Av Stefan K

Hur behandlar Sveriges makthavare den politiska arenan kontra sina norska kollegor?

Jens Stoltenberg har i alla forum, såväl i svenska, norska och utländska, fått ta emot mängder av beröm för sitt sätt att hantera tragedin i Oslo och på Utøya. Detta beröm har han gjort sig förtjänt av, då han uppträtt som en värdig regeringschef förväntas uppträda.

I medier hyllas också den gemenskap som det norska folket nu kollektivt visar upp för omvärlden, men denna är ingen nyhet. Se bara på 17:e maj då hela det norska folket, såväl i Norge som utomlands, samlas och hyllar sitt land, sin kultur och sina traditioner. I Norge älskar man sitt land, man älskar sin historia, man älskar sina traditioner och man älskar sin kultur. I sorgearbetet efter Anders Breiviks massmord, ser vi nu hur politiker från det drabbade Arbeiderpartiet, det största borgerliga partiet Høyre och det i Sverige så kritiserade Fremskrittspartiet, står sida vid sida för att bearbeta sorgen och värna öppenheten och demokratin. Efter dådet strömmar nya medlemmar till de politiska partierna och medlemsantalet har stigit rejält på bara en vecka och detta hyllas unisont i både media och bland de politiska partierna.

I Sverige har vi en statsminister som vänt demokratin ryggen genom att ta avstånd från ett demokratiskt genomfört val och som dessutom hävdar att man får skylla sig själv om man har extrema åsikter. Vi har en regering vars representanter gång efter gång nedvärderar Sverige, alla våra traditioner, våra seder, vår kultur och som dessutom inte drar sig för att kalla oss svenskar för lata, inkompetenta och oföretagsamma. Vi har en f.d. oppositionsledare som tycker våra traditioner är töntiga, att Sverige inte skulle vara värt att leva i om vi inte hade muslimska invandrare i landet och vi har en nuvarande oppositionsledare som vill lösa det senaste valresultatet med oparlamentariska krafter.

Utanpå allt detta så sitter journalisterna och håller dessa politiker bakom ryggen och stämmer in i den nedvärderande kör som egentligen vill avskaffa Sverige som nation och oss svenskar som en etnisk grupp. Vi har statsvetare som för fram ord som ”rasister” och ”främlingsfientliga” i alla sammanhang när kritiska ord förs fram om invandringspolitiken.Under vår egen nationaldag firar olika institutioner detta med att visa upp somaliska traditioner och afrikanska danser för omvärlden, en omvärld som måste fundera om detta är vad man förknippar med Sverige.

Samtidigt pågår också en ständig och allt smutsigare kamp för att få partier med obekväma åsikter att kasta in handduken. I denna kamp drar man sig inte för att använda osmakliga påhopp, lögner, våld och bland de medverkande i denna demokratiskt ovärdiga kamp finns såväl politiker, journalister, extrema krafter på vänstersidan och religiöst indoktrinerade personer.

Att idag säga att man älskar Sverige, vår kultur och våra traditioner kan under visa omständigheter utgöra en fara för den egna hälsan. I Sverige har vi inte den gemenskap och den kärlek till vårt eget land som man exempelvis har i Norge. Att som vissa, hävda att detta beror på vårt dåliga samvete för att vi inte har upplevt några krig sedan 1800-talets början är rent pinsamt. Faktum är att vi i Sverige inte tillåts att älska Sverige eller att känna oss som svenskar. De som ligger bakom detta beslut är de politiker som försöker förklara bort en misslyckad invandringspolitik och de journalister som i trettio års tid undanhållit sig att berätta sanningen om den.

Det klimat vi har i Sverige skulle aldrig accepteras av Jens Stoltenberg och det norska folket. Prata med någon norsk bekant och ni får detta bekräftat.

Idag är jag avundsjuk på Norge och det man visar upp för omvärlden. Trodde aldrig jag skulle behöva säga det, men idag skäms jag över mitt eget land.