Kvot är ett ord som jag tror vi kommer att höra mer om under 2014. Framför allt i förbindelse med hushållens skuldkvot. Min lågstadiefröken lärde mig en praktisk regel för att kunna veta vilket tal som är täljaren och vilket som är nämnaren när man räknade division. T som i toppen och N som i nere. Det sitter i skallen än i dag, liksom att resultatet är en kvot.

Kvot är ett ord som jag tror vi kommer att höra mer om under 2014. Framför allt i förbindelse med hushållens skuldkvot. Det är nämligen en term som upptagit mycket av Riksbankens uppmärksamhet. En del skulle nog inte dra sig för att kalla det en besatthet hos delar av Riksbankens direktion.

I skrivande stund känner jag inte till utfallet av Riksbankens räntemöte den 16 december, men jag vet att det kommer att bli ett kontroversiellt beslut oavsett. Svensk ekonomi uppfyller alla de krav som normalt krävs för att penningpolitiken ska blir mer expansiv.

BNP står still, inflationen är extremt låg, arbetslösheten för hög, det finns massor av ledig produktionskapacitet i ekonomin och regleringar för bolån stramas åt. Men Riksbanken har under lång tid envisats med att låta bli att sänka räntan. Skälet är att man är rädd för att detta kan leda till att skuldkvoten stiger ännu mer, och det vill man inte.

Det är nu man får fundera lite över täljare och nämnare. Täljaren i sammanhanget är alltså hushållens skulder medan nämnare är hushållens inkomster. Kvoten är alltså ett mått på betalningsförmågan, eller kanske snarare risken för att betalningsförmågan ska minska ifall något går snett. Nåväl, hur ska man bära sig åt för att minska sagda skuldkvot?

Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att det finns tre metoder. Antingen minskar man täljaren – alltså skulden – eller så ökar man nämnaren – det vill säga inkomsten. Det tredje alternativet är att se till att täljaren ökar långsammare än nämnaren över tid. Jag tror att det är sistnämnda alternativ som Riksbanken gärna ser sker.

Men det är nu det uppstår ett potentiellt problem. Hur ska man få löner att öka snabbare än skulder i en ekonomi där det inte finns vare sig någon påtaglig efterfrågan på mer arbetskraft eller någon inflation att tala om?

Sanningen är den att ifall det inte finns några utsikter till att inkomsterna ska öka nämnvärt, så blir det av nödvändighet skulderna som ska stå still eller rentav minska.

Minskande skulder är faktiskt raka motsatsen till penningpolitisk expansion, och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet finns en mycket farlig utveckling för en ekonomi där inflationen redan är mycket låg. Det kan nämligen sätta i gång en deflationsspiral.

Det är förstås illa nog för en sårbar ekonomi, men det paradoxala med en politik som kan leda till att man nettoamorterar sina skulder för att få ned skuldkvoten är att det faktiskt kan medföra att skuldkvoten i stället stiger. Hurdå? Jo, tack vare nämnaren. På engelska kallas det för ”denominator effect”.

I Japan, som är ett varnande exempel, har hushållen under de senaste 15 åren nettoamorterat sina skulder ganska rejält. Faktiskt har japanerna betat av 20 procent av sina lån. Men hur har det gått med hushållens skuldkvot? Jo, den har under samma tid ökat med 40 procent!

Alltså, fastän man har gjort vad man kan för att betala av sina skulder och därmed sänka skuldkvoten, så har denna i stället gått upp på grund av att inkomsterna samtidigt har gått ned.

Deflationen i Japan har inneburit att löner faktiskt har minskat, och deflationen beror i sin tur till stor del på att hushållen på aggregerad nivå sänkt efterfrågan i ekonomin när de ivrigt försökt sänka sin skuldkvot…

Något att tänka på när Riksbanken bestämmer sig den 16 december. Att nämnaren är viktig kan ett lågstadiebarn förstå.

Varför är det varje år en stor nyhet att julhandeln slår rekord? Att detaljhandelsförsäljningen stiger i kronor från ett år till ett annat är faktiskt en självklarhet, som endast sätts på undantag ifall det antingen råder deflation eller djup recession. Lyckligtvis hör det till ovanligheterna, men ifall Ingves envisas med sin politik kan det bli vanligare.

Afärsvärlden

Här står det nu svart på vitt att vi inte har någon brist på arbetslösa, utan brist på arbeten. Hushållen har också för hög skuldkvot, och att bara sikta på att betala av på skulderna drabbar konsumtionen, vilket hotar jobben och gör folk ännu mer försiktiga. Då går det inte att konsumera sig ur skulden, för då pressas lönerna neråt. Det enda vettiga är nu att stänga gränserna och ge de senast inkomna en vink om att de får dra vidare.

Här och nu tar vi också och tittar på min och SN:s bild av den ekonomiska utvecklingen under 2014, och de höjningar av skatter som kommer att behövas. Kommuner och Landsting går på knäna ute i verksamheterna. Våra barn och gamla får lida, medan statens flyktingindustri är det enda som växer till sig.

Bistra tider bistra miner