Ronneby och Lysekil. Två namn på svenska idyller många av er som läser detta har besökt och tagit till era hjärtan.

Ronneby och Lysekil. Jag har själv underbara minnen från dessa charmiga små orter och har på plats träffat människor från olika delar av vårt avlånga land och utländska turister som alla bedårats av ett Sverige i all sin prakt.

Idag drar sig människor från att besöka de forna idyllerna, för forna idyller är precis vad Ronneby och Lysekil är. Nej, lite osanning ligger det i de orden. Bägge orterna är fortfarande idyller som borde beskrivas i rubriker med långa meningar där orden vackra och charmiga ingår.

Fast något har hänt.

Idag vågar invånarna inte röra sig ute under sena kvällar. Butiksinnehavare beskriver sin vardag som butiksinnehavare i våra förorter beskriver sina. Ord som vackra och charmiga har ersatts med otrygghet och våld.

De gäng vi läst om i områden som Rinkeby och Rosengård har fått sällskap av lika våldsamma och missanpassade skitstövlar i Ronneby och Lysekil. Invånarna på orterna känner inte längre igen sin hembygd och medborgare från Sveriges alla hörn tar del av det som sker på små svenska idyller som i decennier förknippats med något positivt.

Har Ronnebys och Lysekils unga medborgare plötsligt inspirerats av förorternas ligister och sätt att se på lag, ordning och vad medborgerliga plikter innebär? Personligen tror jag inte det, utan min högst personliga tro är att otryggheten och rädslan som idag kännetecknar de små idyllerna, har tillkommit p.g.a. nyinflyttat patrask som varken har känslor för orten, samhörighet med vårt samhälle eller ens bryr sig om det land de med möda har tagit sig till.

Ja, kära journalister och myndighetsutövare som besöker denna blogg. Jag skyller de mörka rubriker som idag kännetecknar både Ronneby och Lysekil på individer som tagit sig hundratals mil för att komma till Sverige. I sociala medier får vi läsa om det vi inte får läsa om i etablerade. De sanningar vanliga medborgare vädrar i de förhatliga medierna kallas inte sällan för ”fake news” av er, men vad är då ”real news”?

Media överlåter åt medborgarna att gissa eftersom de själva döljer något i sina artiklar. Vi får aldrig veta om de skildringar man beskriver i sociala- och alternativa medier är sanna. Poliser, journalister, politiker och myndighetsutövare verkar ha tystnadsplikt, men glömmer medvetet att varje begånget brott har både förövare och offer.

Att förövarna är knäpp tysta förstår vi, men varför tror etablissemanget att offren är detsamma? Om du som läser detta fick din butik vandaliserad, din dotter våldtagen och din gamla mor rånad. Skulle du då stillatigande se på när media undanhåller och kanske censurerar de sanningar du sitter på? Knappast och det tror jag du tyst för dig själv erkänner.

Vanliga medborgare är inte så dumma som etablissemanget försöker utmåla dem som. Vanliga medborgare vet att politiker, journalister och myndighetsutövare sitter på sanningen. Därför borde dessa tre yrkeskategorier inse att deras tystnad bara framkallar reaktioner som man gärna bemöter med ord som ”fake news”, rasism och mörka krafter.

Så vad är då botemedlet om man inte vill skapa ett samhälle där medborgarna sprider rykten och fabulerar historier? Givetvis ”The Truth And Nothing ’bout The Truth”…den nakna sanningen.

Om en spade är en spade, går det inte att dölja fakta genom att kalla spaden för en kratta. Vilka är då betjänta av att sanningen döljs? Känner ni som bor i Ronneby och Lysekil att er oro tas på allvar och att er otrygghet finner sympati i politikers, journalisters och myndighetsutövares bild av era hemorter och det de är utsatta för?

Sverige har sin andel av inhemska skitstövlar och det finns inte mycket annat att göra än att behandla dem som en rättssäker stat ska behandla individer som är likgiltiga för lag & ordning. När det kommer till kriminella skitstövlar som kommer hit från andra länder finns det däremot alternativ.

Först och främst se till att de aldrig får chansen att komma över vår gräns. Det borde vara en given utgångspunkt. Lyckas de trots allt är nästa självklara åtgärd att utvisa dem efter avtjänat straff och se till att de aldrig någonsin mer får chansen att skapa otrygghet i vårt vackra land. Ett medborgarskap eller ett uppehållstillstånd, får aldrig vara en garant för ett fortsatt liv i Sverige med både bidrag och nya brott. Väljer du att komma till Sverige har du också ett ansvar och väljer du att nonchalera det ansvaret ska domen mot dig och kanske också din familj, vara skoningslös.

Jag vill inte ens höra att man inte kan utvisa mördare, våldtäktsmän, bidragsfuskare och rånare för att deras hemländer inte tar emot dem, att de är för unga eller att de kan riskera att utsättas för fara i landet där de kom från.

Svenska politiker och myndighetsutövare har i allt för många år mött upp importerade problem med silkesvantar. Det är dags nu att ta av sig dessa för att istället trä på sig hårdhandskarna. Begår du ett brott när du kommer till Sverige, har du gjort ditt val och då är det dags för dig att ta konsekvenserna.

Merparten av alla invandrare som idag lever i Sverige är laglydiga, hårt arbetande och ärliga personer. Det etablissemanget benämner med ”rasism” och ”främlingsfientlighet” är reaktioner som inte sällan och felaktigt vänder sig till alla med utländsk bakgrund. Vad alla missar, även etablissemanget, är att också hederliga personer med invandrarbakgrund får lida över de negativa reaktioner som uppstår när deras landsmän och landsmaninnor uppträder illa. Vi får heller inte glömma att hederliga invandrare och deras familjer även de drabbas av den importerade brottsligheten och dess följdverkningar. Ibland oftare och hårdare än oss svenskar och svenskor.

Så återigen. Vilka är betjänta av att etablissemanget döljer sanningar och möter verkligheten i rosa silkesvantar? Det är lögnerna som driver folk rätt i armarna på partier som Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, för att inte tala om undfallenheten att vidta åtgärder med stort Å.

Hur ska politiker och myndighetsutövare se till att Ronneby och Lysekil åter kommer på kartan som charmiga, svenska idyller och inte orter som förknippas med importerad brottslighet och otrygghet? Herregud, vem kunde ens ana för tio år sedan att detta skulle diskuteras?