"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
4321 dagar har eritreanen Dawit Isaak nu suttit fängslad. Expressen rapporterar detta fakta varje dag i en liten ruta i tidningen, men här är Isaak givetvis svensk eftersom han även har lyckats få svenskt medborgarskap.
Dawit Isaak är född i den del av Etiopien som efter ett långt och blodigt krig kom att bli Eritrea. Han kom till Sverige som flykting 1987 och blev svensk medborgare 1992, han sade dock aldrig upp sitt eritreanska medborgarskap och är medborgare i båda länderna. Han återvände till Eritrea 1996, gifte sig skaffade barn och startade den regimkritiska tidningen Setit. 1998-2000 blev det åter krig mellan Eritrea och Etiopen och David Isaak flydde åter till Göteborg med familjen. Efter ett år flyttade Dawit utan familj tillbaka till Eritrea där han fortsatte att kritisera regeringen och kräva demokratiska reformer. Det är inget fel med det.Read More »
I Eritreas huvudstad Asmara belägrar armén informationsministeriet som tidigare idag stormades av ett par hundra myterister.
Enligt diplomatiska källor kräver de politiska reformer, bland annat vill de att alla politiska fångar ska släppas fria. Enligt FN finns det mellan 5 000 och 10 000 politiska fångar i landet. Det ryktats om att det handlar om ett försök till statskupp. Ögonvittnen berättar om skottlossning och avbrutna tv-sändningar.
Eritrea har styrts med järnhand av president Issaias Afeworki ända sedan landet blev självständigt från Etiopien för 20 år sedan. Enligt konstitutionen kan presidenten väljas för bara två mandat eller högst tio år.
-Pettersson säger att det är i Eritrea som eritreanen Dawit Isaak om han fortfarande lever sitter fängslad sedan drygt 11 år…läs HÄR
Eritrea är ett av många afrikanska länder som när PK rapporterar därifrån visas upp som ett fattigt dammhål men de har förutsättningar att vara minst lika rika som vi är i vårt land. Visst de har torka ibland då det är svårt att odla men vi har vinter varje år då det inte går att odla alls…
Jag har valt att lägga ut ännu en av Johan Hakelius fantastiska krönikor på Affärsvärlden. Den här gången är det en mycket engagerad Johan i högform, som tar sig an att skriva om sånt man egentligen inte får göra. Sina journalistkollegors öden och äventyr i Etiopien. Ja visserligen omnämns även Dawit Isaak och Johan Persson, men det är Stalinisten Martin Schibbye det hela handlar om. Här följer Johans krönika.
Varför måste journalister försköna för att försvara? Även en stalinist, som fångne svensken Martin Schibbye i Etiopien, har rättigheter vi bör ta strid för. Men det gör honom inte till en demokratisk förebild
Man vet att något är på gång när en herre i skräddad tweedrock och välansat skägg står med en nyinköpt, galvaniserad kätting i handen utanför Kronobergshäktet. En uppgörelse i den undre finansvärlden? Ett fritagningsförsök av insiderhandlare? En sadomasochistisk mäklarsekt? Nej, en journalist.
Johan Wirfält, chefredaktör för ”Rodeo, Sveriges mest exklusiva modemagasin”, hade fäst kedjan vid sin handled. Hipstergenerationens månadsjournal deltog i ”Journalisternas solidariska fängelseaktion”, till stöd för de fängslade journalisterna Dawit Isaak, Martin Schibbye och Johan Persson.
Ungefär en vecka in i aktionen verkar det, att döma av facebooksidan, ha tagit slut på journalister villiga att tjudra sig själva offentligt. Men det betyder inte att engagemanget har falnat. Det går inte en dag utan att någon skriver en rad om dessa kollegor i trångmål. Desto märkligare att stämningen bland journalister blir besvärad, eller till och med hätsk, om man säger för mycket.
Ingen kan skylla Martin Schibbye för att göra en hemlighet av sin dagordning. I januari tog han stolt emot Jan Myrdals lilla pris på 10 000 kronor, uppkallat efter skräckväldets arkitekt, Robespierre. Fram till för några år sedan var han redaktör för Revolutionär kommunistisk ungdoms tidning, rebell. RKU är Kommunistiska partiets, tidigare KPML(r), ungdomsförbund.
Det var Schibbye som skötte snacket när Ungdomsstyrelsen häromåret upptäckte att RKU ansåg att Sverige bara kan omdanas genom revolution, med vapen om så krävs. Att resultatet blev att den stat som ska störtas inte ville ge RKU mer bidrag var ”en inskränkning av föreningsfriheten och demokratin”, protesterade Schibbye.
Man kan möjligentycka att redan namnet, Revolutionär kommunistisk ungdom, borde ha fått Ungdomsstyrelsen att ana att de hade att göra med människor med en något udda demokratiuppfattning, men det var först när P1:s ”Kaliber” granskade RKU, som rubeln trillade ned.
Det blev lite mycket att höra Stalins massmord kallas ”överhetens lögn”, proletariatets diktatur ”den högsta formen av demokrati” och att ta del av de rosenskimrande rapporterna från ”brigader” på besök hos regimerna i Nordkorea, Vietnam och Kuba. Vad gäller hyllningarna av Kim Il Sung meddelade Schibbye att ”folkrätten och FN ger alla stater rätten att välja en egen väg”.
Det är förstås en ironi att samme Schibbye nu sitter fängslad i ett land som valt en väldigt egen väg och där premiärministern sedan 1995 heter Meles Zenawi, grundare av det Albanieninspirerade Marxist-Leninistiska Tigrayförbundet, MLLT.
Det kanske är gudomlig rättvisa, men den jordiska rättvisan kräver att vi inte lämnar Martin Schibbye till den etiopiska statens godtycke. Skadeglädje är inte en bra moralisk kompass. Schibbyes till lika delar bedagade och bedårande Göteborgsstalinism ursäktar inte likgiltighet.
Martin Schibbye
Men det härmed journalisterna. Varför har det blivit nödvändigt för kåren att utmåla Martin Schibbye som en demokratisk förebild? Varför anses det vara ett allvarligt etikettsbrott att tala om hans faktiska gärning? Jag begriper det inte. Det fina med liberala värderingar om rättsstat, yttrande- och pressfrihet är ju att dessa också gäller Stalinister. Inte bara människor vars journalistiska gärning börjar och slutar på det liberala nyhetsmagasinet, ”Nu”.
Jag har en smygande känsla av att de engagerade journalisterna själva darrar på manschetterna i den här grundläggande principfrågan. De står inte ut med att slåss för yttrandefrihet, om de inte får idealisera den de slåss för. De är helt enkelt fega. Tur för Schibbye att han inte nyligen var redaktör för ”Nationell idag” och tillhör kretsar som svävar på målet om Hitlers folkmord.
Johan HakeliusHär hittar ni även alla tidigare krönikor Hakelius har skrivit, samt även den som han postade den 23/11 2011.
Det är Free Dawit Isaak-rörelsens fel att deras pappa fortfarande är fängslad. Det säger Dawit Isaaks barn, 18-åriga tvillingarna Bethlehem och Yorun, som sågar den massiva kampanj som försöker få den svensk-eritreanska journalisten fri. För första gången berättar de om den strid som har splittrat släkten.
– Vi har sett hur frågan om vår pappa har växt till en stor politisk fråga, men egentligen handlar den om oss, en familj som har blivit bestulen på vår pappa i tio år. Vi känner oss mördade. De gör inte det här för hans skull utan för sin egen.
– Vi vill att alla ska veta att vi inte är en del av Free Dawit och aldrig kommer att vara det. De låtsas som att vi är en stor glad familj, men det är det sista vi är.
Familjen menar att just att det har blivit en politisk fråga omöjliggör ett frisläppande.
– Alla kan inte bara skrika “diktatur, diktatur” hela tiden och peka på Eritrea, säger Sofia Isaak.
Bethlehem Isaak säger att Eritreas president Isaias Afewerki redan har visat på lösningen. – Han har sagt att vi ska försöka skapa ett band mellan det eritreanska och svenska folket.
Vad betyder det då? – Att man ska bygga andra relationer än bara i Dawit-frågan. Så att man kan gå den vägen. Det här är inte politiskt, det är en mänsklig fråga där vi ber om vår pappa.
– Jag var bara 18 år. Han var en bra man, snäll och lugn, läste mycket. Jag träffade honom i hans pappas affär i Asmara, där de sålde ost och allt möjligt. Vi var grannar i Eritrea, säger hon.
– Han frågade om han fick skjutsa mig hem. En månad senare gifte vi oss. Livet var jättebra de första åren i Eritrea.
Danait Isaak, 13 år, stoppar SvD:s reporter i hallen på väg ut och vill säga något.
– Jag vill att pappa ska bli fri, jag vill se honom.
– Pettersson säger att det nog inte bara är Free Dawit Isaak-rörelsens fel att pappa sitter fängslad han har nog en liten del i det själv också.
Lars Vilks kan efter att ha ritat en karikatyr av Muhammed inte längre röra sig fritt på grund av hotet från fundamentalistiska muslimer. Samma öde har drabbat många andra i västvärlden. Media tiger om dem som hotar av rädsla för att bli kallade rasister och bli inblandade. De tycker inte det fria ordet är värt att kämpa för i Sverige.
Med Dawit Isaak är det tvärtom. Isaak har nästan givit den svenska rasismen ett ansikte.
Låt oss slå fast Dawit Isaak är eritrean och eritreansk medborgare, att han även har ett svenskt pass döljer inte det faktum att han är och känner sig som eritrean. Han är född i Eritrea, han har större delen av sin släkt där, han gifte sig och skaffade barn där. Han hör hemma där. Att han en kort period bodde i Sverige och lyckades bli medborgare i vårt land döljer inte det.
Inte en utan två gånger kom han till vårt land, båda gångerna återvände han till det land han flytt från och blev till slut fängslat för att han kritiserade den sittande regeringen, dessutom under brinnande krig mot Etiopien. För det skulle man bli fängslad i Sverige också, oavsett regering. Det är beklagligt att Dawit Isaak är inlåst, men det är inte Sveriges fel utan hans eget och den eritreanska regeringen som med viss rätt betraktar honom som eritrean.
Trots detta skyller media på den svenska regeringen att Dawit Isaak är inlåst.
Varför kan man undra? Det är inte svenskar som låser in oliktänkande, som mördar och våldtar. Det är inte Sverige som har en omänsklig, brutal regering utan Eritrea.
Skyll på dem, åk dit, besök den eritreanska regeringen och kräv lika mycket av den som ni kräver av den svenska. Törs ni inte det så ägna er åt dem som hindrar åsikts och yttrandefrihet i Sverige. Är ni för fega för det med så vad gör ni mer än beskyller svenskar för rasism?
Idag är det 10 år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Tidningarna och övriga media bedriver en kampanj för att få ”hem” honom och det gnälls på regering och kungen att de gör för litet.
Dawit Isaak är född i den del av Etiopien som efter ett långt och blodigt krig kom att bli Eritrea. Han kom till Sverige som flykting 1987 och blev svensk medborgare 1992, han sade dock aldrig upp sitt eritreanska medborgarskap och är medborgare i båda länderna.
Han återvände till Eritrea 1996, gifte sig skaffade barn och startade den regimkritiska tidningen Setit. 1998-2000 blev det åter krig mellan Eritrea och Etiopen och David Isaak flyttade till Göteborg med familjen. Efter ett år flyttade Dawit utan familj tillbaka till Eritrea där han fortsatte att kritisera regeringen och kräva demokratiska reformer.
Det är inget fel med det.
─ Men Pettersson undrar om karl inte har ett litet eget ansvar själv för att han sitter där han sitter om han överhuvudtaget lever. Uppenbart är han eritrean i själ och hjärta och diktaturregeringen där betraktar honom och hans ärende som en inre angelägenhet som Sverige inte ska lägga sig i. Enligt den eritreanska regeringen sitter han häktad för brott mot rikets säkerhet.
Det är för jävligt att en person får sitta inlåst i 10 år utan rättegång och det kan vara hur synd om Isaak och hans familj som helst men hemma är inte Sverige som Expressens chefredaktör påstår.
