Kanske inte alkohol är det första man tänker på denna dag, men en öl slinker säkert ned tillsammans med god musik.
Lite nostalgi kanske lämpar sig och då i form av ett av Sverige första riktiga hårdrockband, Neon Rose. Det var min musiklärare i högstadiet som introducerade mig för detta band och bara några år senare blev jag bekant med sångarens bror som just flyttat till orten där jag växte upp. Duktig i fotboll var han dessutom. Glädjande är att bandet gör en spelning på nästa års Sweden Rock. En seriös återförening eller bara en nostalgispelning?
Neon Rose och deras ”Dead Eyes”.
@Stefan K
Den enda plattan jag har kört med Neon Rose är Reload. På den tiden var jag inne på så mycket annat. Försökte själv spela gitarr men som Ronnie Montrose sade ”jag ville bli världens bästa gitarrist. Men jag upptäckte att det är en stor värld”. Kan berätta en kul historia en kväll på den lokala puben så var det en kille jag sett men inte kände som hamnade vid vårt bord. Vi började prata och så småningom gled det in på musik. Han försökte sätta mig på Neon Rose jag tog upp mobilen och visade 4-5 låtar jag hade på minneskortet bland 40 GB musik. Nu är han en av mina bästa vänner och vi har varit på konserter mm tillsammans. Musiken förbrödrar verkligen men i dagens samhälle räcker det snart med att träffa en annan pursvensk. Kan tillägga att han var mycket glad över att jag tipsade honom om Black Label Society. Han har å sin sida ”pinat” mig med Meshuggah och ständiga uppskrivningar av deras trummis Tomas Haake. Eftersom han vet att jag är Rushfan och uppskattar Neil Peart. I vilket fall som helst så är jag glad att jag slipper lyssna på den djungelmusik dagens unga lyssnar på. Nog svamlat skriver detta på mobilen salongsberusad medan en tråkig film rullar på tvn
Kan tillägga att vi såg Neon Rose live igår
På Debaser strand. Bara Piero Mengarelli kvar av originaluppsättningen
Men en höjdarkonsert var det trots att den gode Piero såg ut som Hans Sheike 😉
Bra val av grupp, Stefan K. God fortsättning på det.
Neon Rose är verkligen svensk musikhistoria av bästa märke. Deras debut-LP ”A Dream of Glory and Pride”, från 1974, är en riktig höjdare. Som man dessutom är stolt ägare till.
Tre LP:s hann de med innan upplösningen i slutet av 1975. Så över 40 år kommer ha gott sedan deras sista live-spelning, dec 1975, och den de nu kommer att göra 2016.
Vill passa på och hedra deras fantastiskt duktiga trummis, Stanley Larsson, som var med på de två första skivorna. Där efter var han med och spelade i gruppen Nature, samt med Lundell och Uggla. Stanley dog 2007.
1974 var ett fint år för en kille som gillade hårdrock. Som dessutom har varit arbetarkille i hela sitt liv. Så till alla slitstarka ”arbetare” , här kommer en hyllning till er.
Från Rush:s tunga debutalbum från 1974 kör vi…..
. https://www.youtube.com/watch?v=iIGKlicb8n0
Underbart precis min smak alltihop. Och att det var goda år skriver jag under på. Nuförtiden undrar man mest hur länge samhället ska hålla. Är i Spanien vill inte fresta mobildatan med youtubevideos men antar att det är ”working man”
Stämmer mycket bra, ”aos”. ” Working man ”.