Antalet ensamkommande till Sverige har exploderat, från Migrationsverkets prognos på dryga 7 000 i år till över 37 000 ankommande.

Det innebär att lilla Sverige med 1/50 av EU:s befolkning har tagit emot 1/3 av samtliga ensamkommande som tagit sig till Europa. Med detta har också kostnaden och problemen skenat och två av Sveriges mest läsvärda journalister, Ivar Arpi och Hanne Kjöller, har skrivit varsin ledartext där man uppmanar samhället att nyansera debatten om de ensamkommande.

Både Arpi och Kjöller bygger sina texter på SR:s ”De desillusionerade humanisterna” som sändes på Nyårsdagen. Jörgen Huitfeldts och Magnus Thoréns reportage handlar om de ensamkommande från främst Afghanistan, som idag utgör en majoritet.

I programmet intervjuas ett antal personer som är rörande överens om att en stor del av de ensamkommande inte själva valt att bege sig till Sverige, utan tvingats att resa hit av sina föräldrar som s.k. ”ankarbarn”. Syftet är givetvis att familjerna sedan ska kunna komma efter och ta del av det kravlösa och generösa system som möter asylsökande från världens alla hörn.

Hanne Kjöller konstaterar att bilden av de ensamkommande helt enkelt inte stämmer med den gängse. De flyktingsmugglare som anlitas av familjerna, använder bilden av Sverige som ett paradis på jorden i sin marknadsföring. Familjerna känner givetvis till åldersgränsen och uppmanar sina barn (oftast killar) att uppge en sån låg ålder som möjligt för att utöka möjligheten att få stanna och därefter kan barnen jobba på att få hit sina familjer tills det att de fyller 18. Den som egentligen är 17 kan uppge en ålder av 14 och därmed utvidgas möjligheten till fyra år istället för ett.

Det här har fått absurda konsekvenser, som att vuxna placeras tillsammans med barn i HVB-hem, att de placeras i klasser med flera år yngre elever och att stora resurser tas från de som verkligen behöver dem.

Kjöllers förslag är att istället för den nuvarande mottagningen av ensamkommande, förbättra och utöka insatserna för arbetskraftsinvandring. Dels behöver inte ”barnen” uppge fel ålder, resurserna som läggs på de ensamkommande kan då istället läggas på de i samhället som verkligen behöver dem och de ensamkommande skulle kunna jobba ihop pengar som sedan kunde skickas hem till familjerna så att dessa inte behöver ge sig iväg hela vägen till Europa.

Källa: DN

Ivar Arpi är inne på samma linje. Sveriges ytterst generösa regler för ensamkommande lockar familjer att skicka sina barn ända hit. Fredrik Federley (C) stod i riksdagen 2013 och hävdade att det bara är konspirationstankar att familjer skulle skicka sina barn till Europa som ankare. I Huitfeldts och Thoréns reportage bekräftas det dock att många familjer gör just detta, skickar sina barn till Sverige för att sedan kunna komma efter som anhöriga.

Att Sverige har stuckit ut och fortfarande sticker ut som mottagarland, är en pull-faktor som lockar människor att komma hit och som också skapar incitament för familjer att skicka hit något av sina barn. De som gynnas mest av detta är smugglarligorna som gör miljonförtjänster på sin verksamhet. Dessa ligor spär också på berättelsen om Sverige som ett paradis, vilket skapar en bild som sedan inte uppfylls. Ryktet går att de ensamkommande får allt gratis när de kommer hit, allt från de dyraste gymkorten till de senaste iPhone-modellerna och körkort.

Många anställda som jobbar med ensamkommande lägger fram en bild av att de gärna vill nyansera bilden av dem, men de gör det helst anonymt. Arpi konstaterar att den enda som framträder med sitt riktiga namn, är en kvinna som öppet uppger att hon numera sympatiserar med Sverigedemokraterna, från att tidigare varit centerpartist.

Den kvinnan, menar Arpi, utgör den allt större grupp som dagligen ser en verklighet som beslutsfattare väljer att blunda för, dels p.g.a. okunskap. dels p.g.a. ovilja. När människor inte längre känner igen sig i den verklighet som det officiella Sverige beskriver, skapas en potential som partier med en verklighetsbild som ligger närmare verkligheten kan dra stor nytta av.

Källa: SvD

Lyssna på ”De desillusionerade humanisterna”