Av Pettersson  

Journalisten Anna Ekström varnar för att Mattias Gardell och Jan Hjärpe skönmålar Muslimska brödraskapet. Läs artikeln i Expressen eller nedan

Ett antal analytiker, inklusive svenska forskare, försäkrar att Muslimska brödraskapet, som via socialt arbete byggt upp en väljarbas i Egypten med flera länder, är en moderat organisation. Professor Mattias Gardell kallar dem ”folkhemsislamister” och professor Jan Hjärpe liknar dem vid Kristdemokraterna. Men när brödraskapets egna företrädare talar till punkt låter det annorlunda. De kan säga sig vara emot diskriminering och för tyranni – i samma mening. Kruxet är att ledarskapet ofta uttalar huvudsatsen och ”glömmer” den villkorliga bisatsen, en taktik de knappast är först med i den politiska historien.

Muhammad Badie, brödraskapets högste ledare, förklarar i ett tal från 2010 vad ”moderat” och ”reform” betyder. Att vara moderat är att gå tillbaka till den rena koranen och sunna. Reformationen av ”nationerna” innebär i ett första steg ”att disciplinera och träna individers själar”.

I en fredagsbön från samma år slår Badie fast att koranen är den muslimska nationens konstitution som är till förmån för alla människor. Ingen ska utestängas från dess regler på grundval av religion, hudfärg, kön, social status eller språk. Denna definition av lika rättigheter innebär tyranni för såväl ”otränade” muslimer som ickemuslimer.

Ickemuslimer sägs i ett utkast till den egyptiska grenens politiska plattform från 2007 ha mänskliga rättigheter ”såvida dessa överensstämmer med samhällets grundvärderingar” och på villkor att ”sharia är lagstiftningens huvudkälla”. Därmed måste ”en islamisk stat säkerställa att det inte utförs några ritualer, bedrivs någon propaganda eller företas några pilgrimsfärder som motsäger islamiska aktiviteter”.

Man förordar fria och öppna parlaments- och presidentval. Men de verkställande och lagstiftande makterna måste konsultera ett högsta prästerligt råd. När det råder oenighet mellan presidenten och det högsta rådet ligger avgörandet hos prästerskapet.
När kvinnan kommer på tal aktualiseras arvet från europeisk nazism, som grundaren Hassan al-Banna inspirerades av. Hennes rätt att ”följa sin natur” i ”den nationella väckelsen” innebär att ”se till att familjen i vår egyptisk-arabisk-muslimska kultur tjänar som den grundläggande enheten”. Badie nämner sekulärnationalistiska drag som ”arabismen” och ”den sunda nationen”. Det kan vara så att ideologin primärt är stornationalistisk och att stöldgodset från islam är utvalt i syfte att vidga nationen och ge nationalkänslan en starkare andlig förankring.

Fientligheten mot ”den sionistiska entiteten” är så djupt rotad efter lång tids antisemitisk propaganda att rörelsen öppet kan tala om att befria muslimskt land från sionisterna. Men Badies organisation vill också bekämpa ”den globala sionismen”, en konspiration som i antisemitiska kretsar anses styra allehanda motståndare. Världssionismen förstår bara maktspråk, försäkrar ledaren, och kräver att man ”uppfostrar en jihadgeneration som strävar efter döden på samma sätt som fienderna strävar efter livet”.

Badie meddelar även att hans organisation motsätter sig terrorism. Det låter betryggande tills han specificerar vad han menar med terror och jihad. Terrorism är enligt Badie ockupationen av land, men han drar inte gränserna för sina landanspråk. Jihad tycker ledaren däremot är legitimt, bland annat för att göra Allahs ord till högsta auktoritet. Slagfältet kan vara hela världen eftersom han menar att sharia är alla människors lag.

Politiska organisationers bruk av den kluvna tungans retorik brukar stå i proportion till ideologins grad av brott mot människorättsprinciper. Så var det med förra århundradets nazister och kommunister och så är det med dagens islamister. Då begick lärda människor misstaget att skönmålade totalitära ideologierna. Det behöver man inte upprepa nu när brödraskapets grymmaste programpunkt genomförs inför världens ögon: Filialen Hamas berövar barn deras medfödda vilja att leva.

─ Pettersson säger som tidigare, att i år är det år 1432 enligt islamsk tideräkning. Alltså rena rama medeltiden och den vill vi inte tillbaks.