Apropå veckans gladnyhet att Sveriges sämsta skola Rosengårdsskolan, äntligen stängs: Norska Finansavisen har intervjuat några av de kvarvarande norska eleverna i en riktigt islamiserad stadsdel, Groruddalen i Oslo, och på en skola, som verkar som den norska motsvarigheten till Rosengårds- skolan.
Två unga norrmän, som gjorde uppror mot sin permanenta dhimmisstatus, berättar: Det är en hierarki, där etniskt norska pojkar står lägst på rangstegen. Ingen vill vara norrman här. Norsk är synonymt med svag. En inställning som inte minst förmedlas av lärarna.
Låt oss kalla honom Omar. Han försöker att övertala Andreas till att bli muslim. Han berättar om domen och helvetet som väntar alla som inte underkastar sig islam i tid. Han berättar hur Andreas måste sluta leva, och hellre satsa på det nästa livet och försaka idag.
Men Andreas säger att han är skeptisk till islam, ja t.o.m. starkare än det: Han gillar inte islam, med underkastelsen, hängivenheten, kvinnosynen, mycket om de dygdiga kvinnorna, slöja inte för de vill, utan för att de ska. De diskuterar, diskussionerna utvecklas till argument.
Han sa att han skulle döda mig, så jag hotade honom tillbaka. Andreas knyter kontakter med etniska norrmän inom motorcykelgängen, för att få beskydd, en 1% klubb. Hade jag inte känt dem, skulle han Omar ha mördat mig. Andreas är fortfarande rädd. Han lyfter skrot på gymmet för att bli starkare.
Han överväger att börja gå knivbeväpnad, men han vill inte bli tagen i polisens knivkontroller. Han avtalar med vänner att de gemensamt ska stå upp för varandra. Även vännerna lyfter skrot och tränar kampsporter. Muslimer slåss inte en mot en. Möter du dem ensamma är de fega.
Möter jag Omar ensam, går han förbi mig. Om vi möts och jag är ensam, men han är med i ett gäng, får jag i bästa fall stryk.
Marius lyfte blicken. Nu kan han börja att analysera det hela. Det är en hierarki, där etniskt norska pojkar står allra längst ner på rangstegen. De kommer att plågas om de inte lägger sig platt ner, om de inte blir norska invandrare.
Om en norsk yngling kommer i bråk, har han oftast bara en liten familj och ett litet nätverk runt sig. I motsats till en pakistanier eller somalisk yngling så har han inte en klan med bröder, kusiner, farbröder och morbröder, som kommer stormande till varenda konflikt.
Ofta är allt de har en ensamstående mor. Han känner att den norska kulturen blir utkonkurrerad. Ingen vill vara norsk här. Norsk är synonymt med svaghet. Det är den känsla, som inte minst förmedlas av lärarna. De är rädda. De törs inte säga ifrån.
Dom borde tala om hur många rektorer det varit på Vestli skola de sista åren, och fråga dom varför dom har slutat. De har ingen kontroll, men dom gör allt för att lägga tillrätta för de muslimska eleverna. Under hemkunskapstimmarna måste alla tillreda halalkött.
Invandrarna slipper nynorskan, medan jag måste ha den. De muslimska flickorna slipper gymnastik, självklart kan de inte byta om tillsammans med andra flickor. Vi måste anpassa oss till deras kultur – inte de till vår.
HRS berättar hur artikeln gett en närmast explosiv debatt om katastrofsituationen i de islamiserade skolorna.
Översättning från norska av Olli Rein, som kommer tillbaka med kommentar till artikeln imorgon. Nu säger jag God Natt till er som likt mig tänker tryna några timmar. Till er andra, sitt inte kvar för länge, ni vet Petterssons är vanebildande, och kan i värsta fall ge lätta till måttliga besvär i ett övergångsskede och eller i för stora doser.
Angående den utlovade kommentaren, så finns den bland kommentarerna nedanför här. Ni vet nog att jag hellre debatterar med er, än att skriva något okritiserbart inom inläggets ramar, och att jag sedan kan avstå att kritisera det som skrivs emot mig. Vänner det är inte min avsikt att inte lufta mina åsikter i detta ämne, och andra med för den delen. Men jag gör det gärna i ert sällskap.
