Av Stefan K

Vi läser nu i tidningarna om somalier som samlas för att med hjälp av olika aktiviteter samla in pengar som ska skickas till nödställda  i hemlandet.

Jag ser egentligen inget fel med det, för vem av oss skulle inte ställa upp och försöka hjälpa föräldrar, barn, syskon, släktingar och goda vänner som hamnat i problem?

Problemet för många av oss är att vi själva inte har de ekonomiska resurser som ibland krävs. Vi tvingas med andra ord att prioritera och självgoda som vi är så prioriterar vi ofta vår egen och familjens situation först. Annat vore om vi hade pengar som inte var våra egna och vi satt med vetskapen om att skattebetalarna var vänliga nog att spä på hushållskassan med jämna mellanrum.

Någonstans här ser jag hur verkligheten berättar en sanning som media inte gärna vill rota i, för samtidigt pågår en annan välkänd debatt, nämligen den om barnfattigdomen.

När vi läser om och hör våra politiker tala om denna barnfattigdom som är mest utbredd bland de nykomna i förorterna, så läser vi om somalier som varje månad skickar hem pengar till kvarvarande familj och släkt. Vi har också hört hur dessa politiker försökt att överträffa varandra med löften och förslag om hur barnfattigdomen ska bekämpas i framtiden.

Här ser jag personligen ett problem som de vi kallar pk-Sverige inte ser. Många av dessa somaliska familjer består av arbetslösa föräldrar och ett stort antal barn. Självfallet är grundproblemet påtagligt redan här. Ingen begåvad människa kan väl tro att två arbetslösa föräldrar kan ge alla sina 8-10 barn samma förutsättningar som i de familjer där två arbetande föräldrar försörjer 2-3 barn?

Nu vet vi att dessa, oftast stora somaliska familjer där inte sällan de bägge föräldrarna går utan arbete, försörjs av oss skattetyngda medborgare som finansierar hela deras tillvaro. Om dessa familjer nu väljer att prioritera pengatransaktioner till bekanta i Somalia, så har de gjort sina val precis på samma sätt som vi själva gör våra. Att man sänder hem pengar som man får till att finansiera vardagen, hjälper knappast till att förbättra statistiken i den barnfattigdom vi nu hör nämnas var och varannan dag och som säkerligen blir en av huvudfrågorna i nästa valrörelse.

Törs vi gissa att det kommer att satsas ytterligare miljarder i den bidragsindustri där flyktingar från exempelvis Somalia utgör en markant del? Redan idag ges nykomna generösa bidrag och med nya reformer bakom knuten, så känns det som att vi skattebetalare tvingas ge samma bidrag två gånger.

Är verkligen syftet med bidrag till nykomna att pengar ska skickas till hemlandet och att vi p.g.a. detta ska pynta in ytterligare pengar för att barnen i de nykomna familjerna ska få sina iPods, märkeskläder och klassresor?

Lokaltidningen SN har haft ett antal artiklar i frågan, men valt att inte publicera dem på webbilagan. Varför kan vi bara ana, men jag tror att reaktionerna och kommentarerna från läsarna skulle få en helt annan utgång än den tidningen hoppas på.