Stäng

Lajvmusik och lantliv

GOTT OCH BLANDAT. Leif König, ibland kallad Kiwi, är en gammal bekant till Pettersson. Vi har vuxit upp på samma gator och gjort ett och annat tillsammans i våra tidigare liv. Leif är författare, journalist och skribent samt omtyckt för sina kåserier i diverse tidningar.

Leif Kiwi König

Nu har ”Kiwi”publicerat ännu ett kåseri på König Online…

Häromdagen gick batteristen Charlie Watts hädan.

Den välputsade silverräven i Rolling Stones.

Han gjorde aldrig något större väsen av sig.

Tygellösa trumsolon var inte hans melodi.

Han satt där han satt på sin trumpall och blev så småningom ett sittande inventarium.

För eventuellt yngre läsare är ”Stones” ett brittiskt rockband som gjorde sig hörda både på och utanför scenen i inledningen av 1960-talet.

Bandmedlemmarna utmålades som rötägg. Detta till skillnad från medbröderna i The Beatles som i det närmaste framstod som helylle.

Eller för att göra det glasklart:

Det var som att jämföra rökig whisky och hemgjord äppeldricka.

Den kvarvarande trion rockgubbar i Rolling Stones är alla födda i anslutning till världskriget. Det andra världskriget ska tilläggas.

Dom är således i våra dagar seniora herrar runt 80-årsstrecket.

Det är å andra sidan ingen ålder i artistbranschen.

Den andliga sångerskan Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst var även hon årsrik när hon sjöng sin hit ”Barnatro” och ackompanjerade sig själv på gitarr.

Eller om det nu var på cittra.

Saken är den att jag blev bjuden av en ung kvinnlig tidningskollega att följa med på en Rolling Stones-konsert på Globen 1998.

Det ligger annars inte för mig, sång och musik, vilken genre det än må vara. Och vare sig det är Ulf Lundell eller Siv Malmkvist som står på estraden.

Den förre hör man inte vad han sjunger, den senare hör man alltför väl vad hon sjunger.

Det är svårt att veta vilket som är värst. Men så är jag också tondöv som en nyexaminerad kyrkomusiker inför ”Helan går”.

Det var min andra lajv- och rockkonsert i livet, den med gammelgäddorna i Rolling Stones. Jag återkommer till den första.

Jag stod vid scenkanten på Globen med nära översikt över bandmedlemmarnas minspel.

Jädrar i min klanglåda vilka fårade face! Lite att likna vid en koloniodlares ådrade potatisland.

Vi tycks i det fallet tycka lika, farbröderna i Rolling Stones och jag. Vi förnedrar oss inte med förskönande lyft.

Det vore att alltför mycket tappa ansiktet.

Det var för mig en minnesrik upplevelse, konserten på Globen. Och händelserik.

Jag fick nämligen ett plektrum kastat i huvudet. Det må låta som en futilitet. Men inte alls.

Ty den som flipprade ut plastbiten i det gungande publikhavet var gitarrliraren och supersviraren Keith Richards.

Jag sökte på arenans golv efter det kastade plektrumet som jag råkat få i knoppen efter “Stones”-rumlarens gitarrsolo i fartfyllda ”Little Queenie”.

Det var ju inte osannolikt att föremålet ifråga kunde utgöra en raritet. Men.

Det enda jag hittade bland skogen av alla ben var en begagnad gul öronpropp.

Den bedömde jag i sammanhanget sakna större samlarvärde.

Min första kontakt med en rockkonsert var mytomspunna Ruisrock utanför Åbo 1978.

Dessförinnan hade jag i stort sett bara varit på en enda lajvspelning. Då av nöden tvungen.

Det var på ett släktkalas i Bälgviken där min morfar trakterade fiol och framförde ”Polska från Hälleforsnäs”. Det var uppskattat. Tillställningen som sådan mer än själva polskan.

Det ska dock inte ses som något klander av min käre morfar. Inte av Hälleforsnäs heller.

Hur jag hamnade på Ruisrock är till delar oklart. Jag har vid ett försök till en historisk retrospektion kommit fram till följande:

Det här var under den period när vi kartiga järnbruksarbetare i Oxelösund under semestrarna öluffade i den grekiska arkipelagen. För att inte säga att vi ölluffade mellan öarnas tavernor.

En kamrat och jag valde ett år istället Finland!

Jodå, det finns mycket att se i de tusens sjöarnas land också. Till exempel sjöar.

Vi såg dock endast Östersjön. Det var på överresan med Viking Line från Kapellskär till Åbo.

Just i det här avsnittet av återblicken sviktar minnet en aning. Möjligen beroende på sjögången över Ålands hav eller att buffén inkluderade fri dryck.

Vid landstigandet på finländsk mark uppstod en viss villrådighet. Vår resplan var något svävande.

Vi hoppade i alla  fall på första bästa tåg i Åbo hamn och klev av först vid ändstationen Ekenäs.

Där talas det tack och lov finlandssvenska. Det var emellertid utan betydelse. Vi kom aldrig i slang med en enda inhemsk invånare.

Långa i ansiktet kunde vi även notera att stadens nöjes- och nattliv var i paritet med vad du hittar i Kuddby kyrkby på Vikbolandet.

Läs vidare på König Online…, där finns tidigare och kommande kåserier också….

2 reaktioner på “Lajvmusik och lantliv

  1. Råsunda 1970. Om jag minns rätt så hade vi inte råd med annat än ståplats. Vi stod där så snällt medan förbandet spelade. När Stones äntrade scenen sprang alla på ståplats ut på gräsmattan och satte oss på första parkett. Jag minns att jag hade en filt med mig. Varför minns jag inte. Man kan säga att vi fick valuta för pengarna.

    Ordningsvakterna kunde inte upprätthålla ordningen. De var ju bara ett par stycken. Det var upprörda artiklar i stockholmstidningarna dagen efter. Det skulle ta flera veckor att återställa gräsmattan. Men det var skitsnack vecka efter sparkade de boll.

    Första låten jag hörde på skiva med Stones var den här:

    https://www.youtube.com/watch?v=yBSk22dBFoE

    Det var i Ålberga av alla ställe.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: