Postat av Olli Rein
Den svenskiranska samhällsdebattören och islamkritikern skriver, med anledning av SVT Uppdrag Gransknings reportage om kvinnosynen i svenska moskéer, några rader på sin Facebook-sida.
Är fullkomligt rasande!
Får regelrätta flashbacks från uppväxten. Mamma som slogs blodig. Hennes apatiska blick, helt tömd på drömmar och livslust. Förnedringen i att tvingas bära slöja som litet barn. Skräcken för att själv få stryk eller bli kidnappad och bortgift mot min vilja. Hoten om att pappa skulle ta mig ur skolan i mellanstadiet, för att jag var alltför försvenskad. Hur jag fick nog som 13-åring och försökte ta livet av mig. Den muslimska äldre gubben som söp ner mig och våldtog mig när jag var 15 år.
Och det monumentala sveket från en svensk vuxenvärld som hellre blundade för allting, gav mig en klapp på axeln med beröm om att “du är så stark, Nasrin. Det här fixar du!” För att sedan lämna mig i sticket så till den milda grad att den enda utväg jag såg var att bo på gatan och i knarkarkvartar, utan en krona på fickan.
Och det fortsätter! Det är tiotusentals olyckssyskon till mig som i detta nu tvingas genomlida samma helvete och värre ändå, för att naiva konflikträdda fredsskadade svenskar hellre dravlar om rasism, än står upp för att även vi som är födda i Mellanöstern och andra liknande kultur ska få leva på samma villkor och åtnjuta samma rättigheter som ni tar för givet.
Skäms, kulturrelativister! Ni har blod på era händer. Er passivitet kostar människoliv!
Olli lämnar den starka texten ovan okommenterad. Det är ändå ingen ide att jag ger min syn på Faceboksinlägget. Ni lär i vart fall göra er egen tolkning av det Nasrin skriver, och det med all rätt.