P1-programmet Mediernas Martin Wicklin har inget behov av bekräftelse från kollegor. Tur är väl det. Många har sagt upp bekantskapen de år han granskat medierna. Hur skiljer sig journalister från andra grupper när de blir granskade?
– Inga är så känsliga och stingsliga som journalister. Särskilt när man kommer med känsliga frågor. Att vi får luren i örat är inte alls ovanligt. Sedan har det blivit lite bättre på senare tid, upplever jag.
Vad beror stingsligheten på, tror du?
– Dels kan det vara en ovana att bli granskad. Och förtroendet och trovärdigheten är allt vi har som journalister. Om någon säger att till exempel en undersökning du gjort och som fått stort genomslag är fel så tar det i hjärtat. Journalister slår i sin tur stenhårt tillbaka om vi har det minsta lilla fel i vår granskning.
Läs mer på Journalisten.se
Jag förbluffades av den sista debatten när talet om Radiotjänsts jakt på TV-licensbetalare kom upp. Försvararna sade gång på gång att vi måste vara rädd om vår Public Service som är så viktig för bevarandet av vår demokrati för den är fri, opolitisk och objektiv. Tror de på detta själva?
Dessa stackars journalister vars lögner och vinklingar avslöjas obarmhärtigt av nätsajter. Den makt de en gång hade har de inte mer och den kommer inte åter. De har svårt att vänja sig och acceptera detta faktum stackarna.
Jo just det, sällskapet för inbördes beundran!
Rätt naturligt om man i århundraden vant sig att stå oemotsagda och den enda kontakt man haft med läsekretsen är noga utvalda insändare eller ”Vi fem” och genom ett tekniskt språng helt plötsligt den i rask takt krympande skaran som fortfarande läser en börja ”tjafsa” emot och man riskerar arbetslöshet utan utsikter till annat jobb.
För bortemot ett halvsekel sedan kunde man förvänta sig att det en reporter skrev var sant eller relativt sant. Om man idag vill veta något får man gå på alternativa nyhetssidor, bloggar eller diskussionsforum. Vad ska vi då med ”journalister” till?