Som sanna kolonialherrar

Johan Hakelius
Johan Hakelius

En anklagande ton återkommer i rapporterna från Mellanöstern och Nordafrika, nu när den revolutionära våryran har lagt sig bland våra korrespondenter. Tonen är inte bara riktad mot Assad, Ryssland, Kina, salafister och Muslimska brödraskapet. De sistnämnda klarar sig förresten undan anmärkningsvärt milt.

Nej, den anklagande tonen är åtminstone indirekt riktad till lyssnaren med sin gojibärsmüsli vid frukostbordet, någonstans i Nordeuropa.

På något sätt, antyder tonen, är det den europeiske lyssnarens fel, eller åtminstone ansvar, att araber och nordafrikaner på sina håll försöker utrota varandra, och på andra håll svajar mellan korruption, övergrepp, förtryck och extremism. Varje europeisk lyssnare med skam i kroppen bör känna denna skuld. Som allra minst bör skulden växlas in i den indignerade frågan ”Varför gör vi inget?”, särskilt vad gäller Syrien. Det har i själva verket varit temat i många nyhetssändningar de senaste månaderna. Hos mig föder den frågan två andra frågor:

1. Anta att Ryssland och Kina gav vika och att västvärlden fick fritt spelrum för moral, människokärlek, världsomspännande demokrati och jämlikhet. Vad, mer exakt, är det då vi så självklart skulle göra?

2. På vilket sätt är det som händer vårt ansvar, kanske till och med vårt fel? Är syrier, egyptier och tunisier inte moraliska subjekt med eget ansvar för sina samhällen?

Missförstå mig inte. På frågan ”skall jag taga vara på min broder?” är det principiella svaret förstås ”ja”. Men vad kan ”taga vara på sin broder” innebära i fallet Syrien, annat än att mer eller mindre direkt kasta sig in i ett ursinnigt inbördeskrig? Om det är så – det vill säga att vi ska ta vara på vår broder genom att frejdigt slå ihjäl våra bröder – är svaret då lika självklart? Och om de bröder vi ska ta vara på tillhör brödraskap med förkärlek för självmordsbombare, jihad och att slå in kvinnor i heltäckande säck, är det då självklart att det rör sig om våra bröder? Och om bröderna vänder sig mot oss, för att vi försöker hjälpa?

Hur säkra är vi förresten på att skiljelinjen i Syrien går mellan en stor folklig och frihetsälskande majoritet och en ensam, hänsynslös och sadistisk despot? Att Assad är folkmördare innebär inte att han saknar stöd, inte heller att ryssarna nödvändigtvis har fel när de varnar för att låta islamistiska extremister bygga en bas på tröskeln till Europa.

Jag säger inte att det helt saknas argument för att ingripa i Syrien. Men det finns inte någon självklar moralisk skyldighet att göra det. Inte heller något självklart sätt eller syfte. Inte ens en självklar allierad. Det är en märklig utgångspunkt, särskilt i nyhetsrapportering, att så skulle vara fallet. Kalla mig pjoskig, men jag tycker att de som vill dra in oss i främmande krig borde ha bevisbördan, inte de som vill stå utanför.

Allt bottnar förstås i föreställningen om västvärldens historiska skuld. Och, visst, kolonialismen hade sina sidor. Hade den varit en mångkulturell och genusmedveten tebjudning, hade vi sluppit de postkoloniala teoretikerna. Men å andra sidan talar vi om länder som i flera fall har en historia som sträcker sig långt förbi europeisk kolonialism, till och med bortom Europa som begrepp.

Är verkligen allt elände söder om Kalabrien följden av relativt sentida översitteri norr om Kalabrien? Eller är möjligen en del av eländet egentillverkat och bortom västs kontroll?

Jag bara undrar. För den påbjudna hållningen verkar annars vara denna: det var oförlåtligt av oss att ha kolonier, det var oförlåtligt av oss att tvivla på den arabiska våren och nu, när tvivlet blivit sanning, är det oförlåtligt av oss att inte gripa in som sanna kolonialherrar.

Av: Johan Hakelius

Mejla reportern

Här har vi en Johan Hakelius i högform igen, och slänger ur sig sanningar om araber och nordafrikaner , som få av etablissemanget törs hålla med om, för att undgå att bli mobbade som varande xenofober ja rent av rasister. Men inför detta hot backar inte Johan, utan anser att det finns minst två frågor att ställa. Dessa frågor visar sig höra hemma i verkligheten, och inte i tusen och en natt. Läs svaret på dessa frågor ovan, och ni har lösningen på alla frågor, när det gäller Menaländerna, anser er guide inom etik och moral Olli.

Gudrun Schyman

Av Pettersson

Gudrun Schyman gillar att provocera och göra slut på pengar, andras pengar.

1999 var hennes inköp med riksdagens kort omöjliga att granska. Hon hade använt riksdagens kontokort för en kvarts miljon kronor. Utan att lämna in ett enda kvitto. Hon har bland annat betalat sina resor på julafton utan att lämna in verifikationer och minns inte var hon varit – på julafton!

2002 – kallade hon och jämförde svenska män med afghanska talibaner.

En annan gång skickade hon en taxi över 30 mil för att hämta sin kvarglömda handväska och lät skattebetalarna stå för räkningen.

2003 erkände hon skattebrott och slapp åtal men dömdes för vårdslös skatteuppgift och tvingades avgå som vänsterledare.

Skattemyndigheten i Malmö har haft roligt när de kollade Gudrun Schymans deklaration. Det mesta är nämligen helt uppåt väggarna.

En måltid på anrika restaurang Maxim i Paris, där särbon Jacques Öhlund bor, betalades av vänsterpartiet!Trots det drog Gudrun Schyman av 1 719 kronor.

En resa till Singapore, Nya Zeeland och Australien uppgav Gudrun Schyman ”efter insänd komplettering” hade kostat 13 833 kronor som hon ville dra av. Det pinsamma är att biljetten var gratis. Schyman drog nytta av sina Eurobonuspoäng och flög fritt till andra sidan jordklotet. Det enda hon behövde betala var 457 kronor i flygskatt.

2010 – Gudrun Schyman eldade upp 100 000 i kontanter i protest mot löneskillnaderna mellan män och kvinnor ─ att det var en nettoårslön för de underbetalda kvinnor hon säger sig försvara bekommer nog inte Gudrun, hon är van att bränna pengar, oftast skattebetalarnas utan att rodna.

Nåväl, det var lite, bara lite om Schymans moral och vanor, att hon ofta varit skitfull även på arbetstid kan vi ta en annan gång men när hon är upprörd över lite korvreklam som hon tycke är sexistisk är hon nog mest upprörd över att hon håller på att bli bortglömd…för att spela på sex har hon aldrig varit blyg för när det passat henne…hon är hel enkelt en snål egoist.

Gudrun Schyman Feministiskt Initiativ – FI om detta tycker Pettersson FI Fan, Gudrun tillhör de människor som tycker att dubbel-moral är dubbelt så bra så tillbaks till korven… 

Etik och moral − Bertil Villard, ordförande AMF

Av Pettersson

Bertil Villard, ordförande i AMF pension har via en serie transaktioner från olika egna bolag via Luxemburg slussat 23 miljoner kronor i vinster till Peru, betalat 4 % i peruansk kupongskatt för att därefter ta hem pengarna. Villard har elller har aldrig haft någon verksamhet i Peru utan har tjänat sina pengar i Sverige.

– Jag har en hög etisk ambitionsnivå, säger Bertil Villard.

− Pettersson och Villard har tydligen lite olika uppfattningar om vad som är hög etisk ambitionsnivå.

Ekot