De orden kommer jag alltid att bära med mig som journalist. Varje gång jag blir rädd för att trampa på ömma tår, ska jag upprepa mantrat: skiten måste fram, skiten måste fram, skiten måste fram, annars kommer ingen att fatta. För situationen i de mest utsatta områdena håller på att bli ohållbar och människorna som bor där pallar snart inte längre. De ser sig själva växa upp bland postnummer som är bortglömda av politikerna och de bilbränder och stenkastningar som hittills ägt rum i förorten är, med stor sannolikhet, bara början, ifall inget drastiskt sker.

Jag är övertygad om att det idag inte finns en enda politiker med inflytande som skulle låta sina barn växa upp i exempelvis området Herrgården i Rosengård. Men ändå har politikerna skapat dessa områden för andras ungar att växa upp i. Medan politikerna lär sina barn om framtidstro, drömmar och hopp, så kämpar den arbetslösa ensamstående mamman i Rosengård med att hålla sina kids borta från de äldre på gården, som vill ha hjälp med drogleveranser.

Områden som Rosengård, Tensta och Biskopsgården är politiska misslyckanden och jag uppmanar Sveriges journalistkår att satsa på stora kontinuerliga granskningar av problemen i förorten, för missförhållandena finns kvar, även efter att bilarna tillfälligt har slutat att brinna och skotten för stunden har tystnat. Om vi gör tvärtom, förnekar, förskönar och anammar politikernas beteende, så dröjer det inte länge innan de tidsinställda bomberna exploderar.

Joakim Lamotte