Bab al-Salameh. Kyla, sjukdomar, halvsvält och rädsla för regimens bombflyg. Flyktingkatastrofen inne i Syrien blir värre för varje dag. DN tillbringade ett dygn i ett flyktingläger vid syrisk-turkiska gränsen.

 05.10 När böneutroparen manar till dagens första bön i moskén i flyktinglägret Bab al-Salameh syns bara en svag strimma morgonrodnad. Utomhustemperaturen är minus en grad. Kallfukten kryper genast in under kläderna. Bab al-Salameh ligger vid gränsstationen. På andra sidan syns ljusen från den turkiska staden Kilis. I lägret är det nermörkt eftersom det saknas el.

Före inbördeskriget fanns här bara en gränsbom och en gigantisk betonghangar där långtradarna inspekterades. Nu är Bab al-Salameh ett påtvingat hem för över 7 000 syriska flyktingar som bor i tältläger. Tälten är cirka två gånger tre meter och gjorda av plastväv. Oisolerade och rackliga liknar de sådana där leksakstält man köper på Ikea till ungarna.

Ismail Youssef kommer från Tal Rifaat ett par mil söderut. Han har bott i lägret sedan i oktober med fru och fyra små barn. Trettiosexårige Ismail är en av dem som förrättar salat al-fajr, gryningsbönen, i moskén. Nästan alla i lägret är muslimer.

 07.00 Efter bönen går Ismail runt för att leta bränsle. Dagens enda varma mål mat, soppa, serveras först vid fyratiden på eftermiddagen. Men Ismail vill ha te till morgonen att koka på sitt primitiva stormkök, tillverkat av en tom plåtdunk. Han hittar några fuktiga kartongbitar och hopknycklade plastförpackningar att elda med.

På väg till tältet stannar han och hälsar på Mahmoud Kamal, som gjort upp en liten eld, matad med kvistar och strån, på den sörjiga grusplanen. Barnbarnet Amina trycker sig tätt intill honom. Trots kylan och leran har Mahmoud bara plastsandaler på fötterna.

Jag har bara de kläder jag bar när jag flydde i oktober, säger han. Nu ska Ismail Youssef väcka sina två yngsta. De äldre barnen har följt med mamma till toaletterna. Ismail säger att det går fem hundra personer på varje toalett i lägret.

Läs resten av lägerskildringen på DN, även bilder.

Olli undrar, om det är sådana här som senare kommer till Sverige och ställer krav på allt och alla på en flyktingförläggning typ Glava. Eller är det den vanliga jämmerkören som kommit till Glava först, och som ställer krav på allt, utom sig själva. Bortskämda rika knösar, som aldrig har behövt ta i något som liknar ett kroppsarbete. De har istället använt sig av tjänstefolk, som mot en så låg betalning som möjligt har fått utföra arbetet utan att klaga. För här är det vi och dom som gäller i klanrikena

 De här skulle väl åtminstone inledningsvis tro att de har kommit till Himmelriket, och inte ställa till med så mycket bråk. Men har vi den psykologiska och psykiatriska kompetens som fordras för att ta emot mängder av människor med psykiska problem från kriget, när det vanligtvis är långa väntetider i den svenska psykvården redan som det är nu.Vilka är det då som kommer att offras. Jag känner redan en olustig känsla för att det är den bofasta befolkningen som åter ska offras på godhetens altare, för att det muslimska brödraskapet ska gå skadeslösa ur även detta sitt senaste vidriga Jihadkrig och folkmord.

 Precis samma visa som i Tunisien, Egypten, Libyen, Irak, Jemen, Mali, Elfenbenskusten, Maldiverna och Nigeria där deras islamistorganisationer har startat sina Jihadkrig, och med nästan hela Västvärlden som sina allierade. Det måste bli ett totalt slut på eftergifterna för denna terrororganisation. Det måste även bli slut på daltet med muslimer ö.h. och inga mer bidrag, vare sig till de muslimer som finns här i Sverige eller i deras egna länder.

De ska lära sig att om de ägnar tiden åt krig, böner och annan religionsutövning, på arbetets bekostnad, så vankas inga sötebrödsdagar. I vart fall inte förrän de på allvar inser att de själva måste arbeta för att kunna bo och äta. Varför ska dessa behandlas med silkesvantar, de har själva satt sig i den situation de nu är i, genom att delta i demonstrationer och andra förberedelser till krig. Den som sår vind, skördar storm!