Marika Formgren skriver om det svenska självhatet i en gästkrönika och belyser där något som nästan får betecknas som ”typiskt svenskt”.
Respekt och förståelse är två ord vi fått oss inpräntade när svensk migrationspolitik ska motiveras, men de orden präntas in på bekostnad av vårt eget självhat och vår självförnekelse.
Formgren tar upp en rad exempel som vi väl alla känner till från vår vardag. Hur vår samhällselit tvingar på oss ledartröjan som ”humanitär stormakt”, oavsett om det rör migration, feminism eller hbtq. Hur vår samhällselit trycker också på för att övriga EU ska anamma vårt asylmottagande och inte tvärtom. Hur Rumänien självklart ska lära av oss hur man integrerar romer, istället för att vi tar lärdom av verklighetens Rumänien.
Formgren pekar också på en viktig faktor som dessutom visas upp i många publicerade undersökningar. Samhällseliten ligger inte i fas med det svenska folket. Det är bl.a. därför Sverigedemokraterna vinner framgångar och det är därför vi ser en pågående ”white flight” från förorterna.
Sedan följer några exempel på den svenska självförnekelsen och det välkända självhatet:
- ”…svenskar ska se invandrare som spännande, berikande och förtryckta och sig själva som otillräckliga och rasistiska”
- ”…heterosexuella ska se sin egen kärlek som en reproduktion av förtryckande normer och homosexuell kärlek som äkta och frigörande”
- ”…svenskar ska ömma för andra men förneka att vi själva finns och har rättigheter”
Formgren skriver det självklara i slutet på krönikan.
”När samhällseliten försöker göra svenskarna till kreativa problemlösare och humanitära stormaktsmedborgare genom att slopa kunskap och bygga en värdegrund på självhat är det dömt att misslyckas.”
”Medan handgranaterna smäller, white flight driver upp en bostadsbubbla och skolresultaten faller fritt försöker samhällseliten intala oss att allt löser sig, om vi bara gör skolan ännu mer ”lustfylld” och hatar oss själva litet mer.”
Vi kan inte älska hela världen och samtidigt hata oss själva och vi förtjänar samma empati som alla dem vi tvingas älska.
Ni känner säkert igen beskrivningen i Marika Formgrens krönika. Ni vet hur samhällseliten tvingar oss att hata vår historia, fördöma vår kultur och förneka vår existens, samtidigt som vi tvingas ta till oss de nyanländas historia, älska deras kultur och bejaka deras existens.
Vår förre och för svensk del så destruktive statsminister får sig en släng med ett citat från hans för svensk del så destruktiva period: ”Sverige ägs av dem som kommer hit mitt i livet”.
Källa: GP
PK-svensken har i alla tider ansett att vi har haft det för bra. Tänk dig i över 200 år utan krig, diktatur och annat elände, samtidigt som folk i andra länder har fått kämpa för sin uppbyggnad och överlevnad.
Då tycker förstås PK-eliten att vi gott kan dela med oss av vår fina välfärd till folk från länder i tredje världen där samhället inte har utvecklats lika mycket.
Självhatet började sippra in i svensk mentalitet när Olof Palme kom till makten. Den fick skjuts av Vietnam-kriget och 68-vänsterns agenda. Från Palmes tid började nedmonteringen av svensk självkänsla och uppgraderingen av det som var utländskt. Iof en gammal företeelse i landet men tidigare gällde det ”Amerikat” och andra västerländska nationer, dvs. de som stod för gammal borgerlighet, klassisk bildning, artigt uppförande och andra tecken på ”borgerlig dekadens”.
Nu var det istället balkanländer, Palestina och andra arabländer och Sydamerika som blev de styrandes måttstock. Ju mer ord som kamp, frihetskamp, ”folket” osv. var involverade i retoriken desto bättre var det.
Om man samtidigt kunde trampa på dem ”som byggde Sverige” desto bättre – de var ju kapitalistiska utsugare(läs: småföretagare) eller hade i alla fall gått storfinansens ärenden (läs: arbetare som var anställda på ett företag i Wallenbergsfären ).
Den skada Olof Palme har gjort landet Sverige är obotlig!
Marika Formgrens gästkrönika är mycket läsvärd. Den ger den ”korrekta” bild av Sverige idag, som den stora majoriteten av svenskar nog inte alls vill ha, eller ens kännas vid.
För det har som sagt blivit för mycket, ”läpparnas bekännelse”, som Marika skriver så bra.
Den politiska eliten med stora delar av svensk media och vår samhällselit. Går som sagt inte i takt, med det svenska folket längre.
Måste berömma Marika för denna träffsäkra gästkrönika, som beskriver det så bra, det jag och många…… många människor känner.
Avslutar med hennes kloka avslut:
”Men svenskar är inte annorlunda än andra människor, vi kan inte lösa problem utan kunskaper och vi kan inte älska resten av världen medan vi hatar oss själva. Svenskarna har samma begränsningar och förtjänar samma empati som alla andra.”
Så länge vi inte har en pistol mot tinningen som riskerar att avfyras om vi inte tycker som PKeliten är det ingen som kan tvinga oss att hata vår kultur, älska invällare, bejaka deras existens etc, etc om vi själva inte vill. Tyvärr är Svensken inte så talträngd och högröstad när det blir skarpt läge. Det är hög tid att Vi Svenskar tar tillbaka makten över vårt fädernesland från värdelösa och odugliga politiker och PKfolk innan det blir alldeles för kostsamt. Både i liv och pengar.
Så länge svensken får gå omkring och grilla i foppatofflor och knäppa en bira, se på Melodifestivalen och Let’s dance eller ägna sig åt sitt förbannade fredagsmys. Så bryr sig knappast hen om vad som händer i övrigt.
”Eliten” har hjärntvättat det svenska folket.
Den som kontrollerar MSM och utbildningsväsendet har makten över folkets tankar och känslor.
Hur ska man ens kunna älska någon annan om man hatar sig själv?
Enligt en viss ”religion” ska man inte älska någon (inte ens maka/make och barn) bara Allah.