Tillbakablick

Låt oss återvända till den 6:e januari 2012.

Det var året när det feministiska och antirasitiska Vänsterpartiet åter röstade fram en man som partiledare. Valet stod mellan Jonas Sjöstedt (född i Göteborg 1964) och Rossana Dinamarca (född i Santiago 1974).

Segrande ur striden gick Jonas Sjöstedt med segersiffrorna 179 mot 39, en förkrossande viktoria m.a.o.

Huruvida detta val av en helvit svensk man framför en invandrad kvinna synkroniserar med Vänsterpartiets profil som antirasistiskt och feministiskt får ni själva fundera över.

SR

Ska vi vara glada över kommun…förlåt, vänsterpartisternas val eller ska vi vara ledsna? Förmodligen skiter majoriteten av er vilket, men lek med tanken att denna individ varit Vänsterpartiets partiledare idag.

Skärmklipp

Tror ni som jag att Vänsterpartiet legat och balanserat kring det magiska fyraprocents-strecket eller har vi missförstått denna invandrade kvinna som anser att hon klär sig enligt klädkoden riksdagen påbjudit.

Dröm om detta i natt. V kanske åkt ur riksdagen om Dinamarca fått företräda partiet. Det vore något att drömma om, inte sant…?

7 thoughts on “Tillbakablick

  1. Vänsterpartiet kan andas lite morgonluft nu eftersom många missnöjda miljöpartister flyr dit. Kaka söker maka. Tillsätt Rosanna Dinamarca som partiledare så löser det sig nog så V rasar neråt ganska snabbt igen.

  2. Riktigt jämlikhetstänk lägger ju ingen som helst vikt vid att hon har invandrarbakgrund eller är kvinna.

    Där går man ju istället på vem som är bäst lämpad för platsen och där råder det ju ingen som helst tvekan om att Jonas Sjöstedt är väldigt mycket lämpligare på alla möjliga plan.

    • Vad/vem som är ”bäst” beror ju helt på ur vilken synvinkel man betraktar problemet..
      Skulle nog vilja påstå att det är bättre att kommun.. öhh vänsterpartisterna får uppträda öppet I riksdagen än att de skall syssla men sin subversiva verksamhet utanför denna och i det fördolda..

      • Subversiv verksamhet bestraffades hårt längre tillbaka, och det med rätta! Samhällsomstörtande operationer tycks numera utgöra normativa riktlinjer för hur en modern medborgare skall uppföra sig. Ju mer man bespottar och förnekar sin nationella identitet, desto populärare blir man och åtnjuter därmed diktaturmedias fulla gillande. Ju mer man underminerar nationens fundament genom att förneka själva svenskheten, desto mer hyllad av etablissemanget.
        Dessa tragiska exempel på marxistmaffians självförgudning kunde göras hur lång som helst, vilket är onödigt. Vi känner alla till deras förkastliga propaganda.

KommenteraAvbryt svar