INVANDRING. Ett ensamkommande barn kan räknas som ensamkommande – även om barnets förälder bor i samma kommun. Först när föräldern tagit hand om barnet eller har fått vårdnaden överförd till sig slutar barnet att räknas som ensamkommande. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast och ger därmed en kommun rätt till ersättning från Migrationsverket.

Fallet rör tre barn som kom till Sverige som ensamkommande barn. Barnen placerades i familjehem i Göteborgs kommun och fick uppehållstillstånd. Därefter anlände deras mammor och folkbokfördes i kommunen.

När kommunen vände sig till Migrationsverket för att få ersättning för kostnaderna för mottagandet blev det avslag. Migrationsverket ansåg att barnen inte längre kunde ses som ensamkommande eftersom familjeåterförening hade ägt rum i och med att minst en föräldrar hade folkbokförts i kommunen där barnen befann sig.

Kommunen överklagade till förvaltningsrätten i Linköping och fick rätt. Som skäl för beslutet skrev domstolen att barnen inte hade tagits om hand av föräldrar utan att de under perioden hade bott i familjehem.

Kammarrätten i Jönköping gjorde samma bedömning som förvaltningsrätten. Domstolen konstaterade också att det inte finns någon närmare precisering av begreppet ensamkommande barn och bestämmelser om när rätten till ersättning för sådana barn upphör.

Högsta förvaltningsdomstolen börjar med att konstatera att syftet med reglerna för ensamkommande barn är att kompensera för den omvårdnad som en förälder annars skulle förväntas ge.

Det är därför enligt HFD naturligt att utgå från att detta behov upphör när en familjeåterförening sker – det vill säga när en förälder, eller någon annan vuxen person som trätt i förälderns ställe, anländer till Sverige och faktiskt tar hand om barnet.

Detsamma bör gälla när en sådan person får vårdnaden om barnet överflyttad till sig genom ett domstolsbeslut.

HFD skriver: “När således en förälder eller annan vuxen person som trätt i förälderns ställe faktiskt tagit hand om barnet eller fått den rättsliga vårdnaden överförd till sig är ett barn inte längre att anse som ensamkommande i den mening som avses i 1990 och 2010 års förordningar. Därmed upphör en kommuns rätt till ersättning för sådana barn.”

Ett av de tre barnen var minderårigt under den aktuella perioden och hade varit familjehemsplacerad utan avbrott. HFD konstaterar därmed att barnet inte tagits om hand av sin förälder, även om föräldern numera bor i Sverige.

Det har inte heller framkommit att föräldern hade fått vårdnaden om honom överflyttad till sig genom rättens beslut. Kommunen har därmed enligt HFD rätt till ersättning för mottagandet av barnet.

Det andra barnet hade under en kort period varit folkbokförd hos sin mamma. Eftersom en återförening av familjemedlemmarna därmed ägt rum kan barnet inte därefter på nytt anses vara ensamkommande.

HFD konstaterar därför att kommunen i detta fal inte har rätt till ersättning för kostnaderna i samband med mottagandet av det barnet.

Det tredje barnet hade under aktuell period hunnit fylla 18 år. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att kommunen har rätt till ersättning för kostnader för mottagandet eftersom vården påbörjats innan barnet blivit myndigt.

Dagens Juridik

-Pettersson ser att verkligheten överträffar dikten. Ett av de tre barnen var minderårigt och det borde innebära att två av ”barnen” är vuxna.

Föräldrarna kommer alltså till Sverige som anhöriginvandrare till ”barnen” men de väljer sedan att inte bo ihop eller ta hand om dem. Alltså vill de både äta kakan och ha den kvar och lyckas tack vare flata myndigheter…jag skäms