Pettersson som klippt delar ur en artikel om kulturvänsterns intolerans av Bengt Ohlsson. Nu handlar det om kultur men det hade lika gärna kunnat vara integration med samma människor inblandande.
Bengt Ohlsson nedan
För snart en månad sedan skrev jag en artikel som fick rubriken ”Måste kulturen vara vänster?”. Jag påstod att man inom kulturlivet förutsätts stå till vänster, och att allt annat bemöts med stor misstänksamhet. Jag beskrev min egen leda inför denna kvävande konsensus.
Jag drog på mig en rejäl skitstorm. Åtminstone från dem som tillhör både kulturen och vänstern och som besvarar frågan i rubriken med ett rungande JA.
…inte ens intelligenta vänstermänniskor har monopol på VERKLIG medmänsklighet…
Ganska snart blev det komiskt, när Ilsken Kulturarbetare nummer 104 infann sig för att vittna om hur röstsvag vänstern var, och att det således var extra ruttet av mig att angripa den.
Medierna kände snabbt den hetsande vittringen av Kulturbråk. Olika program ringde och ville ha mig till paneler och soffor. Jag sa nej till allt. Det brukar jag göra när de vill att jag ska kommentera kommentarer eller debattera debatter. Det skulle kännas som att stiga ner i ett gammalt grått badvatten.
Det var helt surrealistiskt. Som att ensam stå omringad av tio personer som skriker hatiskt i munnen på varandra om hur feg man är som angriper någon som är mycket svagare!
Jo, jag har mött ilska förut. Men inte på det här sättet. Det här var en ilska mot någon som gjort något otillbörligt. Brutit mot Genèvekonventionen. Det var ilskan mot en landsförrädare som sålt ut hela befolkningen till en ockupationsmakt för trettio silverpenningar.
I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.
Om något vittnar det om hur ödslig den politiska åsiktsfloran har blivit inom kulturvärlden. Det är liksom: vänster, vänster, vänster – Jimmie Åkesson.
Men om mina TRE HELSIDOR i stället hade varit pepprade med vänsteråsikter, ett brandtal om de ökande klyftorna, den oanständiga skattepolitiken som bara gynnar de välbeställda och en statsminister som tvingar i väg cancersjuka till arbetsförmedlingen… tror ni att det hade väckt lika mycket anstöt då?
När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”
Verkligen? Läs hela artikeln HÄR.
hehe som om åkersson skulle vara speciellt höger då eller? 🙂 detta sketland vet inte ens vad höger eller konservativa åsikter är över huvud taget utan all politik i sverige är olika nyanser av rött.