Allt oftare nås vi av nyheten att kommuner runt om i Sverige köper både villor och bostadsrätter till nyanlända familjer.

Detta sker i ett land där bostadskrisen är uppe till debatt snart varje dag, där bostadsköerna växer sig allt längre, där ungdomar tvingas bo hemma hos föräldrarna allt högre upp i åldrarna och där studenter tvingas tacka nej till studier för att det saknas bostäder i kommunen där de vill studera.

Att kommunerna nu ger sig in i budgivningen av lediga bostäder med stöd av skattemiljoner är givetvis inte olagligt, men kontroversiellt och en fråga för diskussion. Att det diskuteras kan jag lova att det görs i både kompisgäng, på arbetsplatser och inom familjerna. Enligt kommunerna själva leder detta inte till upptrissade priser, men backas du upp av miljoner svenska skattebetalare bidrar med, har du också råd att ge dig in i leken och konkurrera med mer välbeställda intressenter.

Att man som kommun med detta bidrar till att slå undan benen på mindre välbeställda familjer, på ungdomar som står långt ned i kölistan och på unga barnfamiljer som vuxit ur sin trånga hyreslägenhet, bekymrar inte politikerna. Det finns uppenbart viktigare målgrupper att prioritera och värna om.

Låt mig ta ett par nära vänner som exempel. Låt mig kalla dem Kalle och Eva (fingerade namn) som förvisso arbetar, men inom det man kallar lågavlönade yrken. Kalle och Eva har sedan unga år bott i hyreslägenheter, även innan de träffades och flyttade ihop. En dröm de haft i många år är att skaffa något eget och när det första barnet såg dagens ljus började drömmarna ta fart på riktigt. Idag har de tre barn i åldrarna 2 till 12 och de växte ur lägenheten för flera år sedan.

Lågavlönade som de är och utan något att sälja har de haft svårt i det bostadsrally som kännetecknat Sverige under det senaste decenniet. Att ge sig in i någon budgivning på bostäder i flermiljonersklassen har aldrig varit aktuellt, så de har länge letat förgäves efter lagom stora bostäder i en prisklass de känt att de kan hantera.

I höstas kom chansen.

En förvisso väldigt gammal, men charmig, bostad sökte nya ägare och utgångspriset låg på en nivå där de kände att chansen fanns. Kalle och Eva hade redan fått en låneansökan beviljad av sin bank och efter ett samtal med den personliga bankmannen hade de tillsammans gjort uträkningar som visade på vilka nivåer en eventuell månadskostnad skulle hamna på.

De gav sig in i budgivningen, följde denna med spänning på mäklarens webbsida och efter flera avhopp, stod de slutligen som nya ägare till en bostad med altan. Drömmen var förverkligad om än inte fulländad.

Priset stannade på 1,5 miljoner, vilket jag förmodar är ganska beskedligt med dagens mått mätt. Dock har paret nu skuldsatt sig resten av sina liv och inte nog med det. För att klara kontantinsatsen fick de låna pengar av sina föräldrar då de egna besparingarna inte räckte till. Någon buffert har de inte ifall något skulle hända i den relativt gamla bostaden. Med räntor, amorteringar och avgift till föreningen i fråga, landar Kalle och Eva på en månadskostnad som ligger cirka 2 000 kronor högre än den de hade i sin hyreslägenhet.

De klagar inte, de har haft denna dröm och de ville det här av hela sina hjärtan, inte minst för barnens skull.

Det Kalle och Eva dock talar om när vi träffas i kompisgänget, är något de delar med många i dagens Sverige. Kommunernas intrång på den svenska bostadsmarknaden.

Vad innebär kommunens jakt på bostäder för familjer som vill köpa eget, som vill köpa något nytt och som vill förverkliga sin dröm?

1. Få tror att kommunernas miljoner inte trissar upp priserna på bostadsmarknaden och att dessa miljoner inte slår undan benen på många som inte har en chans att hänga med i budgivningen.
2. Ungdomar, unga par och lågavlönade får se sina drömmar försvinna i ett dis.
3. Lek med tanken att kommunen köper en bostad till en nyanländ familj som får bo gratis, som inte behöver skuldsätta sig resten av sina liv och som inte har räntor och amorteringar att betala? Hur väl tas denna familj emot av de grannar som skaffat sin bostad med hjälp av miljonlån, räntor, amorteringar och avgifter?

Politikerna kallar detta för integration. Jag kallar detta för ett hån mot alla svenskar som slås ut av de kommunala inköpen och jag är säker på att ilskan hos många grannar blir stor. Som ordföranden i en bostadsförening i Malmö uttryckte det: ”Det är fel gentemot övriga i huset som jobbat hårt för att kunna köpa en bostad” (se länken ovan). Tiden får utvisa om kommunerna gör rätt som inhandlar bostäder till nyanlända med hjälp av skattebetalarnas pengar och om detta accepteras av såväl skattebetalare som bostadsinnehavare.

Alla ska ha någonstans att bo och detta gäller nyanlända likaväl som svenska hemlösa. Varför nyanlända familjer ska placeras i dyra bostadsrätter och villor många svenska familjer inte har råd med, är säkerligen inget som gynnar tanken på ett gemensamt ”vi”, utan lär med största säkerhet skapa ett ”vi” och ”dom”. Ilskan vore nog inte lika markant om dessa familjer inhystes i bostäder där andra människor utan ekonomiska resurser håller till, för är det inte så den svenska bostadsmarknaden fungerar? Har du inte råd att köpa dig eget, får du bo där du har råd och har du inga pengar alls, ser kommunen till att skaffa dig en bostad i de sociala myndigheternas regi.

När det gäller hyresmarknaden är det långa köer som gäller, inte minst om du inte redan har en fot inne. Dessa köer och de regler som styr dem, gäller inte för nyanlända. Från kommun efter kommun läser vi att de nyanlända får passera hela kösystemet vilket leder till att redan köande placeras allt längre bak. I många kommuner har man dessutom vikt bostäder åt den nya adeln och som allt när det gäller denna asylindustri verkar regelverk vara något som bara står på ett vitt papper.

Är du dessutom inte aktiv och förnyar ditt intresse på den kommunala hyresmarknaden förlorar du din plats i kön och du halkar så långt ned att chansen till en egen bostad är försvinnande liten. Har du anmält dig till Bostadsförmedlingen får du dessutom betala en årlig avgift på drygt 200 kronor och missar du att betala avregistreras du. Inte heller detta behöver de nyanlända bekymra sig om.

Det ska sägas till kommunernas försvar, att denna situation har uppstått efter år av överdimensionerad migrationspolitik och nu senast den röd/gröna regeringens tvångslag som gör att ingen kommun kan åberopa bostadsbrist. Samtliga svenska kommuner är tvingade att erhålla bostäder åt denna nya adel som sätter sina spår i snart varje liten avkrok i detta avlånga land, eller som Ylva Johansson (S) svarade på frågan om kommunernas bostadsbrist: ”De får bygga!”

Personligen tror jag att politikernas och myndigheternas smala lycka är att vi svenskar är ett ganska lydigt och snällt folk. Hur tror ni att nedprioriteringen av den egna befolkningen skulle tas emot i andra delar av världen?