SVERIGES GRUNDLAG. Nedanstående inlägg skrev jag den 13 augusti 2010, men efter polisman Peter Springares Facebook uttalande kan det passa med en repris. 

”I Sveriges grundlag står det ─ att varje medborgare har rätt att i tal, skrift och bild eller på annat sätt uttrycka tanka, åsikter och känslor och att all makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning, allmän och lika rösträtt”

Klart och tydligt, enkelt att förstå ändå gäller inte detta i vårt land.

Från 1100-talet och framåt växte Handelsförbundet Hansan fram, tyska handelsmän bosatte sig i Sverige och spelade en stor roll för administration och handel. Från den östra delen av Sverige (nu Finland) kom folk och livnärde sig som fiskare, hantverkare och tjänstefolk, holländare slog sig ner på västkusten som handelsmän.

På 1500 och 1600-talen värvades rådgivare, skeppsbyggare och andra specialister ex. inom järnindustrin. Det bedrevs en medveten politik att få finnar att bosätta sig i ”finnmarkerna” och när östra rikshalvan förlorades till Ryssland 1809 kom fler finnar, även folk från Baltikum flyttade hit. Trots passfrihet blev antalet utlänningar aldrig stort, kanske 2-3 % av hela befolkningen.

Från 1850 till 1925 förlorade Sverige c:a 1 miljon utvandrare, möjligheten verkade bättre framförallt i USA som var i stort behov av arbetskraft. Amerikanarna skickade värvare hit, för många gick det bra men c:a 200 000 återvände till Sverige.

Under Hitlertiden kom det hit drygt 150 000, framförallt från de nordiska länderna och Baltikum. Efter kriget återvände de flesta hem med undantag av de balter som inte utvisades.

På 1950 och 1960-talen hade vi en exempellös tillväxt, under Rekordåren, och stora behov av arbetskraftimport. Svenska företag värvade folk utomlands och invandringen var i princip fri, jobb fanns men det pratades om att det var gästarbetare, gäster som kom för att arbeta och som så småningom skulle återvända hem. De som inte återvände blev assimilerade, ibland gick det trögt för föräldrarna men barnen blev svenskar på några år.

Från början på 1970 talet började problemen, invandringen hade skapat en kedjereaktion som ur arbetsmarknadssynpunkt var sämre för landet, de som kom hade sämre kvalifikationer för arbetsmarknaden och arbetsmarknaden krympte.

Inför valet 1985 hade antalet asylsökande nått en betydande nivå och intresset hos allmänheten var stort. Palme försökte stoppa de stora flyktingsströmmarna men ville inte diskutera saken ”sådana saker diskuterar vi inte” ─ Locket lades på ─ de som ändå försökte kallades fascister. Detta trots att det var Palme som 1975 öppnade för mångkulturen och Sveriges väg utför började. 

Sedan vet vi hur det gått ─ locket sitter fortfarande rejält fast ─ frågan ska inte diskuteras, de som försöker kallas ännu fascister och rasister, trots att alla vet att det är bättre att diskutera än att inte prata om de stora problem som finns.

Inte minst ur demokratisk synvinkel är det inte bra med ett land fullt av åsiktsförtryck och förtryck av oliktänkande. Hoppas etablissemanget och journalistkåren vet vad de gör, men jag tror inte det, framförallt tror jag inte de är beredda att ta ansvar för det de åstadkommer.

Så lagt lock ligger men tillsammans kanske vi kan bända upp det!

Pettersson