Från Marcus Birro

Av tusentals politiska lögner och svek under de senaste trettio åren är nog den fackliga lögnen en av de vidrigaste. Dessa tunga män i flanellskjortor som kupat sina händer runt maktens ballar medan deras tungor ljugit sig svarta om villkor och rättigheter. Facket är ett sorts spökskepp över svarta vatten. Jag tror inte på ett enda ord. Varje gång jag ser dem sitta där bakom sina skrivbord och små röda vimplar sjuder det i mig.

Deras bedrägeri och svek är dubbelt eftersom de säger sig värna om dig som arbetare men det enda de alltid brytt sig om är sina egna karriärer. Och inget fel i det. Men det vore bra mycket mer anständigt om de haft moral nog att erkänna sina rätta driv- krafter.

Facket representerar inte arbetare. De representerar skuggsidan av arbetsgivarna. De är årorna i maktens båt. De är kapitalets lakejer på ett bra mycket ovärdigare sätt än arbetsgivarna.

Arbetsmarknaden borde handla om att få in unga människor, inte att krampaktigt behålla de äldre. Facket borde ta striden för meningsfulla jobb, slåss för undersköterskor, pedagoger i förskolan, lärarna, butiksbiträden, servitriser, hotellpersonal och andra som sliter hårt för låga löner. Jag hör aldrig facket ta en enda strid. Jag ser dem inte. Nu när det är förslag på att vi ska jobba längre, och alltså få färre år som fria medborgare, borde facket ryta till, säga ifrån, ta ställning, ta en strid, skriva en artikel.

Facket var med om att bygga det här landet starkt och tryggt. De senaste fyrtio åren har facket varit med om att riva ner det här landet. Så illa är det.

Krönika från Marcus Birro. Hela HÄR.