Krönika av Tomas Brandberg i Samtiden

Hjärtliga relationer med Pol Pot, Fidel Castro, Robert Mugade, al Fatah, MPLA och Revolutionär Kommunistisk Ungdom. Socialdemokraterna är kanske inte det parti som ska peka finger så mycket mot andra, skriver Tomas Brandberg.

I partiledardebatten för en vecka sedan anklagade statsminister Stefan Löfven Sverigedemokraterna för att vara ett ”nazistiskt parti”. Just detta påhopp var tydligen för grovt till och med för Stefan Löfven, för han tvingades ta tillbaka det efteråt, men han har vid upprepade tillfällen anklagat SD för att ha haft hakkors på sina partimöten i det förflutna. Inte heller detta kan han belägga, vilket framhålls av inga mindre än Expo, vars inställning till SD är allt annat än välvillig.

Men strategin från Löfvens sida går inte att ta miste på. I en situation som sakpolitiskt är mycket obekväm för socialdemokratin, där avhoppen av desillusionerade väljare till SD fram till valet riskerar att bli massiva, väljer han att smutskasta sina motståndare och framställa dem som dåliga demokrater. Sverigedemokrater brukar inta en defensiv hållning till detta och utan omsvep tillstå problem i det förflutna, frågan är om det inte är dags att gå till motoffensiv nu.

Stefan Löfven har varit engagerad i socialdemokratin sedan tidigt 70-tal. Därmed har han hunnit med att vara partikamrat med Birgitta Dahl på den tiden hon hyllade Pol Pot, en av världens mest blodbesudlade diktatorer. Hur kunde Löfven stanna kvar i en sådan rörelse?

Han applåderade förmodligen också Olof Palme och Pierre Schori på 80-talet när de var vänner med odemokratiska ledare över hela världen. Pierre Schori har uttryckt sin djupaste vördnad för Fidel Castro, vars diktatur på Kuba finns kvar än idag. Palmes efterträdare, Ingvar Carlsson, fångades på bild när han gick och faktiskt höll Zimbabwes diktator Robert Mugabe i handen, långt efter att det klarlagts att Mugabe var ansvarig för mord och etnisk rensning.

Att det skulle ligga långt borta i tiden duger aldrig som ursäkt när det gäller SD, men låt oss för all del gå till mer aktuella händelser. Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU samarbetar helt öppet med RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, en vänsterextrem organisation som alltså ser revolution som politisk metod.

Erika Jörgensen, SSU Stockholm, försvarar samarbetet med RKU så här i Expressen:

”Det är många organisationer som är med, … Jag ser inte det som ett problem när vi samlas under samma banderoller och budskap som vi har kommit överens om tillsammans.” Inget avståndstagande alltså och detta var i våras. Jag tillägger att kontakter mellan SSU och andra våldsbenägna element i extremvänstern har påvisats.

Socialdemokraternas kontakter med odemokratiska rörelser i Afrika fortsätter också alltjämt. Mycket nyligen fotograferade den ledande socialdemokraten Veronica Palm sig själv i Angola, iklädd knallröd MPLA-skjorta, MPLA-keps och MPLA-väska. MPLA är Angolas styrande parti, vars kränkningar av mänskliga rättigheter är väl dokumenterade. Ingen reaktion på detta hördes från partiets håll.

I en nyligen publicerad debattartikel i Expressen upprepar just Veronica Palm det numera vederlagda påståendet att SD skulle ha använt sig av nazistflaggor. Själv har hon med anspelning på Israel twittrat om vilka ”Dom Utvalda ska bränna nästa gång?” Hennes eget omdöme vad gäller antisemitism och Israel är alltså under all kritik.

Och det handlar absolut inte bara om Palm som individ. Socialdemokraterna har al-Fatah på de palestinska territorierna som officiellt ”systerparti” och skickar via Palmecentret dessutom betydande ekonomiska medel till denna organisation. Al Fatahs väpnade gren, Al-Aqsa-martyrernas brigader, är terroriststämplade av både USA och EU. Höga företrädare för socialdemokratin har också demonstrerat tillsammans med terrorstämplade Hamas och Hizbollah.

När socialdemokrater pekar ut andra som mindre goda demokrater ägnar man sig alltså åt hyckleri på mycket hög nivå. De är långtifrån så fläckfria som den högfärdiga attityden antyder och går dessutom gärna i armkrok med Vänsterpartiet, vars förflutna förstås är ännu värre.

Jag anser att man som sverigedemokrat ska förhålla sig ödmjukt till sådant som gjordes i partiets namn på 90-talet. Man ska heller inte förneka att företrädare för SD har uttryckt sig olämpligt även i modern tid. Jag anser vidare att det politiska samtalet i första hand ska handla om sakfrågor med anknytning till situationen i Sverige idag och i framtiden.

Men från och med nu borde sverigedemokrater, från gräsrotsnivå till riksdagens talarstol, påminna sossarnas om deras egna antidemokratiska ”vänskaper” varje gång de tigger om det.

Tomas Brandberg

***

Stefan Löfvens nazistiska rötter

Mysteriet med hakkorsflaggorna löst – det var på S-möten Stefan Löfven såg dem