INSÄNDARE. Att den organiserade brottsligheten har blivit ett kolossalt problem för Sverige är ingen nyhet. Att gängmord, granatdåd, attacker mot poliser och gruppvåldtäkter sker varje dag har vi börjat vänja oss vid. Att antalet unga, radikaliserade IS anhängare ökar kraftigt varje år är också bekant för alla som läser tidningar. Äntligen allt fler politiker har börjat diskutera såväl åtgärder som orsaker.   

Som kortast sammanfattar man orsakerna med socialt utanförskap. Utanförskap innebär ”uteslutning från det etablerade samhället” och betyder att individer eller grupper känner sig utanför samhället, utestängda från gemenskapen, inte riktigt hör hemma i Sverige. Socialt utanförskap medför bidragsberoende och social missanpassning ofta med kriminalitet och drogberoende som följd. M.a.o dålig integration leder till utanförskap och vidare till problem för såväl de som känner sig utanför och för resten av samhället.

Vem och varför ansvarar för integration? När jag läser tidningar och lyssnar på politiker får jag uppfattningen att det är det svenska samhället som har ansvaret. Myndigheter, kommuner, arbetsplatser, olika organisationer och även ideella föreningar – alla skall arbeta med att integrera flyktingar. Varför? Det har jag aldrig förstått.

Som verkligheten visar är det helt fel att den svenska sidan skall ta på sig ansvaret. Dessvärre, om vi fortsätter med den uppfattningen så kommer problemen att bara växa lavinartat eftersom allt fler personer får uppehållstillstånd. Flyktingar som lyckas ta sig till Sverige är vuxna människor och svenska myndigheter borde behandla dem som sådana. De har tagit ansvar för sig själva och sina familjer i sina hemländer. De har flytt hit under svåra omständigheter. Bör inte detta innebära att de skall behandlas som ansvarsfulla vuxna? Av någon anledning, kanske p.g.a den banala godheten som Ann Heberlein har beskrivit i sin bok, behandlar svenska myndigheter dem som omyndighetsförklarade. Det är fel att Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, kommunen och hela samhället skall ta hand om dem och vidare ta ansvar för att de skall integreras.    

Svenska myndigheter skall endast skapa förutsättningar för att möjliggöra och underlätta integration men det är upp till var och en flykting att ta ansvar för sin integration.

Det finns idag två grupper som har två olika uppfattningar om integrationen: svenskar som saknar egen erfarenhet och invandrare med personliga upplevelser. Det är just det som skiljer teori från praktik: i teori låter det mycket bra att det svenska samhället ansvarar för integrationen. I praktiken fungerar det inte.

Var och en som flyttar till Sverige skall ta sitt eget ansvar för att integrera sig.

Om man frågar de som anses vara bäst integrerade, d.v.s invandrare som pratar utmärkt svenska, har välbetalda jobb, bor i dyra villaområde och som känner sig hemma i Sverige, vem har lyckats integrera de så bra svarar de flesta på samma sätt: det gjorde jag själv. Jag har inte suttit och väntat på att svenska myndigheter skall göra livet enkelt och bekvämt för mig. Det var inte SFI lärare som tryckte svenska in i mitt huvud, inte högskoleverket som såg till att jag skaffade min examen och inte heller arbetsförmedlingen som har erbjudit mig jobb. Jag har själv läst på dagarna, arbetat på helger och somrar, jag har levt på makaroner med falukorv. Jag har tagit studielån som jag betalar tillbaka och jag betalar mina amorteringar trots att jag inte är tvungen till det utan bara för att det är rätt att betala av skulder.

Kort sagt det är inställningen till integration som avgör om man blir integrerad eller hamnar utanför. De integrerade tog ansvaret för integration i egna händer och jobbade hårt för sin framtid sedan de kom hit. De som har bott ett antal år i Sverige men ändå känner sig utanför är framför allt de  som fortfarande väntar på att ”storebror” skall fixa livet och integration för dem.  

Så om de svenska myndigheterna skapar rätt förutsättningar för flyktingar att integrera sig kommer då problemen att försvinna? Tyvärr, så enkelt är det inte. Det räcker inte med möjligheter. Det finns de som lär sig svenska genom appen Duolingo redan i väntan på asyl och det finns de som inte lär sig svenska trots utbudet av SFI och SAS kurser och trots att de har bott här i 10 år eller ännu längre. Skillnaden heter motivation. Utan motivation hjälper inte en uppsjö av språkkurser eller utbildningar på olika nivåer.

Varifrån kommer motivationen? Motivation får man antingen genom sina gener och uppfostran, d.v.s man motiverar sig själv och hela tiden höjer ribban. Eller får man extern motivation, m.a.o har kniven på strupen. Den första typen är dessvärre inte den vanligaste. Utöver morot behövs också också piska och på motsvarande sätt behöver många människor en viss press på sig för att prestera. Socialister och kommunister anser mangrant att alla vill göra sitt bästa, gör det och tar ansvar. Jag – och många realister – anser att det är bara ett önsketänkande och livet är långt ifrån en dröm. Det är säkert inte ett politiskt korrekt påstående men jag pratar inte om politik utan om verklighet.

Det finns de som motiverar sig själva och så finns det de andra. För de andra är det tyvärr alldeles för enkelt att smita ifrån ansvaret.

Därmed anser jag att de som saknar egen motivation bör få lite press på sig. Att lära sig svenska är den viktigaste förutsättningen för att finna sin plats i samhället. Krav på alla flyktingar att lära sig språket borde därmed vara en självklarhet. Alla skall kunna svenska och inte bara få möjlighet att lära sig. Under etableringstiden på 2-3 år får flyktingar bidrag för att studera på heltid. Hur många som verkligen läser minst 40 timmar per vecka kan man bara undra. Döma av resultatet alldeles för många läser bara någon timme per dag och i bästa fall sätter på TVn hemma på en svensk kanal för att höra språket i bakgrunden och därigenom döva sitt samvete. Naturligtvis har de många förklaringar: svenska är svårt, jag har mitt hemland och släktingar i tankarna, jag blir trött av att läsa, jag är för gammal, jag är inte van vid att använda dator, för att nämna några. Tyvärr, finns det inte några krav på att studera på heltid för att få bidrag och inte ens närvaroplikt på kurser. Alla får sina pengar ändå bara för att Arbetsförmedlingen skall uppfylla sina målsättningar när det gäller sysselsättning.

En god vän, lärare i svenska, berättade att hon ringde till Arbetsförmedlingen för att informera att en del av hennes elever aldrig visar sig på skolan. När hon vidare citerade svaret blev jag riktigt snopen: ”Det är upp till var och ens samvete att komma till lektionerna” och ”alla skall ändå få godkänt”. Inte nog att dålig svenska är en usel utgångspunkt för integration så kommer de som inte lär sig språket att belasta samhället med ytterligare kostnader för bidrag under många år framåt och vidare för tolkar och översättare. Det är alldeles för lätt för flyktingar att bo ett helt liv i Sverige utan att lära sig svenska. Tyvärr har politiker under många år försökt överträffa varandra i att curla flyktingar och anpassa Sverige efter mångfalden. Så fort en flykting passerat gränsen får han sina rättigheter inpräntade på sitt eget modersmål, både skriftligen och muntligen, sedan får han bostad, bidrag, läkar och tandläkarvård, information om hur han kan få hit sin familj och släktingar, sedan barnomsorg, ett flertal kurser, praktik och sedan jobb som kommuner skapar bara för att bättra på sysselsätningsgraden utan några krav på motprestation. Inte konstigt att några år senare blir flyktingarna passiva och vana vid att myndigheter skall ta hand om dem.   

Idag finns det hela stadsdelar där man pratar alla andra språk än svenska. Dessa områden blir så småningom ”no go” zoner som resultat av utanförskap.

Utöver att lära sig svenska bör flyktingar skaffa en relevant utbildning för att sedan kunna jobba. Den utbildning som många flyktingar har från sina hemländer ofta visar sig att inte uppfylla de krav som svenska arbetsgivare har. Det finns gott om lärare som aldrig läst pedagogik, ingenjörer som inte är vana vid att använda dator, ekonomer som blandar resultaträkning med balansräkning…

En annan fråga som jag har reflekterat över är ersättningar för studier. För att läsa på en högskola måste man ta studielån och vanligtvis arbeta på helger och på somrar. Varför skall man få bidrag för att läsa på gymnasiet eller på kurser som Arbetsförmedlingen tillhandahåller? Det verkligen inte höjer elevernas motivation att läsa. ”Eget samvete” i kombination med bidrag visar sig inte vara effektiva. Däremot studielån ökar motivationen och därmed studieresultatet.

Lär man sig svenska först blir det lättare att komplettera sin utbildning eller skaffa en ny för att få jobb och svenska vänner som är förutsättningar för att trivas här och känna sig hemma, således integrera sig med det svenska samhället.     

Ytterligare en fråga är hemspråksundervisning. Ett barn som pratar exempelvis arabiska hemma med sina föräldrar och syskon, med alla sina släktingar och ofta även med sina kompisar, skall verkligen detta barn lära sig arabiska också i skolan? Många skolor i utanförskapsområden har klasser där barn med svenska som modersmål är i minoritet. Borde det inte vara logiskt att barn som har annat modersmål än svenska skall istället ha extra undervisning just i svenska istället för hemspråk? Dessutom många flyktingar som har jobbat som lärare i sina hemländer har fått praktik på svenska skolor och förskolor. Jättebra för dem kan man tycka. Men att barnen hör mycket knagglig svenska verkar ingen bry sig om.

Så vad borde man göra? Det finns ett antal punkter som välintegrerade invandrare instämmer i:

1. Börja behandla flyktingar som vuxna och ansvarsfulla människor. Informera, att svenska myndigheter skapar förutsättningar för integration men sedan var och skall ta eget ansvar och jobba på för att integrera sig in i det svenska samhället.
2. Informera alla som flyttar till Sverige inte bara om deras rättigheter utan dessutom om deras skyldigheter, bl.a. att lära sig svenska, att skaffa ny eller komplettera sin utbildning, att söka jobb på egen hand och att anpassa sig till svenska lagar och regler.
3. Sätt krav genom att begära närvaroplikt på kurser, ge inte bidrag utan godkända resultat på kunskapsprov efter varje del av kursen, istället för bidrag, ge studielån som skall återbetalas, låt de som har bott mer än 5 år i Sverige betala hälften av tolkens kostnader när de måste ha tolk, ge inga speciella förmåner.

Mårtensson