Det är kanske en smula cyniskt, men ibland blir jag väldigt trött på alla tiggeriinslag som ligger insprängda i TV-reklamen. Samtliga är utformade för att skuldbelägga oss och få oss att känna dåligt samvete.
Det fanns väl en tid på världen när jag trodde att jag gjorde något bra som skänkte bort mina pengar, men den tiden är förbi. Numera uppfattar jag bara tiggeriet som en dålig ursäkt för politiker i när och fjärran att inte ta sitt ansvar och ordna livets nödtorft för sin befolkning. Numera skänker jag aldrig några pengar. Det räcker mer än väl med det som går ut via skattsedeln.
Men ibland fastnar en siffra från något inslag i huvudet och man funderar över vad den egentligen betyder. Senast var det inslaget från SOS-barnbyar. 7 kronor om dagen räcker tydligen för att rädda ett barn. Det blir 2555 kr per år.
Siffran blir ganska häpnadsväckande om vi ställer den i relation till vad vår invandringsindustri kostar. Tar vi professor Jan Ekbergs ganska försiktiga siffror och uppgraderar dessa med Migrationsverkets senaste påslag så ligger vi försiktigtvis runt 70 miljarder per år.
Dela 70 miljarder med 2555 kr så får ni ca 27.400.000. Drygt 27 miljoner barn skulle alltså kunna räddas av SOS-barnbyar om vi gav f-n i att ta hit en massa människor i onödan till Sverige och gjorde insatsen på plats i hemländerna. Då kan vi snacka om en räddningsinsats som heter duga.
Nu är ju problemet det att SD redan föreslagit större insatser på plats i hemländerna, så den dörren kan väl betraktas som stängd för Myten Ullenhag och “Felfria Fredrik”. Men för er andra som vill göra en insats, våga vägra välgörenhet och tvinga politikerna till att ta sitt ansvar både här hemma och i andra länder.
Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.