"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
Vid eventuell förfrågan från Nato till Sverige om att förutom de åtta JAS-planen som redan är i Libyen hjälpa till med marina styrkor så är Sveriges beredskap god.
– Enligt de uppgifter jag har så har marinen 90 dagars beredskap. Efter att man fått order från den politiska ledningen så skulle man kunna vara på plats inom 90 dagar, säger militärstrateg Stefan Ring till rapport.
─ Pettersson undrar om riksdagen hinner ta ett beslut om blixtkrig innan de stänger för sommarlov den 23 juni.
1982 intog Argentina de brittiska Falklandsöarna i Sydatlanten. Den brittiska regeringen under premiärminister Margaret Thatcher, bestämde sig att skicka en flottstyrka till Sydatlanten för att återta öarna.
Inom fyra (4) dagar var flottan på väg med hangarfartyg, jagare, stridplan, helikoptrar, soldater och all utrustning som behövs för ett krig långt bort på andra sidan jordklotet.
Sverige säger 90 dagar för en liten begränsad trupp!!! Sverige var god dröj hos polisen, militären, sjukvården, kommunen osv. Vad är det för fel?
Först vill socialdemokraterna ha en svensk insats med JAS plan i Libyen, i varje fall till hälften. Sverige skulle bara få spana, inte bomba för då kan någon bli skadad. Att britter, amerikaner, danskar och norrmän bombade de mål Sverige pekade ut var visst inte samma sak.
Sedan ändrade sig S, nu skulle insatsen vara tidsbegränsad och planen kallas hem och partiledaren Juholt såg ingen anledning till att S skulle ändra den ståndpunkten.
Nu har S och Juholt gjort en gir med 7 G. Nu ser S en långsiktig närvaro med humanitära och militära insatser i Libyen och är även beredda att skicka marinen.
Juholts tvärvändningar visar hur interna konflikter och maktspel styr utrikespolitiken. Det är lite småkul att Juholt far som en JoJo i sin iver att vara med att bestämma och rejält ironiskt att han gör det inom försvar och utrikesområdet. Det område där han är bäst och ansågs vara ett säkert kort.
− Pettersson undrar med fasa hur Juholt är på övriga områden.
Johan Ingarö skrev i förra veckan ett blogginlägg riktat till Socialdemokraterna men kanske mest till Håkan Juholt. Det verkar som om den gode Johan har svårigheter med uppkopplingen igen. Jag har nyss försökt flera gånger utan att komma in. Så jag återger hela inlägget här.
Många trodde att petningen av Mona Sahlin och tillsättandet av Håkan Juholt markerade något slags slut på den ytliga och tunna utspelspolitik som bidrog till Socialdemokraternas urusla valresultat förra året. Jag var själv av den uppfattningen, och trodde att Juholt skulle komma att stå för samma lite tungfotade men samtidigt stabila ledarskap som Göran Persson stod för.
Det tror jag inte längre.
Under de gångna månaderna har Juholt och hans parti visat sig fullkomligt omogna inför hanteringen av situationen i Libyen. Så sent som i marskrävde partiet att FN skulle upprätta en flygförbudszon:
”FN:s säkerhetsråd måste ikväll ta ett beslut som skyddar Libyens folk mot Gaddafi. Det är rådets skyldighet enligt FN-stadgan.”
Även Carl Bildt fick sig en släng av sleven:
”Den främsta skyldigheten för en svensk utrikesminister är att ställa upp på de förtrycktas sida mot förtryckaren. FN-stadgan ger världssamfundet rätt att ingripa mot Gaddafi. Ändå förhåller sig regeringen och Carl Bildt passiva. Det är djupt olustigt.”
Även tanken på en militärt upprätthållen flygförbudszon verkade tilltala de annars så fredsfluffiga socialdemokraterna:
”Den libyska regimens våldshandlingar mot sitt eget folk måste få ett slut. Arabförbundet har uttalat sig för en flygförbudszon och därmed finns en politisk legitimitet för förslaget. För en folkrättsligt legal grund krävs också ett beslut av FN:s säkerhetsråd.”
Dessutom ställde sig partiet aktivt i första ledet för en militär insats:
”Vi socialdemokrater anser att Sverige ska vara pådrivande för att få det internationella samfundet att etablera en flygförbudszon över Libyen. Vi anser också att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär.”
Men tydligen hade inte Socialdemokraterna räknat med att behöva leva upp till det tuffa snacket. För när det faktiskt kom ett FN-beslut, och när Sverige faktiskt blev tillfrågat om att bidra till insatsen, och när regeringen sa ja till att sätta in Jas-plan, så började S-ledningen darra.
Plötsligt vägrade partiet stödja en svensk militär insats, om inte regeringen lovade att våra piloter inte skulle få angripa markmål i Libyen. Så blev det tyvärr också, vilket Jan Björklund fullt korrekt beskrev som en halvmesyr.
I slutet av april gjorde feglinjen från det kalla krigets dagar slutgiltig comeback, när Håkan Juholt meddeladeatt han inte ämnade stödja någon fortsatt Jas-insats i Libyen. Därmed hade partiet presterat inte mindre än tre kraftiga omsvängningar i sin utrikes- och säkerhetspolitik inom loppet av någon månad.
Nu ska det sägas att det finns vettigare krafter inom socialdemokratin än Håkan Juholt. Partiledaren har fått frän kritik.
FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic, tidigare riksdagsledamot (S) kallade Juholts besked för ett svek. Inte heller Jan Eliasson låter sig imponeras av Juholts utspel, och konstaterade torrt att ”verkligheten är mer komplicerad än så”.
SSU:s ordförande Jytte Guteland och en av hennes företrädare, Ardalan Shekarabi,skrev i Svenska Dagbladet att beskedet var ”olyckligt”. Även från andra vänsterhåll hördes kritik. Peter Eriksson, annars inte känd för att vara någon militärhök, beskrev Juholts utspel som ”inte särskilt smart”.
Men nu är det ju Juholt, inte hans kritiker, som leder partiet. Och han framstår som direkt opålitlig, dessutom i de frågor som hör till de allra viktigaste och svåraste. Han leker utspelssandlåda med en militär insats som syftar till att skydda ett folk från en av planetens galnaste massmördare.
Frågan är då vad socialdemokraterna vill ha i stället för Jas. Ett tidigarepressmeddelande ger visst besked:
”Likaså måste civilsamhället utvecklas och svenska folkrörelser och föreningsliv kan bidra till detta.”
Ja, det får säkert Gaddafi att lägga benen på ryggen.
Det här var en sågning av sossarna jäms med fotknölarna tycker Olli, då Johan Ingarö hela tiden styrkte sina påståenden med sossarnas egna uttalanden i hela den infekterade striden om att verka mest regeringsfähig. Det var sossarna som ville skicka svenskar till området utan någon underliggande resolution från FN redan i mars.
Sedan ställde man sig positiva till att militärt hävda flygförbudszonen”Den libyska regimens våldshandlingar mot sitt eget folk måste få ett slut. Arabförbundet har uttalat sig för en flygförbudszon och därmed finns en politisk legitimitet för förslaget. För en folkrättsligt legal grund krävs också ett beslut av FN:s säkerhetsråd.”
Dessutom ställde sig partiet aktivt i första ledet för en militär insats:
”Vi socialdemokrater anser att Sverige ska vara pådrivande för att få det internationella samfundet att etablera en flygförbudszon över Libyen. Vi anser också att Sverige bör vara berett att bidra till insatsen om FN så begär.”
Sedan när det kom ett beslut från FN om en insats i Libyen ville inte sossarna ställa upp på sitt tuffa snack. Så när regeringen sa ja började sossarna vackla.
Plötsligt vägrade partiet stödja en svensk militär insats, om inte regeringen lovade att våra piloter inte skulle få angripa markmål i Libyen. Så blev det tyvärr också, vilket Jan Björklund fullt korrekt beskrev som en halvmesyr.
I slutet av april gjorde feglinjen från det kalla krigets dagar slutgiltig comeback, när Håkan Juholt meddelade att han inte ämnade stödja någon fortsatt Jas-insats i Libyen. Därmed hade partiet presterat inte mindre än tre kraftiga omsvängningar i sin utrikes- och säkerhetspolitik inom loppet av någon månad.
Nu ska det sägas att det fanns ett antal sossar som kritiserade sitt eget parti. Främst av dessa inte oväntat Jan Eliasson. FN-förbundets ordförande Alexander Gabelic, tidigare riksdagsledamot (S) kallade Juholts besked för ett svek.
SSU-chefen Jytte Guteland och en föregående Ardalan Shekarabi skrev i Svd att beslutet var olyckligt, och Peter Eriksson beskrev Juholts utspel som inte särskilt smart.
Istället för Jas Borde Sverige nu skicka våra folkrörelser till landet för social uppbyggnad, därav rubriken till inlägget.
Nu är det dock inte denna ombytliga politik, som har fått mig att blogga på min kollegas Blogg. Nej istället frågar jag mig vad som är så allvarligt för den Socialdemokratiska ledningen, att man har gått in och plockat bort just det som Johan Ingarö har visat upp i sina länkar. Testa de länkar som går direkt till sossarna så kan ni själva se vad jag menar.
Gå gärna över till Johan Ingerös Blogg när det går,så ni kan testa på originalet.
Ni får scrolla ned till 11 maj.
Jag fick bara upp 404 när jag försökte redan under förmiddagen idag.
OBS! 404 står det på de sidor som har tagits bort från Internet nyligen. Detta har hänt med de två första uttalandena av Håkan Juholt, som Johan Ingarö har länkat till, samt länken till det de svenska folkrörelserna kan bidra med. Med andra ord så försöker man i efterhand att mörka det Håkan Juholt har sagt. Nu går det bra att gå in på Johan Ingarös Blogg.
Den här historien borde om den är sann vara förstasides nyheter i hela världen men det är den inte. Alltså är den inte sann eller också vill inte PK sprida ut att Europa håller på att invaderas av mördare och med tanke på flickors värde i MENA området så är det inte otänkbart att historien stämmer. Döm själva.
Båtar överbelastade med flyktingar från Tunisien och Libyen på väg mot ön Lampedusa i Italien riskerade att kantra.
För att förhindra kantring har unga män ombord kastat kvinnorna överbord, av vilka de flesta har drunknat.
Alla, enbart unga män, ganska dåliga och inte särskilt pratsamma, berättar samma historia. Som Tarek, 20, som lämnade Kairouan för tjugo dagar sedan. ”Vi var packade 150 i en båt avsedd för 60, säger pojken. ”Under resan tillLampedusa, kastades tolv flickor i havet. ”
Sedan förflyttades jag till Sicilien och då flydde jag och tog tåget. Men nu har jag inga pengar, så ikväll ska jag till stranden. ”De flesta vill åka till Frankrike, Belgien, Nederländerna och Skandinavien, bekräftar Gaetano Scullino.
I ett av Natos flyganfall mot ett hus i Libyens huvudstad Tripoli dödades Muammar Gaddafis yngste son den 29-årige Sayf al-Arab, uppgav en regeringstalesman i huvudstaden Tripoli. Muammar Gaddafi var också i huset.
Tre av Gaddafis barnbarn dog i flyganfallet på lördagskvällen medan den libyska ledaren och hans hustru, som båda befann sig i samma hus, överlevde oskadda, sade talesmannen Mussa Ibrahim vid en presskonferens på natten efter.
– Vi beklagar alla förluster av liv sade den kanadensiska chefen för Natos Libyenoperationer Charles Bouchard. Han förnekar även att Gaddafi var målet.
– Vi anser att det står klart för alla att det som händer i Libyen inte har något att göra med att skydda civila.
Det är inte första gången Gaddafi överlevt en attack från väst. 1986 dog en dotter när USA bombade en av hans bostäder, en hämnd för ett attentat på en nattklubb i Berlin där amerikanska soldater dog.
─ Pettersson konstaterar att NATO ljuger, klart som fan försöker de ta livet av Gaddafi.
För övrigt konstateras att Sveriges dubbelmoral inte bara gäller PK och invandring utan även de svenska JAS-planen i Libyen. Flygvapeninspektören Anders Silwer berättar att de svenska piloterna upptäckte och fotograferade ett raketartilleri i form av så kallade stalinorglar i Misrata häromdagen.
Eftersom de svenska piloterna på grund av ett socialdemokratiskt veto är förbjudna att förstöra vapnen så kallades brittiska plan in som oskadliggjorde artilleriet.
─ Svenskarna pekar ut målen men vill inte göra jobbet, någon kan bli skadad. De andra länderna måste asgarva åt oss.
Det är sannerligen inte ofta man fått skriva följande ord under de senaste fyra åren. Här har vi en moderat med ett nyktert tänkande i flyktingfrågan.
Tobias Billström heter han och är Migrationsminister i vår svenska regering. Detta visste ni naturligtvis, även om han fick på nöten under regeringens ödesdigra uppgörelse med Miljöpartiet. Jag tror inte han gillade att bli överkörd på det viset, trots att han i media gick ut med att ”Man kan ändra sig”.
Igår, den 23/3, skrev han en debattartikel i pajastidningen Expressen där han riktigt påpekade att Sverige inte ensamt kan ta detta stora ansvar för världens flyktingar. Ni kan läsa hela artikeln på denna adress, men jag väljer ut några godbitar åt er:
”UNHCR (FN:s flyktingorganisation. Min anmärkning) har uppmärksammat att det sedan tidigare finns cirka 8000 flyktingar och 3000 asylsökande i Libyen (främst somalier. Min anmärkning). Det är möjligt att det rör sig om ännu fler. Migrationsverket har kontakter med UNHCR för att se hur Sverige genom det ordinarie vidarebosättningssystemet ska kunna bidra till att lösa situationen för dessa. Det kan även röra sig om libyer som har behov av skydd.”
”Totalt erbjuder Sverige 1 900 platser på årsbasis från flyktingläger i hela världen, det är flest i EU.”
”Om hela EU skulle ha samma nivå som Sverige i jämförelse med befolkningsmängden skulle cirka 100 000 kunna erbjudas skydd…”
”Sverige är alltså i högsta grad aktivt för att bistå med hjälp till både de människor som nu vill lämna Nordafrika och till de EU-länder som kan behöva ta ett stort ansvar för att att ta emot såväl asylsökande som personer som söker arbete i Europa.”
”Förra året sökte närmare 32 000 människor asyl i Sverige…I jämförelse skulle det innebära att t.ex Italien med sina 58 miljoner invånare borde, i förhållande till sin folkmängd, kunna ha kapacitet att ta emot cirka 197 000 asylsökande.”
Flera frågor inställer sig efter Billströms artikel och dessa är inte nya utan har figurerat ofta och inte minst på nätet och hos vanliga medborgare:
Varför tar inte övriga Europeiska länder ett större ansvar? Har de insett sina begränsningar eller är de nöjda och glada över Sveriges ansvarstagande?
Är det verkligen bättre att ge skydd åt 10 000-tals flyktingar i Sverige, än under FN-kontrollerade områden i ländernas närområden?
Varför genast ge PUT (Permanent Uppehållstillstånd) till samtliga som anländer till Sverige? Varför istället inte ge TUT (Tillfälligt Uppehållstillstånd) tills läget lugnat ner sig i hemländerna?
Vad är det som gör att Sverige och svenska politiker till varje pris vill leka världssamvete och bedriva en flyktingpolitik som inga andra länder i västvärlden ser make till? Varför göra det när det så uppenbart går ut över vår välfärd? Alla de besparingar vi nu läser om har inget med låga skatter att göra, utan hur skattepengarna används.
Libyen, Marocko, Egypten, Tunisien, Jemen, Bahrain, Syrien, Oman, Elfenbenskusten och Sudan är bara några av de nya oroshärdar media rapporterat om de senaste månaderna. Lägg därtill de gamla problemen med Irak, Afghanistan, Pakistan, Somalia och Gaza. EU kan inte ta ansvaret för världens alla nödställda och framför allt kan inte Sverige hela tiden gå i bräschen för att rädda situationen för alla de människor i 3:e världen som flyr olika oroligheter.
Tänk om Tobias Billströms chef, tillika vår statsminister, hade en lika nykter syn på flyktingpolitiken. Tänk om alla Sveriges statsministrar sedan 1991 hade haft samma nyktra syn på frågan som Ingvar ”Dojan” Carlsson, som 1989 insåg Sveriges begränsningar och införde Luciabeslutet.
En liten fotnot: När vi nu läser om Khadaffis frysta miljarder i Sverige frågar vi oss om fler moskéer än den i Malmö är finansierade av muslimska staters överhuvuden? Finns det fler områden där länder som Libyen och Saudi-Arabien pumpat in miljarder? Är det månne därför som nuvarande regering flirtar hej vilt med världens muslimer och är det därför som Abdirisak Waberi representerar Moderaterna i riksdagen? Vad är egentligen den muslimska världens syfte med att pumpa in miljarder i Sverige, låta 10 000-tals muslimer invandra hit när vi alla vet att muslimer i stort sätt avskyr allt som den västerländska världen står för?
