Av Olli Rein
The Animals var ett brittisk R&B– och bluesinfluerat rockband aktivt på 1960-talet. Gruppen bildades i Newcastle-upon-Tyne, Storbritannien år 1962 och kom att ha stor betydelse för british invasion-fenomenet. Chas Chandler, gruppens basist, blev senare manager för Jimi Hendrix och satte samman hans grupp The Jimi Hendrix Experience. The Animals invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1994.[1]
Gruppen bestod ursprungligen av Eric Burdon (sång), Hilton Valentine (gitarr), Alan Price (orgel), Chas Chandler (bas), och John Steel (trummor). Medlemmarna hade spelat tillsammans i ungefär två år som The Kansas Five. 1964 tog man namnet Animals. Samma år hade gruppen fått kontrakt på skivbolaget EMI, och man släppte kort efter det sin första singel, ”Baby, Let Me Take You Home” vilken nådde övre regionen på Englandslistan. Den var en tolkning av Eric Von Schmidt’s ”Baby, Let Me Follow You Down” (alt. ”Baby, Let Me Lay It On You”). Nästa singel släpptes sommaren samma år och var en version av traditionella sången ”House of the Rising Sun”. Gruppen piffade upp sången med gitarr och keyboard och Eric Burdon sjöng med en ylande vild röst. Detta blev gruppens genombrott och var en stor internationell hit. Den toppade både Englandslistan och billboardlistan, och det är nog i första hand denna låt man tänker på när man talar om the Animals.
Nästa stora hit kom på våren 1965, en cover av Nina Simones ”Don’t Let Me Be Misunderstood”. På våren släppte de ännu en cover, denna gång på Sam Cookes ”Bring It On Home to Me”. Animals toppade Kvällstoppen i Sverige med den låten. Sommaren samma år släpptes ”We Gotta Get out of This Place”. Nästan direkt efter att ”We Gotta Get out of this Place” släppts lämnade organisten Alan Price gruppen. Detta var officiellt för flygskräck, men vissa källor säger att rivalitet om ledarplatsen i gruppen uppstått mellan Burdon och Price. Han ersattes med Dave Rowberry som hade ett förflutet i olika jazz och blues-band. Alan Price bildade kort efter Alan Price Set. På hösten släpptes nästa singel, ”It’s My Life” som liksom de ovan nämnda låtarna blev en brittisk topp-10 hit.
Gruppen ogillade dock materialet de fick av sin producent att spela in. Man poängterade allt mer att detta nog var något för kommersiellt för gruppmedlemarnas smak. På grund av detta bytte de både producent och skivbolag. Nu gavs gruppens skivor ut på Decca istället.
Tre originalmedlemmar lämnade samma år gruppen. Först ut var trummisen John Steele. Barry Jenkins ersatte honom tidigt 1966. Gruppen hade sedan två brittiska hits till det året, ”Inside-Looking Out”, ”Don’t Bring Me Down” och en i USA med en version av ”See See Rider”. Chandler lämnade gruppen efter inspelningen av ”Don’t Bring Me Down” och inte långt efteråt försvann även Valentine. Nu var det bara Eric Burdon kvar av originaluppsättningen.
Burdon skapade nu det nya Animals som fick namnet Eric Burdon and the Animals. Detta markerade en vändning i gruppens musik. Burdon utvecklade nu en slags ”psykedelisk blues”. Gruppen bytte också skivbolag en gång till. Den här versionen av gruppen, vilken bestod av Burdon, Jenkins, John Weider (gitarr/fiol), Vic Briggs (gitarr/piano), och Danny McCulloch (bas) fick större framgångar i USA än på hemmaplan (tidigare hade det varit tvärtom). Singeln ”San Franciscan Nights”, vilken hyllade livet i San Francisco var deras första hit, och deras största hit i USA sedan ”House of the Rising Sun”. Två hits till blev det, ”Monterey”, och antikrigslåten ”Sky Pilot”. År 1969 var Animals totalt upplöst och Burdon hoppade in i den amerikanska musikgruppen War.
En återförening skedde 1976, och man höll här ihop till en bit in på 1980-talet.
Ett riktigt bra brittiskt R&B band som kom rätt från första början med sin version av The House of the Rising Sun i USA, då den gick ända upp till toppen på både Billboardlistan i USA och på Englandslistan. The Animals hörde till the brittish invasion i USA och hade man inte fått strul med medlemmar i bandet som slutade och letade sig till andra band, så hade de troligen blivit en än större succe än de nu blev.
Nåväl det blev väl inte så dåligt ändå, efter några omstarter och några reunions så fick de kliva ini Rock and Roll Hall of Fame år 1994. Det finns mer att läsa på engelskspråkiga Wikipedia.
Jag tackar för upplysningarna Peter och tror dig på ditt ord. Alen Price startade väl sedan sin egen grupp Alen Price set, jag har hört namnet men känner inte till någon av deras låtar.
Hur som helst så hade Animals kunnat bli större än de blev, om bandet hade hållit ihop bättre och om strul med royalties och blåsningar från en av deras managers hade uteblivit. Då hade dom fått mer lugn och ro för att kunna producera låtar och spela in skivor. Turnerade gjorde dom väl så mycket ändå, att det kanske hade varit svårt att öka på den biten.
Peter skulle du kunna vara intresserad att sköta den här biten åt oss, när sextiotalsmusiken är slut om ett par veckor lite drygt kanske. Jag har för dålig kunskap för de decennier som följer efter sextiotalet, så det skulle inte bli bra alls. Om du har lust så kan du väl skriva några rader och skicka in dom till vår E-post, som finns under fliken ”Om Bloggen”
Jag fick mycket intressant info från en engelsk Animalsfanatiker om hur det gick till när de skulle ”dela” på intäkterna från ”Den där låten”. Skivbolaget tyckte tydligen att man inte kunde skriva fem namn på etiketten så de nöjde sig med Prices namn (det hade väl gått lika bra att bara skriva ”Animals”). Han var kanske mest ansvarig för arret men enligt min engelske kontakt så borde åtminstone gitarristen Hilton Valentine också ha fått sin del för sitt sätt att spela gitarr på den. Dessutom så gillade inte Price de övriga medlemmarnas lir på låten.
När det dags att börja betala ut royalties så blev det Price som fick allt och när de i samma veva skulle ut på en turné så lämnade han gruppen. Som jag förstått saken, även om jag inte frågade specifikt, så fortsatte Price att ta emot royalties under årens lopp. Med detta i baktanke så är det underligt att gruppen återbildades två gånger med originalmedlemmarna (1977 och 1983).
Dessutom hade The Animals en manager som blåste dem på massor av pengar. Ingen ovanlig företeelse i sextiotalets musikvärld.
Hej Olli, du har rätt om mössan. Ja maken till politiker som är snarstuckna och ovilliga till att diskutera politik.Rädda är de också för att stöta sig med HSB. (hansombestämmer).
Du har rätt. Det är mössan som är huvudsaken, och det finns dom som bara använder huvudet till att ha mössa på. Bli nu inte förskräckt för jag menar inte dig, men kanske flera av Malmös politiker om jag fattat dig rätt.
Hej Olli,tack själv. Förlåt om jag tjatat om den där låten, minnet är bra men kort ibland. Fast de säger att man ”minns till musik” som vi hade som tema på ett äldreboende som jag vikarierade på ett tag.
Ja det tog sin tid innan man såg Kerst Adams Rey i TV för hon var ju en radioröst. Hon var väldigt liten , eller hur?
Här sitter vi och bloggar, kommenterar och mejlar. Vi har ingen aning om hur vi ( de andra) ser ut, långa, korta ,vita, svarta, smala eller tjocka. Man kan inte låta bli, att föreställa sig och man får en bild framför sig som antagligen i de allra flesta fall inte stämmer med verkligheten. Men vad gör det?
Ha det bra och glöm inte mössan i denna kalla bistra dag, brrr
Tack för din kommentar Eva-Marie! Jag har lyssnat på din låt både nu och någon gång före jul när du nämnde samma låt. Jag får konstatera att den kanske inte är i min smak, men det är inte därför jag inte spelar den. Den låten är inte från den period jag har begränsat mig till (1955 – 1969). Vore den det och dessutom kvalificerad så skulle jag spela den om jag så hatade den. Några principer måste man ju ha, men spela den du i något bra sammanhang, du är ju inte bunden till några sådana löften.
I övrigt får jag hålla med dig om House of the rising sun. Om du går in på Joan Baez på YouTube från min Blogg, så hittar du hon den hos henne också, fast då från den andra sidan. Det är mycket tänkvärt! Ja Kersti Adams Ray har man växt upp med, det dröjde länge innan jag fick se henne. Då blev jag lika besviken, som jag blev när jag besökte huvudkontoret på mitt byggbolag i Stockholm och letade upp den sinnliga sexiga tjejen i växeln, som jag pratat med så många gånger under åren. Hon visade sig vara en bedagad dam i 55- årsåldern och tämligen fet. Då jag var ca 30 så brydde jag mig inte om att gå fram och hälsa ens. Så kan det gå när ens illusioner inte visar sig stämma med verkligheten. Du vet det där som verkar hända mellan dig och Illmariga Rep-Ola. Ha det Eva-Marie. Och visst ett tag till spelar jag på, och är det någon från den tiden jag har glömt, så är jag tacksam för påminnelser om ca 14 dagar från nu. Så många har jag ungefär kvar i lagret. Sen ska jag nog aldrig ta på mig en så här långvarig sak igen. Men många bra musikanter har jag kvar, det lovar jag dig.
Bra Peter! Det var intressant att få veta. Det som stod som en möjlig anledning, var att det var strid mellan Eric Burdon och Alen Price om vem som var ledare för bandet. Har du någon källa du kan ange?
Det fanns en annan anledning till varför Price lämnade gruppen. Det var meningen att alla medlemmar skulle stå som arrangör till ”House of the Rising Sun”, men när skivan var tryckt så var det bara Prices namn som stod där och följaktligen fick han alla royalties. Detta upptäcktes samtidigt som gruppen skulle ut på en stor turné och då flydde han fältet.
Hej Olli, tänk vissa låtar blir aldrig slitna och gamla. House of the rising sun, är lika bra än. Den upptäckte man långt efter den skrevs då man själv var tonåring och nu spelar den tonårige sonen den.
Hörde ett program med Kerstin Adams Rey, du vet hon som spelade pop på radion. När hon skulle på toa så la hon på House of ….för den var så lång.
Har du hört hennes brors son, Daniel Adams Rey?
Han har en låt som heter ”gubben i lådan” den tycker jag är himla bra. Lyssna på den, jag lovar den är cool.Min bästa låt för tillfället!!
Ha det gott, Olli och spela på.