Av Olli Rein
Från att ha varit en het bransch med mycket snabb tillväxt, som göddes med offentliga medel, brottas världens vindkraftsindustri i dag med en besvärande överkapacitet. Dess extrema kapitalintensitet gör vindkraften till en dålig jobbskapare, skriver Marian Radetzki och Jonny Fagerström.
Svensk vindenergi, SV, beräknar att den planerade utbyggnaden av vindkraften till 25–30 TWh, 2020 skapar 12 000 –14 000 nya jobb. Denna oerhört ambitiösa satsning kräver väldiga subventioner som enligt vår överslagskalkyl uppgår till 300 miljarder kronor fram till 2035. Samtidigt blir elen dyrare om investeringarna förverkligas.
Studier som har gjorts i bland annat Norge och Spanien demonstrerar att SV: s siffror är en myt. Subventionskostnaden per stadigvarande jobb i vindkraften klarar jämförelsen med kostnaderna för andra jobbskapande åtgärder dåligt. Och många arbetstillfällen går förlorade när förbrukarna får betala mer för elen.
Norska erfarenheter 2008–2009 visar att subventionerna i snitt har varit 6,4 miljoner kronor för varje permanent vindkraftsjobb. En park med 32 vindkraftverk, som färdigställs sommaren 2011 uppges ha förbrukat 587 Mkr i statligt investeringsstöd och väntas ge åtta bestående arbetstillfällen. Det blir häpnadsväckande 73,5 Mkr i kapital per jobb.
Så inleder Marian Radetzki och Jonny Fagerström sin sågning av vindkraften som jobbskapare på grund av dess kapitalintensitet, på Dagens Industris debatt. De fortsätter med att ge fler exempel på andra extremt dyra kapitalkostnader och väldigt få arbetstillfällen.
Till exempel i Norge beräknas 3 av 4 kronor försvinna till utländsk industri som producerar vindkraftsutrustning. Modern förnybar energi i allmänhet och vindkraft i synnerhet är därför en usel verksamhet för att skapa sysselsättning
Det här är ju nästan alla våra politiker inom sjuklövern överens om att det ska byggas, och de hävdas också från det hållet tillsammans med vindkraftsenergibolagen, att dessa utbyggningar ändå är billigare än t.ex. ny kärnkraftsteknik.
Våra siffror avser endast vindkraftssektorn – utan hänsyn till hur resten av ekonomin påverkas. Med en bredare syn är det nödvändigt att också beakta de jobb som inte blir av när vindkraftssatsningen åderlåter ekonomin på investeringskapital och när höjda elkostnader urholkar nationens konkurrenskraft.
En spansk studie beräknar att 2,2 jobb går förlorade för varje grönt jobb som vindkraften skapar. Italienska erfarenheter pekar i samma riktning, och om det stämmer så leder den svenska vindkraftsutbyggnaden till att 20 000 jobb förloras.
Den globala vindkraftsbubblan pyser betänkligt i finanskrisens spår, och allt flera länder har svårt att hålla subventionsnivåerna, när ländernas budgetar ska återställas till det normala med högsta prioritet.
När länder som Spanien sedan början av 2009 tvingats till neddragningar av statliga subventioner med 30 % så drabbar det den spanska branschen med tusentals permitterade och inverkan på andra hårt skuldsatta länder som Grekland och Portugal.
I USA står stora parker med tusentals utrangerade vindkraftverk som monument över miljarder bortkastade dollar. Investerarna som gick in med entusiasm medan staten var frikostig, ansåg sig inte ha råd med underhållet av anläggningarna när de offentliga stöden krympte. Vindkraftsparkerna omvandlades därför successivt till irreparabelt skrot.
De senaste årens utveckling pekar på vådorna för en industri som vindkraft att alltför hårt luta sig mot den statliga givmildheten med dess inbyggda instabilitet. När utrymmet för offentliga utgifter krymper eller när ändamålet med den stödda verksamheten förlorar trovärdighet hos politikerna, stryps subventionsflödet.
De som har satsat stort på en ljus framtid kommer att bli besvikna eller rentav utarmade. Relativt få anställda kommer dock att drabbas i denna extremt kapitalintensiva verksamhet.
Ju mera man avviker från marknadsekonomin, desto större blir alltid den ekonomiska katastrofen anser Olli Rein, eftersom det är ett fejkat pris man jobbar mot.
Läs hela artikeln på DI – debatt