Daniel Persson har  fredagen den 26:e april skrivit en mycket bra ledarartikel i Norrbottens-Kuriren. Temat är det havererade svenska försvaret. Den återges här i sin helhet.

Det var en gång ett folk som gick till sin regering och frågade om de kunde få ett ordentligt försvar – folket brydde sig nämligen om förmågan att kunna skydda det lilla riket de bodde i. Javisst, sade regeringen, det är klart om ett par år.

Efter ett par år gick folket åter till regeringen och frågade om det ordentliga försvaret var klart. Nej, svarade regeringen. Folket frågade varför det inte var färdigt. Det blir inget ordentligt försvar, förklarade regeringen. Det blir ett modernt insatsförsvar lämpat för rikets behov. Folket tyckte att det lät förnuftigt och frågade hur lång tid det skulle ta. Ett par år, svarade regeringen.

Ett par år senare besökte folket regeringen igen och frågade om det moderna insatsförsvaret var klart snart. Folket var oroligt eftersom överbefälhavaren sagt till en tidning att försvaret om ett par år till skulle räcka till bara en mycket liten insats. Det går så bra, svarade regeringen, hela riket kan och ska skyddas.

Ett par månader senare genomförde det lilla rikets stora och alltmer aggressiva granne på andra sidan det lilla vattnet en stor militärövning och övade då flyganfall mot det lilla riket. Men det lilla riket hade inget insatsberett flygplan att skicka upp för att möta de andra planen. Den stora grannens plan fick därför öva på att anfalla det lilla landet i fred.

Regeringen förklarade för folket i det lilla riket att allt var i sin ordning. Man hade förmodligen inte skickat upp det lilla rikets plan för att visa den stora grannen att det lilla riket kan försvara sig ens om man hade kunnat försvara sig.

För att sagan ska få ett lyckligt slut för folket i det lilla riket krävs dock att regeringen, likt skräddaren i sagan, erkänner att det bara återstår en tummetott av det som en gång utlovats och att det inte duger. Annars kommer det, precis som i sagan, att sluta med ingenting.

Försvarets och utrikesministerns förklaring att vi inte reagerar på allting kan ses som både ett svar och som ett problem. Det fanns ingen allvarlig fara för Sverige när Ryssland övade i påskhelgen. Det är inte därför vi borde ha sänt upp flygplan för att möta dem. Poängen är att visa att Sverige är förberett och, om det hade varit skarpt läge, kommer att försvaras. I stället visade vi raka motsatsen.

Agerandet förvånar ingen som följt den ryska utvecklingen. Flera böcker på senare har uppmärksammat den säkerhetspolitiska situationen runt Östersjön och Rysslands rustning. Bland dem kan nämnas moderate riksdagsledamoten Mats Johanssons bok Kalla kriget 2.0 – Ryssland rustar (Frivärld/Timbro) och antologin Försvara Östersjön – Sveriges roll i Natosamarbetet (Frivärld).

Försvarsminister Karin Enström säger själv att incidenten är en del av ett utökat och förändrat övningsmönster. Enström säger även att vi ska ha en incidentberedskap, men att den kan se olika ut. Budskapet från folket till regeringen i det lilla riket har dock de senaste dagarna varit detta: Den kan inte se ut så här.

—-

Låt oss göra en jämförelse mellan Sveriges och Finlands försvarsmakter.

Sverige och Finland hade under flera decennier efter andra världskriget snarlika försvarslösningar men på senare år har skillnaderna länderna emellan ökat drastiskt.

År 2002 kunde den finska försvarsmaktens mobilisera 500 000 män och kvinnor och år 2013 hade numerären sjunkit till 230 000. Det svenska militära försvaret kan i dag endast mobilisera 40 000 och då är hemvärnet inräknat. På 80-talet kunde 850 000 personer mobiliseras och avrustningen har alltså varit fullständigt gigantisk.

Har måhända Sverige så mycket större styrkor i utlandet vid jämförelse med Finland? Nej, Finland med en befolkning som är lite drygt hälften så stor som Sveriges sänder ca 1 000 soldater på utlandsuppdrag, vilket är lika många som Sverige gör.

Finland har en försvarsmakt som i huvudsak består av värnpliktiga. Av alla vapenföra män gör 80 procent sin värnplikt. Hur skall då finska värnpliktiga “amatörer” kunna mäta sig med professionella styrkor? General Ari Puheloinen, Finlands ÖB sedan 2009, poängterar att de finska krigsförbandens kärna inte är 20-åriga nybakade soldater utan 25-27-åringar som genomfört både värnplikt och krigsförbandsövningar och för att citera generalen: “Yrkesarméer kan inte räkna med att kunna rekrytera de bästa talangerna inom varje årsklass”. Är det inte just detta som är fallet i Sverige, i den mån man över huvud taget lyckas med att rekrytera några som för mindre än 20 000 kr i månaden är beredda att offra livet? Nu är Försvarsmakten så desperat att man rekryterar både kreti och pleti och numera även invandrare, av vilka en del kanske en vacker dag vänder sina vapen mot sina värdar.

När man i Sverige inför värnpliktens avskaffande diskuterade utländska exempel, var det förvånansvärt lite som sades om den finska modellen och än mindre om Schweiz och Österrike. Ändå utgör Finland, Schweiz och Österrike tre av världens absolut mest stabila och framgångsrika stater. Till skillnad från Sverige har alla tre valt att behålla värnplikten och betonar därtill sin alliansfrihet mer än vad Sverige gör. Professionella arméer fungerar i länder med stora befolkningar så som i USA men inte i små länder som Sverige.

Är det någon som inbillar sig att Finland under Vinterkriget och Fortsättningskriget, så framgångsrikt skulle ha kunnat försvara sitt land mot kommunistkoryféerna utan en värnpliktsarmé? En armé med bred förankring i alla samhällsklasser och med soldater som var fast beslutna att försvara sitt land och att offra livet för dess frihet. En marionettarmé av lågt betalda legoknektar kommer inte att handla så som dessa tappra och välmotiverade finnar gjorde.

I sammanhanget är det väl värt att lyssna till den allvarstyngda Veteraanin iltahuudon (Veteranens kvällsång). På Petterssons finns texten till denna och mer läsning om Finlands självständighetsdag.

Sveriges försvarsminister inbillar sig i sin häpnadsväckande aningslöshet att EU-styrkor skall komma till undsättning i händelse av en konflikt. Andra aningslösa politiker inbillar sig att NATO skall bistå, trots att dess generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen under Folk och Försvars rikskonferens i februari, klargjorde att det inte är Natos uppgift att försvara stater som inte är medlemmar. Hur korkad är det tillåtet att vara i egenskap av försvarsminister och som politiker i Riksdagen?

Har Sverige ett flygvapen som vida överträffar Finlands? Finlands flygvapen består av 62 F-18 och 47 skolflygplan som har viss förmåga till både jakt- som attackinsatser. Till svenska flygvapnet har levererats 204 JAS 39 men inom kort är skillnaden inte stor eftersom Sverige lär gå ner till 60 JAS 39. Ett flygvapen som enligt den senaste tidens rapportering saknar incidensberedskap och som befinner sig på marken när det i stället borde befinna sig i luften. Kanske något á la den tidigare försvarsministern Roine Carlsson som 1987 kritiserade förslaget att marinen skulle köpa nya kustkorvetter: ”Stora plåtschabrak för att marinofficerarna ska få glänsa på kommandobryggan är ingenting att spilla pengar på.”

Hur mycket kostar då ”försäkringen”? Finland spenderar under 2013 23,9 miljarder och Sverige 41,3 miljarder och detta trots att Finland har 6 gånger så många soldater.

Ja, det är uppenbarligen inte bara utbildningssystemet och invandringspolitiken som är bättre och mer resurseffektiva i Finland. I Swedistan har de verklighetsfrämmande politikerna, tillika världsmästarna i godhet, fullt upp med att planera för och att finansiera den multikulturella utopin, medan politikerna i Finland har en mycket mer realistisk syn på tillvaron och som värnar om det egna folket och inte andras.